happy halvårs singelliv

Räknade dagar idag och konstaterade att jag varit singel i exakt ett halv år idag! Wohoo, detta ska firas! För varför firar man bara då man varit tillsammans i x-antal månader/år, borde man inte lika väl fira sitt singelskap? De som är tillsammans har ju funnit varann, grattis till dem, men tänk att du som är singel verkligen klarar dig så bra "ensam", du gör det som de som är tillsammans gör på två personer! Och du skäms inte heller! Verkligen beundransvärt!

Här är 10 fördelar med att vara singel, enligt ungdomar (UMO):

1. Man har friheten att flirta, dejta, hångla och ha sex med vem man vill. (för aija baija om du har det när du är tillsammans)
2. Man får mer tid för sig själv. (är man ihop ska man ju dela all sin fritid åt sin älskling)
3. Man har inga krav på att vara på ett visst sätt och behöver int leva upp till förväntningar som kan finnas i en relation. (för att vara den perfekta partnern är det viktigaste som finns)
4. Det kan vara lättare att njuta av andras sällskap utan att känna skuldkänslor eller svartsjuka. (för skäms om du inte vill dela all din fritid med din älskling)
5.Det är lättare att göra vad man vill på sin lediga tid. (för är man i ett förhållande ska man ju göra som den andra vill)
6.Det går inte att vara otrogen. ( för det händer ju så lätt om man är tillsammans)
7.Man har mer tid för att träffa sina kompisar. (ja, förstår att man inte har tid med annat än sin älskling då)
8.Man behöver inte känna sig tvungen att alltid se bra ut. (för vilken kille/tjej orkar se på dig om du inte alltid är fixad till hundra?)
9.Man kanske sköter skolan bättre. (kanske det, för man har ju bara tid för sin älskling då man är ihop)
10.kan bli billigare eftersom man bara behöver lägga pengar på sig själv.(för i ett förhållande betalar den ena för båda?)

Huhhu, säger jag. Om ungdomar går in i förhållanden med såna förväntningar tycker jag verkligen det låter jobbigt att vara tillsammans. Jag tror faktist jag föredrar att vara singel i ett halvår till isåfall...























Nu ska jag fira vappen i samma veva som jag firar mitt singelskap. Länge leve vi lyckliga singlar! :)

Ps. Om du inte känner dig nöjd med att vara singel, kan du ju läsa den här boken: "Better single than sorry, the smart girls guide to being single and fabulous" (har inte läst den själv, så jag tar inget ansvar för dess konsekvenser) ,

Chapters include:
* Being Single is Not a Curse*
It Takes Guts to be On your Own*
Don't Play Hard to Get - Be Hard to Get*
50 Reasons Why it's Great to be Single*
But All My Friends are Married...*
Stop Believing You Can't do Better*
Throw Away the Picture of your Ideal Man*
Don't Talk yourself into Liking a Guy*
Basic Instinct - Trust Yours*
What you Want Versus what you Need

suuk

Jag ligger under filten i vardagsrummet aka mitt rum med en laptopp i famnen o sörplar mitt morgonkaffe. Det är lördagsmorgon, mitt huvud dunkar och händerna skakar när jag skriver. Nej, jag har inte krabbis, jag är suuk.

Suuk, för att förkylningen sitter i ännu och jag vaknade med en täppt näsa och en feberskänsla som sköljde över mig. Svettas i nacken, varm och trött. Ja, ni vet hur det känns. Inte allt man önskar känna när man vaknar halv tio en lördagsmorgon.

Men att vara suuk har sina fördelar. När jag var sju fick man vara borta från skolan, titta på tv och ligga på soffan medan andra läste om Ola, Elsa och Leo. Jag brukade titta på mina tecknade VHS. Oj, plötsligt började jag sakna mina barndomsfilmer. Snobben, lejonkungen 2, samt en massa andra jag B-barndomsfilmer jag inte kommer namnet på längre. Undrar om vår VHS där hemma funkar längre.

