sopp o kopp

Jag har härmed omnämnt mig till King of soups. Iallafall då de gäller morotssoppor. Det finns inget som smakar bättre den kallaste dagen i åbo jag upplevt än en hemmagjort, välkryddad morotssoppa, tillsammans med en varm ostsemla med riktigt smör, lagom smältad. Jag kan bli en väldigt bra husmor om jag inte blir psykolog.

Kock har aldrig varit min grej (det är redan min syster) men när jag var yngre och osäker på mitt karriärval funderade jag på att bli bagare. Men folk fick inte ihop det, en lärare sade rakt ut till mig "att det vore slöseri om jag inte börjar i gymnasiet"... å jag gjorde så.

Men tänk om någon sagt det till Jamie Oliver? Tänk om det bakom min lilla bagardröm fanns en verklig talang?? Eller något som kunnat ha blivit till det.

Små ord och riktgivande samtal kan ha stor vikt hos en osäker person. I tonåren är man ofta väldigt osäker på vad man vill göra i framtiden. Lärare, föräldrar och vänner har alla sina åsikter om vad man ska bli. När man inte själv vet låter man de som tycks veta styra mer än när man klart vet vart vägen bär. Själv har man kanske annat att tänka på än vad man vill göra resten av livet vid den tiden. Eller orkar inte bry sig, vill bara ha kul. Läser jag min dagbok från den tiden var nog tankarna mer kring helgens fester och relationsproblematik än vilken skola jag skulle välja.

Jag har aldrig ångrat varken gymnasieval eller psykologistudierna. Skulle jag verkligen ha velat bli bagare hade jag säkert sökt mig dit. Å jag har bränt mina pepparkakor tillräckligt ofta för att erkänna att jag inte har någon gudagiven begåvning i bakning. Detta gör det inte mindre roligt att baka å göra mat. Jag får vara kulinarist i mitt eget kök och det räcker just nu.

Framtiden, den är ännu öppen.

julfeelis.

Vilken helg det har varit! Har varit fantastiskt roligt att ha haft besök av vänner, dricka glögg (å åter glögg), prata och skratta... Dansa. Shoppa. Fira lillajul. Tog mod till mig att göra pepparkakor, knäck och muffins från scratch.

Nu är allt gott uppätet, diskbänken fylld med tomma flaskor och våra fina gäster har lämnat vårt näste. Vi sitter åter tvåsamma och inväntar nästa gång vi blir tyngda av livets realiteter, med förhoppningar av att adventens ankomst skall göra en mörk månad ljusare.

December och adventstiden är för mig en väldigt hoppfull period. Jag tillåter mig att regrediera till mitt barnsliga jag och köpa chokladjulkalender, följa med i den svenska julkalendern och blir väl så varm inuti när röda ljus lyser upp lägenheten och hyasindoft sprids i lägenheten.

Lillajultomen har inte hälsat på mig. Fastän jag varit lite snäll. Men jag fick en köksmaskin av min farmor som jag ska laga härliga, smakrika, gräddiga varma soppor på som jag planerar mer eller mindre leva på under en kall kall vinter.

GlAd LiLLa Jul!!!

Förväntningar inför glöggrundan...

Robert's coffee!

Jag trodde aldrig att jag skulle bli så plötsligt förälskat i ett café som jag blev igår. Det var en annan sorts förälskelse om man jämför med de övriga caféerna jag tycker om i åbo. Denna förälskelse var ytlig, ensidig och lättsam. Typ som en kändis-förälskelse man hade då man var 12 år. Det var inget unikt med caféet, men ändå kändes det så rätt. Jag pratar om Robert's Coffee.
Jag steg in i caféet jag tidigare besökt i både vasa (?), hesa, kokkola och åbo. Så lika, men ändå så olika. Jag ville på något sätt göra en gentjänst till caféet som hade gett mig gratis en plastsked till min glass i måndags då vi skulle till bion (finns i samma byggnad som caféet). Jag förväntade mig inte mycket av caféet. Opersonligt och OK that´s it..


Vid disken får man lätt beslutsångest. Tiotals kaffe och tesorter. Otroligt läckra croissanter, bakelser, donitsar, muffins och sallader. Glass. Smoothies. Detta café har definitivt det bästa urvalet hittills. Beställde en Apelsin Kyss (kaffe med apelsinsirap, toppad med grädde och chokladsås) Personalen ursäktade sig för att hon satt i så mycket grädde, jag ljublade. Tio poäng för service.



Jag satte mig ner på övra våningen. Beslutsångest nummer två: sitta vid ett träbord, vid de mjuka kuddarna eller i fåtöljerna man aldrig skulle kunna stiga upp ur när man väl suttit sig ned. Eftersom jag skall plugga blir träbordet det lämpliga. Belysningen optimal, musiken likaså.

Efter en timme tvingade jag mig upp. Min Apelsin Kyss var kysst till sista droppen och mina läxor nästan gjorda. Jag visste vad jag skulle göra imorgon. Återgå till caféet. Så gjorde jag, beställde en Roberts Mocca och njöt i två timmar. Jag har hittat det optimala studiecaféet. Det heter Roberts Coffee. Tyvärr har andra också gjort det.

Slottets hemligheter (K-15)

Det var en gång två glada studerande i en stad som kallades Åbo. En kväll när de inte hade bättre för sig bestämde de sig för att ta en promenad, eftersom de behövde få röra på sina lata studiemuskler.

Den första av studerandena hette Heidi och hade dagen innan varit på en inflyttningsfest i Pargas, där hon förätit sig på jello shots och led därför hela dagen av det beklagliga tillståndet krapula. Den andra, vid namn Malena, hade läst juridik hela hösten och behövde därför komma ifrån sitt studie-koma.

De klädde på sig varmt eftersom de hade hört varnas om en hemsk snöstorm i Åboregionen, men eftersom de var glada studeranden så tog de inget riktigt på allvar. De följde den smutsiga ån medan snöstormen blev allt mer överväldigande. När klockorna slog åtta såg de inte framåt eller bakåt och hade ingen aning om varifrån de kommit!

"Vi måste söka skydd!" sa Heidi, som var erfaren med skyddssökande eftersom hon var f.d. scoutledare.
"Jag ser något hus där borta, vi går dig", sa Malena bestämt eftersom hon skulle bli ekonom och ekonomer är bra på att se möjligheter i ingenting.

Väl inne i slottet mötte de på ett gäng österbottningar som av samma orsak hade hittat dit. Detta var väldigt lyckligt eftersom Malena och Heidi förstod österbottniska, som är ett nästan utdött språk. I brist på bättre stimulans började de diskutera sinsemellan om hur de skulle ta sig tillbaka hem, men samtalet slutade snabbt när två högljudda närpesianer började prata. För se när närpesianer pratar närpesmål är det icke många som förstår, även om man är österbottnisk. Detta ledde till arga blickar och de övriga i gruppen funderade på att skicka ut dessa två.

I denna stund steg en kvinna iklädd svart kappa och huva fram ur mörkret.
"Främlingar. Vilka är ni och vad gör ni här?"
"Vi e no ba naan. He vart sembär väde såja byra fondäär påå att vi sko by gaa in nastans", svarade maxmobon.
Kvinnan i svart kappa förstod inget, men de andra översatte på högsvenska och då log hon. "Låt mig visa er slottet, sedan ska jag visa hur ni kommer ut."

Malena blev rädd och tog Heidis hand. "Rädsla är i detta fall en irrationell känsla, låt ditt sympatiska nervssystem lugna ner sig bara", svarade Heidi.

När de vandrade genom slottet fick de se gamla tortyrredskap, skelett och något som liknade lik efter väggen. Men de fruktade inte, för de hade ju varandra. Till sist hade de gått långt långt in i slottet och ingen visste längre varifrån de kommit, men österbottningar som de var litade de på att någon annan skulle ta besluten för dem, så länge de fick prata svenska.