Nuförtiden har suuk fått en helt annan betydelse. Man är sur för att man missar välbehövd träning inför strandsesongen . Man sörplar litervis med soppor, försöker få i sig c-vitamin och dricker vatten, te, kaffe om vart annat för att fösa ut förkylningen ur kroppen. Som att förkylningen var några tecknade miniatyrgubbar med vapen som simmar runt på en flotta i magen varför man genom att dricka tillräckligt kan få flottan att skjutsas ut i toaletten. Jag gillar den bilden.

Samtidigt är jag glad för att förkylningen får mig att lugna ner mig. Jag känner inga måsten. Jag kan ligga och göra ingenting, behöver inte gå ut för att njuta av den efterlängtade vårsolen, behöver inte träffa människor. Det gör en lugn, man har inga förväntningar som behöver uppfyllas som förkyld. Fast skulle förkylningen hålla i sig längre än en vecka skulle jag bli rastlös, förstås. Men just nu njuter jag av min lördagsmorgons lugn. Att vara suuk är ok.

Svinflunsa??

Klagoblogg

Min kämppis har lämnat mig för vårens sista två veckor varför jag har varit ensam heeeela långa fredagen (totalt 6 h nu)och strosat kring på stan. Så nu har jag ingen att prata med och desto mer att klaga till så därför tänker jag utnyttja internets oändliga uttrymme till att klaga. Så vill ni inte höra klagor, fortsätt inte längre (men jag lovar berätta lite roligt i slutet, så ni kan skrålla ner till slutet ifall ni ändå vill läsa det).

Första klagan: Jag är förkyld. Jag menar riktit förkyld. Näsan är täppt, huvudet är tungt och värkande, halsen svider, kroppen är trött. Ändå inte så pass trött att jag bara vill sova, vilket gör att jag känner att jag borde göra något annat än ligga. Frustrerande!

Andra klagan: Jag får inte skrivet min uppsats som jag hållit på med i snart en månad. Det jag en gång brann för har slocknat och jag har inte tid att byta. Och deadline är om en vecka. Tjosan..

Tredje klagan: Jag vill ut och dansa men mina dansvänner är på annan ort. Dessutom är jag förkyld (läs klagan 1.) Dessutom är jag pank (läs klagan 4.)

Fjärde klagan: Jag är pank. Detta tack vare att jag har spenderat mina sista pengar på en klänning (läs tidigare blogginlägg) och en Turkietresa (kontot gick från kontomax till noll på 0.1 sekund).

Femte klagan: Mina vänner är på annan ort. Detta gäller såväl gamla vänner, som exkämpisar, som klasskompisar. Buhuu.

Sjätte klagan: När jag sitter inne skiner solen ute, men så fort jag går ut börjar det regna.

Sjunde klagan: Kan inte tolerera vissa personers egoistiska, självskadliga beteende. Sådär kan man inte göra!!!

Aah, nu lättade det! :)

Så här kommer positiva nyheter i samma kvantitet som klagor:

Första glädjen: jag fick myki skatteåterbäring!

Andra glädjen: vi har beställt resa till Analya med vännen min i slutet av maj så hipp hurra vad kul det ska bli. Det gör att man t.o.m. orkar vara pank och göra jobbigt jobb :)

Tredje glädjen: snart blir det vappen och en vecka efter det åker jag hem till den ort där majoriteten av vännerna är. Fun fun fun! Plus att jag då har möjlighet att jobba så jag inte behöver vara pank längre.

Fjärde glädjen: alla prov för i vår är över. Dessutom är nästa vecka helt föreläsningsfri om man bortser från en föreläsning på två timmar. Så bara förkylningen ger efter blir det kanske en bra vecka med sol (och skriva klar uppsats, i bästa fall) och relaxation.