Mitt i allt märkte de att den svartklädda kvinnan var borta och de var ensamma i ett blodigt rum. Då kom bödeln in med en yxa i handen och skrattade högt och sade på finska (här översatt):
"Jag har hört ni pratar svenska och jag tycker inte om sådant! Därför skall jag hugga tungan av alla de som pratar svenska...Så prata på nu så jag får avgöra om tungan ska av eller inte!"

Vissa förrådde gruppen genom att prata finska och dessa fick gå utan att mista tungan. Men alla var inte lika säkra på sin finska. Han nappade tag i en närpesian:"Ut med språket, svensken!"

Närpesianen svarade:"slepp oov me. språåtje entå så juuft innroota så je e he att e jever ju såm en viss tåldde häimhyörihäit hede såm in dialekt såde att man haar na jemeensamt. språåtje sej han de eegna dialektin att e je in ekstreem tåldde tåldde vikti saak såm di itt fö na i vääden sku såm vill ender på."

Bödelns öron började blöda av detta ordkaos. Han släppte närpesianen och sprang skrikande ut. Närpesianen hyllades och hela gruppen kunde lugnt gå hem eftersom snöstormen lugnat ner sig.
...Förutom då Malena, för hon blev förälskad i slottet själv ;)

kyla och pargasianer.

Har helv*tet frusit till is eller varför är det så kallt i Åbo? Vår lägenhet, som jag för övrigt älskar, har också frusit till is. Jag sitter under tecken iklädd tröjor och ullsockor, har på ljus, dricker te men ändå är min näsa röd av kylan och jag tror jag skulle kunna gå å värma mig i kylskåpet.
Efter en ineffektiv, allmänt nedslående måndag om man bortser från Harry Potter (som jag vill hylla) biobesöket med glass, så är det dags för mig att bli en bättre mänska, igen. Jag SKALL läsa på italienska, jag SKALL läsa psykiatri, jag SKALL skriva uppsats och presentation...Men skulle någon kunna berätta mig varifrån jag SKALL hitta tiden till allt detta???

Julen närmar sig och jag kan nu mera gå i butiken utan att rusa ut när jag hör de första verserna av "feliz navidad", ser julkalenderar och presentförpackningar. Nu kan jag tillåta mig julmusik, planera vilken julkalender jag ska se på i år och drömma om pepparkakshusbak, ja, jag har till och med sökt fram pepparkaksrecept!

Ikväll fortsätter min hektiska vecka med inflyttningsfest i Pargas. Jag har aldrig varit i Pargas. Min kunskap om Pargas räcker till fem meningar:

Pargas är ett litet ställe i Finland, relativt nära Åbo. (geografisk kunskap)

Jag känner fyra personer från Pargas. (personlig-relationell kunskap)

De har en krog där som alla ungdomar går till och således är det ganska lik Jeppis. (jämförande kunskap).

Pargas heter Parainen på finska. (språklig kunskap)

Till Pargas kan man ta en gul buss. (ospecifik kunskap)

Paraisiin!

the return of the karate kid.

Tillbaka i Åbo från Karatehelgen i Kuusankoski. Det var roligt, lärorikt och skönt. Tänk att bara få äta, träna och sova... o så vara lite social däremellan, så där lagom så att man fick nya kompisar här o där i världen. Kompisar man slår/sparkar gul och blå. Det är äkta vänskap det.

Karate är mycket mer än självförsvar. Det är mycket mer än kamp och sparkar och slåss. Det känns som en livsstil för en del av de jag tränar mer, kanske till och med en livsmening. "Inte är det ju helt normalt att träna tre dagar i veckan och gå på karateläger en gång i månaden när man är 30-40 år" sa en svartbältare. Normalt???

Jag tycker inte om att använda ordet normalt. Mänskligt, jo. Vanligt, kanske inte. Däremot har väl alla något de lägger stor tid och kärlek till i livet. Det är väl helt "normalt". Mer bisarrt tycker jag det är om man inte har något man vill lägga sin tid på eller låter sitt liv bara gå förbi utan några som helst mål förutom att få livet att gå runt i ekonomi. Det behöver ju inte vara en specifik sak eller sport. Så länge det utvecklar en.

En av mänskans kännetecken är väl ändå att söka mening och förstå samband. I brist på en överväldigande, klar och tydlig mening i ett sekulariserat samhälle söker mänskor mening i något för att orka vidare, för att motivera ens liv. Vi vill inte leva i tomhet. Religion är ute i västerländerna för tillfället, vi är fria att välja något annat om vi vill. Mer än någonsin. Så nej, karate tre gånger i veckan är inte onormalt.

Idag ska vi titta Harry Potter sjuan, version 1, på bio. Det ger inte mitt liv mening, men det är roligt att äta popcorn och se på film, för att sedan kunna diskutera det med vänner och dela upplevelsen med miljoner andra känns kul. Å har vi tur är filmen bra också.

feng shui.

Jag vaknade i morse å trodde dagen var förstörd, FASTÄN det var min lediga dag. Varför? Jo, jag ska på karateläger imorgon och jag vaknade med huvudvärk, snuva och sjuk hals. Nice timing liksom...

Sen började jag titta runt mig. Trodde att den rastlösa känslan från igår hade lämnat mig men icke, den satt kvar och inte visste jag varför. Jag kände ett behov av att ändra på saker. Det hela kulminerade i att jag började städa, slänga bort saker jag inte tror jag kommer att behöva, ordna om saker och möblera om! Till sist hade jag en stor påse rosk och en tom vägg. Rosken visste jag vart skulle men den tomma väggen... Vad gör man åt en tom vägg???

Jag tvingades till desperata åtgärder. Jag skrotade min briljanta idé om ett ljus-träd eftersom inga butiker sålde såna (borde kanske bli formgivare så jag skulle kunna designa ett sånt eller tipsa mina formgivar kompisar om att göra ett sånt), så istället blev det ett nätverk av trä, vilket jag sedan prydde och som ännu ska prydas med ljus.

Nu i efterhand är jag väldigt nöjd och har funnit feng shui i lägenheten ---> lugn.
Det finns ännu saker att förbättra men för dagen är jag nöjd, även om jag inte fått gjort något annat. Men man måste ju prioritera. Det är det livet handlar om.

Å en sak till. Varför skriver alla att "studietiden är den bästa tiden i livet"?? Ja visst är det en härlig tid men varför skulle inte det vara lika härligt i framtiden... Har vi inte samma valfrihet då också?
Det handlar inte om åldern eller tiden. Det handlar om vad du gör av den.

Ps. Jag mår bättre nu, så de blir nog läger ^^,

Tired goes Wayne.

Att börja dagen med att se på 480 bilder av lika många nakna män är inte bra efter en vinostchokokväll. Fast man får göra det, om man är psycka-studerande eftersom det är i studie/ forskningssyfte.
Om man är psykstud kommer man undan med en hel del annat också. Att fråga en konstig fråga kan förklaras med att " jagvill se hur folk reagerar", att misslyckas med något i livet "är för att bättre kunna empatisera med sina framtida patienter" och att dricka alkohol fem ggr i veckan är för att "känna på hur alkisar har det"... Skämt å sido. Allt ska man kanske inte fråga eller göra. Fast man studerar mänskans beteende. Eller, om du gör det: se till att ingen som tar illa vid hör eller ser eller påverkas av det.

Det är onsdag och jag har nyss haft veckans sista föreläsning och jag är dö-trött. All energi är ut, även om detta faktist var endast veckans tredje lektion. Men det händer så mycket utanför lektionerna, så mycket processeras, så mycket utvecklas, så mycket filosofieras.

Otillräcklighet är inte en bra känsla. Många som gått i väggen av stress känner igen detta. Jag hade endast en tillfällig känsla av det men det kändes inte alls kul. Så jag började fundera hur det nu kommer sig att jag känner mig trött och otillräcklig och stressar fastän jag inte egentligen har så mycket, tenterna är faktist över!