Femte glädjen: Jag fick en HEL plastpåse fylld med mat av en vänlig själ, samt en kaffekokare och en brödrost. Så nu svälter jag inte helt fastän jag är pank. Inte dåliga vänner man har! :)

Sjätte glädjen: Jag har köpt min sommardrömklänning och behövde dessutom bara betala 0.75 originalpriset. Och den är perfekt för Turkiet och somriga kvällar.

Sjunde glädjen: Vad i hela världen har man att klaga på när livet är så bra som det är, sommaren kommer och man har underbara vänner? Jag mår ju bra och Gud är trofast. Det kunde vara såå mycket värre!

Återlever 2004

Året var 2004.

Ett år då alkoholskatten sänktes med 40 %, Kalle Anka fyllde 70 år och saddam hussein ställs framför domstol. För mig var största händelsen att bli döpt och att fylla 15 år vilket betydde (efter citat från min lunarstormblogg):

"snart kommer ja till den dagen då jag fyller de magiska talet femton... de e d
å man kanske får moped eller vespa o får hyra ”nästan” alla filmer... för
mig blir de no bara kul att int vara fjort(on)is längre"

På helgerna var största händelsen att gå med kompisarna på sursikdisco.

"Jess i kväll ere disko at sportis...kul;) tå ska ja dans o dans o dans o så tror
ja att ja ska dans o...eli na:::::???? men ja e int säker"

Hela veckan pratade man om discot. Man planerade frisyr, kläder och accessoarer.
Å sedan när den underbara fredagen, fylld med förväntningar, äntligen var där
for vi iväg till någons och gjorde oss i ordning. Kl. 13 på eftermiddagen. När
discot började åtta. Det kallar jag välplanerat.

När man väl kom till discot var det viktigaste att hinna till den minimala vessan och trängas för att kolla att allt var på topp. Sminket, håret, kläderna. Jag minns speciellt ett par outfitter jag hade (bildbevis saknas tyvärr):

1. jeans, rutig skjorta som var bunden upp för att visa magen. (huii)

2. naturvit topp med axlarna framme tillsammans med naturvita mjukbyxor (att det såg ut som en pyjamas vågade jag inte erkänna)

Kom man in i danssalen skulle man först gå runt några varv runt icke-existerande dansare. Sedan skulle man sätta sig ner och titta på icke-existerande dansare. Sedan skulle man dansa med icke-existerande dansare. Voila.
Efter en stund var dansandet igång och vi dansade till "Teeny Weeny String Bikini " och "Dragostea din tei". Men sen kom tryckarna.

För när man var på disco skulle hade man ju förväntningar på att hitta sin drömprins för kvällen också. Man snurrade runt runt runt och vi delade tips hur man skulle få kontakt med de mest lovande (titta ner, le mystiskt, titta djupt i ögonen...)Man snurrade runt i ring i äkta högstadieanda (äsch nu dansar han med någon annan), sökte nya offer, väntade på att någon skulle fråga (för själv vågade man ju inte alltid)... Sen till slut tog man till sig mod och frågade: "Vill du dans???" Ibland blev svaret ja, ibland nej och ibland "ja friar" (fria = vara ihop)

På hemresan satt vi inklämda i bilen och fnittrade och diskuterade pojkarna från discot och annat som hänt. Vissa var nöjda, andra ångrade att de aldrig frågade, andra att de gjort det. Men vi var flickor i våra bästa dagar, så hoppfulla för framtiden och så omedvetna om den kärleksvillervalla vi ännu hade framför oss. Året var 2004.

motivation. var när hur???

Vi håller på att planera vår södernresa med kompisarna för tillfället. Vart vi skall, hur vi skall (tänk om flygen inte flyger pga. askan?) eller när vi skall gå är ännu oklart, men jag vill dit so bad! Jag är beredd att leva på soppa den resterande studietiden om detta innebär att jag har råd att spendera en majvecka på någon strand och bara njuta i gott sällskap!

Men det är inte lätt att leva sparsamt. Jag får ständigt nya idéer vart jag skall sätta mina arma sista mynt. Och som alla som läst lite motivationspsykologi så fungerar människor såhär:

-människor söker ständigt instant njutning

-> man har lättare att följa kortsiktiga mål, men det ger ofta inte samma resultat som långsiktiga

-> man behöver få motivationskickar med jämna mellanrum för att hålla fast vid långsiktiga mål.

-> Jag behöver motivation!

Så nu har jag två kortsiktiga (del)mål som tjänar två långsiktiga mål:

1. spara pengar (vilket konkret betyder att försöka leva på 20 e/v)

2. ät mindre smaskiga saker -> sparar mer o får som plus kanske lite mindre sötsug!

Som alla andra mål så behövs belöningar för att upprätthålla motivationen och om jag nu lyckas spara pengar så ska jag göra en lite paradoxal handling:

spendera pengar på en klänning!

för den här klänning såg jag i åbo i lördags och jag provade den och den passade mig perfekt! dessutom så betyder det här ju att det är det enda nya plagg jag har råd med till södern, så de får vara så.

och den köper jag ifall jag håller tassarna om pengarna.

ps. om ni undrar hur min möjlighetsvecka har börjat så såhär:

söndag: fick många nya bekantskaper, alltid lika trevligt! insåg att man måste LEVA istället för alla måsten!

Gnäll och tvivel

Jag blir ibland så frustrerad på folk som säger "sluta oroa dig, det blir nog bra", när jag har något jobbigt framför mig. Klart det blir "bra", förr eller senare. Andra världskriget tog ju slut och det blev ju "bra", men knappast var det någon större tröst före slutet för alla de drabbade (erkänner, dåligt exempel). Det är bara den tunga perioden strax före det jobbiga som man måste orka genom och då måste man få gnälla på hur jobbigt det är.



Men ska man nu orka gnälla om allt? Jag har sällan tillräckligt med pengar, fritid eller mod för att göra det jag VERKLIGEN skulle vilja göra. Inser att det som saknas mest är ändå tron på att det goda väntar också på mig! Ändå tvivlar jag och det är just tvivlet som hindrar mig. Det blir en ond cirkel och jag undrar varför jag (trots att jag är medveten om detta) ska tvivla på allt.



Idag vågade jag hoppas på något gott och se det hände!



Så fr.o.m. imorgon börjar jag med mitt sociala experiment: inställningen att allt gott väntar mig! dvs, tro att folk vill mig väl och att möjligheter öppnar sig för mig bara jag tar dom (och naturligtvis ta dem)..



Rapporterar sen resultaten, så håll ut ;)

Hiss filosofier

Att bo på femte våningen i ett niovåningshus har get mig nya insikter. För det första är det väldigt roligt att titta på folk som går nedanför ens balkong och känna sig lockad att fylla en vattenballong och slänga ner den. För det andra kan man inte undgå att ha en viss kontakt med sina grannar som bor i höghuset på andra sidan gatan när man ska sola sig. En lördaskväll tycks till och med finländare våga hälsa på sin granne (dock verkade det som om killarna i fråga hade en förfest på gång, vilket förklarar det glada vinkandet, tur att ingen "vinkade" över balkongräcket).

Ja, vi finländare är inte bra på att hälsa. Inte heller på small-talk. Detta är något som syns speciellt i vårt "hiss-beteende".

Hur bär du dig åt när du stiger på en hiss med en okänd person? Eller är det så att den okända egentligen är din granne vars dygnsrytm du redan känner till tack vare tunna väggar, men som du aldrig vågat säga hej åt? Vad vore i så fall en lämplig "ice-breaker" när du stiger på hissen.. "Jag hörde dig o frugan i natt, lät som ni hade det bra?"? Kanske inte.

I vanliga fall (om du råkar vara finländare och skilt om du bor i en större stad) så gör man inte alls så här. Det finns som jag ser det tre "socialt accepterade" sätt att spendera de pinsamma tio sekunderna i en hiss.