Jag började fundera på den närmaste tiden och vad som väntar. Insikten om att jag inte har nåt att stressa över (även om det är bra att inte bli alltför lat) gav mig ett visst lugn. Stress är en flyktreaktion och när jag inte har något att fly från kan jag lugna ner mig.

Så idag har jag varit till Waynes coffee för att vila min hjärna med en härlig kakao med choklad. Men jag tänker inte skriva desto mer om det än att det är bättre än bra trots mina fördomar. Gå dit. Vila hjärnan, stressa inte ihjäl dig.

Idag tar jag Heidi-time och gör inget alls. Imorron försöker vi på nytt i dagens stress-samhälle.

After Eight före åbo.

Världens bästa café i jeppis är helt klart After Eight. Jag misstänker andra cafér i jeppis har fått nys om att jag gör en lista över de bästa caférna, för jag fick en dubbelt så stor portion glass vid ett café än vad jag vanligen brukar få. Men jag är icke så lätt mutad att detta skulle räcka för att jag skulle ta med caféet i min lista även om de är top 3 när det gäller jeppiscaféer.

Men tillbaks till After Eight. Jag värms inombords när jag tänker på det. Det var min fredagsbelöning under sommaren att gå på sweet friday besök dit med vännerna efter hårt slit på jobbet, nu när jag bor i åbo försöker jag få in ett after eight besök alltid då jag besöker jeppis. Under sweet friday serverades olika bakverk med en kopp kaffe/te för 2,50.

Så även denna gång.

Före 15.18-tåget (som blev 15.38-tåget: VR i mitt hjärta) tog jag en sista möjlighet att sätta mig ner och avnjuta en iskaffe. Eftersom detta inte fanns tyckte jag att jag hade en godtagbar ursäkt för att ta en av deras lovely chokobakelser (det var ju farsdag igår och då blev det ju en och annan bakelse...men det var ju igår) och en kopp världens bästa parisienne. Satte mig ner med en tidning från deras fantastiska urval design-, musik- och lifestyletidningar i en timme. Njöt.

Allmänt: After Eight är ett musikcafé, öppet vardagar 10-15. De serverar även härlig lunch 11-13, samt har öppet vissa kvällar och dagar för olika kultur- och musikupplevelser, ordnar basarer, samt står i övrigt för en stor del av Jakobstads kulturliv, för mer info se deras hemsida.

Lokal: en av de finare lokalerna i centrum av jeppis; de äldre ytorna har en stiligt modern touch utan att förlora sin charm, lokalen är öppen och ljus. På väggarna hänger konstnärers verk, ur högtalarna strömmar lugn musik, ljusen på borden sprider värme. Jag påminns av stiliga caféer i Sverige som jag gillat. Det här caféet har personlighet.

Känsla: som att jag kunde stanna hur länge som helst, bara kaffet skulle komma och bakelserna inte skulle ha gjort mig redan nöjd efter en bit.. Kärlek.

Utbud: drycksortiment består av olika kaffetyper och -drycker (obs! parisienne!!! och mjölkskum!!! <3,>

Personal: den bästa. Vänliga, kunniga, glada. Precis som det ska vara.

Kvalitet/pris: Bästa kvalitet, bästa priset (och då menar jag lågt pris).

Som ni märker gillar jag verkligen det här caféet. Skulle något kunna förbättras vore det längre eftermiddagsöppetider, helgöppet och några mjuka stolar till.

white hair.

He sniar/snögar/sneear/snöar, med andra ord kommer vit massa ner från himlen. Vitt är finare på marken än i håret. Jag börjar känna mig så gammal, går genom nån ålderskris och blev rätt skrämt när jag hittade vitt i håret. Tänkte det var mitt första gråa/vita hår. Fick chocken förrän jag märkte att det bara var vit målfärg. Huh.

Jag kan int börja få vitt hår ännu. Då skulle min ålderskris nå sin kulmen. Lyckligtvis (?) har folk kommenterat mitt allt mörkare hår, även om jag inte bytt hårfärg på tre månader... Har testat olika hårfärger och frisyrer i min ungdom. Den enda färgen jag inte haft är grönt och mitt hår har alltid varit längre än fem cent (förutom när de börjat växa).