1) stig på hissen. Ignorera totalt att det finns en annan person i hissen.

2) stig på hissen och titta ner i golvet hela resan. Grymta till när någon håller upp dörren för dig.

3) stig in, mumla något ingen hör och gräv i din väska/fickor tills hissen är nere. Säg inget mer.

Jag skriver detta inte för att göra skämt om den finska sociala (o)förmågan. Jag skriver för att detta är vad jag har upplevt av mina medpassagerare. Jag är inte sällan lika dålig.

Jag önskar själv att jag alltid skulle kunna öppna min mun och se människan. Så jag gjorde det idag som ett socialt experiment och diskuterade det underbara vädret med kvinnan jag aldrig mött förut i hissen. Varför hade ingen gjort såhär förut??? Vad är vi rädda för egentligen? Alla vill vi ju bli sedda och mötas! Inte konstigt att folk känner sig isolerade i storstäder när vi inte ens vågar se varann i ögonen som en vänlig gest.

Från och med nu tänker jag alltid då ett lämpligt tillfälle och offer för min hiss-socialiseringsprocess säga hej. se i ögonen. le. och kanske får jag lära känna människorna jag mer eller mindre bor med.

den perfekta partnern

På öt stod fanns idag en artikel där det framkom hur otroligt vanligt det blivit med skiljsmässa( http://www.ot.fi/Story/?linkID=108942), vilket nog inte är överraskande för någon. Desto intressantare var debatten (kommentarerna) efteråt. Det är väldigt lätt att se kritiskt på skiljsmässor; de "skadar" barnen, är "enkla" val hos personer som inte orkar lösa problem, bygger på en tro att gräset e grönare på andra sidan etc. Jag tror verkligen inte det är lätt. Och jag tror definitivt alla som valt att skilja sig har tänkt en gång på sina barn förrän de gjort valet. På vad samhället ska tycka. Vad vänner och familj skall tycka. Hur man själv ska klara av det... Kan man någonsin älska någon på samma sätt på nytt? Var det ens kärlek man delade, när han/hon som skulle vara min livskamrat gjorde så mot mig? Finns det någon för mig ännu där ute?

Har på senaste tiden utforskat det här med kärlek, samt när kärleken dör ut. Jag har varit föreläsningar om parförhållanden och börjat inse hur lite "verklig kärlek" stämmer överens med den bild vi får från filmer och böcker. Det finns förstås undantag, men hur många gånger oftare ser vi inte en film där romantiken sprudlar och paret får varandra till slut för att leva lyckliga i alla sina dagar, än en film där vi verkligen får se vad som hände i alla "lyckliga" dagar...Vad hände sen när de fått varandra?

Det är inte helt "riskfritt" att låta filmerna skapa våra bilder av kärlek och förhållanden. Ibland känns det som att vi är mer efter vad vi tror gör oss lyckliga eller vad vi borde vilja ha än att faktist bara följa det vi vill. Både i kärlek och i livet i allmänhet.

Jag pratar från erfarenhet och utifrån diskussioner med andra (kvinnor) när jag säger att det tycks vara så lätt att finna varför en potentiell livspartner inte möter våra förväntningar eller är som "den rätta" ska vara för oss, istället för att fråga oss varför vi inte själv gör något åt saken. Jag menar inte att vi ska välja någon huxflux och förändra honom/henne till den vi vill han/hon ska vara, utan att vi ändrar vårt sett att se på personen vi delar vårt liv med. Att vi börjar se vilka goda kvaliteter personen har, istället för att se vilka personen saknar. Att vi försöker förstå personen istället för att tycka personen är hopplös eller oförmögen att förstå oss.


Ibland tror jag vi har sådana förväntningar eller tankar på hur vi vill att den rätta ska vara för oss att vi inte ens märker att personen redan finns där, om vi bara öppnade ögonen. Om vi bara ville arbeta för att älska mer, istället för att jämföra personen med något vi tror kunde vara bättre. På andra sidan...

Detta i tankarna vill jag förstås betona att var och en vet nog själv när det inte är värt att fortsätta ett förhållande. Men man måste väl vara beredd på att arbeta, både före man avslutar ett förhållande och före man hoppar in i ett nytt. Och väga om man är beredd att satsa allt. Det måste jag också.

Vilken bild lämnar vi efter oss av våra bilder

Jag erkänner att jag tycker om att snoka bland andras bilder på facebook. Folks som gör bort sig i fyllan syns nästa dag på fb. Är det någon som har fått ihop det en helg kan man lätt få reda på det. Vill någon visa sina träningsresultat på fb, fine, men helt utan kommentarer slipper ni inte bli. Och det är väl precis det vissa tycks vilja ha, uppmärksamhet.

Att en bild säger mer än tusen ord, kliché nummer ett, har lett till att vi har avslöjat mer än vi anat genom att dela med av våra liv bilder på nätet. Jag finner personligen inget behov av att läsa skvallerblaskor, men skulle jag nånsin ha gjort det skulle jag nog ha bytt dem till fb eller bloggar. För här lämnas avslöjanden utan att vi tvekar. Det känns ibland som om jag känner vissa jag aldrig pratat med, men som är öppna i fb, mer än personer jag brukade umgås med men som jag inte ännu är vän med på fb.

Vilken bild ger vi av oss egentligen? Skulle jag vilja att mina möjliga framtida barn såg de bilder som finns på mig och min ungdom? Vill jag att min arbetsgivare, kollegor och familj ser det? Folk som ser upp till mig?? Visst, det stör mig inte. Men jag tror vissa kunde fundera genom vilken bild de ger av sig. Bara som ett tips...

bland träning och testosteron

Jag har aldrig varit speciellt tävlingsinriktad, än minst då det gäller sport. Kanske beror det på att när man är minst (yngst) i en skara på fem syskon så kan man också minst ganska långt, man är långsammast, svagast och den mest lättlurade. Inte drag som lockar fram tävlaren i en precis.

Även om jag nu i senare år lyckats vinna över mina syskon i monopol har jag inte gillat att tävla. Främst för att jag hatar att förlora och det är jag ganska bra på. Men desto mer älskar jag att vinna.

På senaste tiden har dock även den sportiga tävlaren inom mig växt fram. Jag kan inte låta bli att utmana de löpare jag möter på min löpstig, om de så ska leda till att hjärtat hoppar ur före jag är fram vid min trygga lägenhet.

Idag fick jag en annansorts testosteronkick. Medan jag sprang under bron hörde jag någon ha ljud i takt med mina andningar. Sedan kom orsaken till oljudet, en rastakille på cykel med skateboard på pakethållaren och hejade på mig "hyvä hyvä"...

Vad var det här för sätt, bråka med mig när jag utför seriös joggning. Jag blev arg och utmanade honom genom att springa i kapp honom och hans cykel. Man tänker tydligen inte klart när man blir arg och joggar. För vem i hela friden kan hålla jämna steg med en cyklist i det långa loppet? Inte jag iaf.

Nu efteråt förundrar jag mig över mitt beteende. Hade testosteronet (som i allmänhet kopplas med tävlingsivern) tagit över mig så långt att jag mist förnuftet? Kan det här förklara varför vissa (män) kan göra otroligt idiotiska saker av tävlingsiver?

"Hyvä hyvä", sa rastakillen en sista gång när han cyklade nöjt förbi mig. Jag svor.

vad kvinnor vill ha

"Jag vill helre ha en man som kan diska än som jagar bufflar!"

det var dagens budskap från psykologi i genusperspektiv och samtidigt det enda jag kommer att minnas från den föreläsningen. Detta fick mig att fundera på vad kvinnor egentligen söker.. När vi kvinnor egentligen "kan" allt som män kan eller åtminstone vet var vi kan hitta någon som kan göra det åt oss för pengar (tänk inga snuskiga tankar nu, jag pratar om att byta bildäck), så vad har vi egentligen för behov av en man då.