Här är några smakprov från de senaste fyra-fem åren...
1. blont

fjortis-min och 16 år

2. rött

orange-rött.

3. brunt

långt och hippie-frisyr nummer ett.

jepp. is.

Japp. Jeppis är ännu här. En vecka borta å inget har ändrat, eller hei, de har faktist kommit snö. Precis vad jag beställt! Synd bara att de kom i form av slask.

Igår lärde jag mig att man kan inte lita på VR. Eller de visste jag ju redan, men jag fick bekräftelse. Tågen höll visserligen sina tidtabeller men jag fick aldrig min biljett till min mejlbiljett även om pengarna lämnat mitt bank-konto! Å desto värre, man fick inte ordnat det vid stationen heller, så jag tvingades köpa en ny biljett. Som tur fick jag efter 2 telefonsamtal ordnat saken o pengarna kommer till mitt konto nästa vecka...Men ändå.

Idag har jag jobbat ihop en tågresa. O varit på café Fredrika i Jeppis med Beth. Men detta café får inte komma på listan över de bästa caféerna, se jag är kräsen.. Ett jeppis café kommer dock att komma med. Så vänta å se bara :)

Fontana i snöplask.

I snöyra finns det inget bättre än ett cafébesök. Ok. Det där var en liten lögn men det är i alla fall top 30 bästa sakerna att göra under snöyra. Fick med mig två med-psykologer (-to-be) till Fontana, vackert beläget vid hörnet av auragatan-slottsgatan.

Allmänt: ett trendigt café/lunchpalats som bjuder på allt från söta bakelser till alkoholaktiga drycker till fantastiska lunchsallader. Som en extra kuriosa säljer de även coola ölsorter, såsom Hoegaarden. De serverar dessutom morgonmål! Lyx-poäng!

Lokal: ett av de vackraste i åbo centrum enligt mig utifrån sett. Inifrån sett högt till tak, stilfullt inrett med alldeles för bekväma stolar (med kuddar!) för att ett besök kortare än en halv timme.

Myspluspoäng för ljus på borden och tidningar!

Känsla: storstadsdaijo meets småstadsdaijo, dvs. alla kan känna sig välkomna. Här finner man tanterna, mammorna, yuppies och businessmännen under ett och samma tak. Stältet smakar vardagslyx.

Kvalitet: definitivt ett av stadens godaste bakelser, minttukakao/sandwichar och latte. Allt är dessutom väldigt fint framme.. Alla kaffesorter du kan vilja finns till förfogande, samt ett stort urval av salta och söta bakverk. Beställde en gång en chokladbakelse med massa choklad och behövde inte betala extra för grädde och chokladsås på. Det kallar jag kvalitet (och kvantitet!).

Personal: unga, kundbetjänande tjejer, men vänta dig inte alltid ett leende vid kassan.

Pris: normal cafépris och studerande kan dessutom få studierabatt på bla. muffins och panini. Stort plus!

Imorgon bär det av till Jeppis igen så jeppis-caféerna bör göra sig beredda för mig. Mohahahahah.

snow.

Idag låg snön på marken i Åbo för första gången i höst. Det var en härlig känsla att ta på sig mössor, vantar och springa runt slottet medan solen värmde kinden och snön gjorde asfalten hal.

Det blev inget cafébesök idag eftersom jag har haft så mycket annat på gång (men de kommer nog, så frukta icke); har skrivit socialpsyckauppsats, lagat soppa, handlat, prövat klänningar jag aldrig skulle ha råd att köpa men som var så fina att jag inte kunde låta bli, samt unnat mig en påse choklad och yoghurtintäckta bitar av ingefära, apelsinskal, kaffebönor och pinjefrön. Det är suveränt.

Har börjat förstå varför italienare svär mycket. Det är för att de har så otroligt jobbig grammatik. I alla fall får deras grammatik mig att svära. Jag tror jag ska lära mig svära riktigt fult på italienska som hämnd. Maffian kommer att jaga mig, samt påven.