Jag har en kompis som helt enkelt inte har tid för män. En annan vars krav inte möter verkliga män. En tredje som tycker om att hoppa från en till en annan, men inte vill ha någon som verkligen får göra mansjobbet och byta däck. Vad är det egentligen vi söker hos män som vi inte kan finna hos andra kvinnor (förutom ngn att dela sängen med)?

Min teori är att vi söker någon som finns där för oss. Dessutom någon som klarar av oss. Jobbiga dagar. Röda dagar. Hyperaktiva dagar.

O så ska ju mannen vara nån vi klarar av också. Och kan han diska och jaga bufflar så är det bara plus i kanten.

Ful och röd

Jag önskar jag kunda säga att jag hör till gruppen snygga sportare. Ni vet dom som gör att man inte vill gå på gym för att de ser bättre ut när de svettas och flåsar än man ser ut när man har stått och fixat sig framför spegeln i en timme. Minst.

Men dessa personer existerar. De gör att jag tittar ner när jag möter dem på joggingturen och skäms över att jag inte sminkat mig före jag gett mig ut!

Alltså hur i hela världen gör dom??? Står de och kammar sitt hår före, har de opererat bort sina svettkörtlar eller pausar de var femte minut för att kolla att allt ser rätt ut?



Antar att vissa helt enkelt "got the natural (sportish) beauty", som jag själv saknar. När de ser ut som klara för en pärmbild i sports illustrated ser jag ut som en rödspräcklig, svettig gris. Oskämtat...




<--Före joggingtur



Efter/Under jogging -->

(Ps. visste ni förresten att grisar inte kan svettas?)

alternativ blogg

Jag tror inte det finns ett enda rätt sätt att starta en ny blogg.

Alternativ 1. berätta något avslöjande och intressant om dig själv
(den självavslöjande bloggaren)

Alternativ 2. berätta om vad din blogg skall handla om, som en trevlig inledning
(den pedagogiska bloggaren)

Alternativ 3. berätta dina mål med bloggen
(den världsräddande bloggaren)

Alternativ 4. berätta om hur roligt det är att någon har hittat din blogg
(den tacksamma bloggaren)

Alternativ 5. räkna upp alternativen och hoppas att de räcker som motivering för varför man inte behöver inleda sin blogg, vilket i sin tur jag redan gjort. Enjoy!

teorin om män.

Som psykologstuderande och framförallt framtida psykolog ska man vara väldigt försiktig med att kalla något onormalt. Men efter en och en halvtimmes filosoferande med kusinen i hennes säng i morse efter en tuff natt kom vi fram till att alla män är konstiga.

Exempel (bevis) från helgen:

1) X-personen tror sig kunna läsa dina tankar och veta mera om dig än du gör.
2) Y-personen bjuder dig in till sitt på efterfest bara för att sen nästan ignorera dig.
3) Y-personen och hans kompisar diskuterar likheten pedofil-homofil
4) Z-personen som aldrig pratat med dig förut tror plötsligt ni är kvällens kärlekspar och visar det (inte genom att prata med vilket vore naturligt) genom att morra åt alla män som tittar åt ditt håll.


Sen fortsatte vi till tjejer och djur och kom framtill att vi två nog är de enda normala. Sen blev vi tysta i ärligt självrannsakan. O där sket sig den teorin.

till sist ett litet utklipp från min gamla blogg för att glädja er: "till sist, efter 18 kilometers pina närmade vi oss o såg vår lilla bil. d värkte överallt men d var samtidigt bedövande smärta. "Snart e vi framme!" sa ngn smart där bakom. "Klart vi är framme snart", tänkte jag. "Helvetet måste ju ha ett slut."