Det påminner mig om när vi hade italienska utbyteselever i gymnasiet och jag skulle försöka bounda med dem på ett sätt som brukar fungera mellan finländare och svenskar. Nämligen genom att jämföra svordomar. Så jag gick fram till en italienare och frågade hur man svär på italienska. Hon gav mig det onda ögat och gick sin väg. Jag tror inte de gillade mig...

No Skuche ala Gats!
(en ganska ful svordom)

Café Brahe.

Även i krapulantiskt tillstånd kan man njuta av kanelbullar och cafémiljö. Igår hade jag en otroligt intressant och trevlig lördag på uni, med workshop i psykodrama och föreläsning i krishjälp. Jag är återigen uppfylld och skakad över min lycka över att få studera psykologi. Så lycklig att vitt, rött och rosévin blev en avslutning på den fina dagen. Och så dans vid monkey där vi blev antastade av ingen mindre än hulken och fyllo 1,2,3.. Men det var en rolig dag.

Tillbaks till KANELBULLAR och CAFE. Johanna och jag begick oss ut för första gången på vår "krabbis-söndag" till Café Brahe för att testa något vi länge drömt oss: deras gigantiska kanelbullar. Och när jag säger gigantiska menar jag det. De är lika stora som ett fat. Skulle gå att dela på fyra pers, men vi hade ju som sagt krabbis. Alltså bör man äta mycket bulla.

Allmän beskrivning, Cafe Brahé: finns två stycken i åbo centrum, av någon konstig anledning bara 100m ifrån varann. Vi valde den vid gågatan, den är mycket trevligare och personligare. Den andra påminner lite om ett halpis-cafe. Har många lunch och café alternativ, samt säljer dessutom glass och alkoholaktiga drycker.

Lokal: ljus lokal, inredd modernt med färger som spygrönt och brunt. Panelen ger extra poäng åt lamporna och åt deras kuddar.

Känsla: av att man är här och chillar. Rätt opersonligt jämfört med tidigare caféer.

Utbud: det bästa utbudet av muffins (rekommenderar blåbärvitchoklad), bakelser och sallader/smörgåsar. Deras bryggda te av märket T är dessutom en legend redan: sällan får man så mycket av en påse (och den får man köpa i paket hem om man vill).

Personal: klädda i samma bruna tråkiga kläder. Bra service för det mesta, men en anonym källa påpekar att man kan bli bemött av sur personal.

Pris/Kvalitet: även om dryckerna är dyrare än de borde och även om jag hamnar att betala 30 cent för lite grädde (ok, det vara skit myki) i min kakao så får man så pass stora bullar/bakelser att man helre delar och således blir summan av kardemumman de samma.

Och kanelbullen var precis lika god som hemma! (o de är en komplimang)

Mansikkapaikka. Jordgubbsstället.

Dag 2 och således café 2 i ordningen av de bästa caféerna. Bör ännu nämnas att jag inte tar upp dessa caféer i någon kronologisk ordning, utan i den ordningen jag stämt träff med någon på caféerna. Alla är suveräna, på sitt sätt.

Efter tenten (som för alla intresse eller ointresse gick riktigt bra) tog min tentkompanjon och klasskompis Malin och jag glada steg mot café Manssikkapaikka alias Jordgubbsställi. Ett ställe jag besökt bara en gång förut, men som jag alltid har lust att besöka när jag går förbi den, men begränsas av att de bara accepterar CASH i form av sedlar och slantar (vilket är det enda minus för stället så kom ihåg detta!).

Allmän beskrivning: ett café du så lätt skulle utifrån dess yttre fasad missa, men med ett hjärta av guld. Bjuder på såväl lunchalternativ, café som hembeställning av bakverk.

Lokal: Caféet du går förbi på vägen till universiteten(biskopsgatan). Det första intrycket du får när du stiger på är att du i misstag stigit på i någons hem, tillhörande en gammal gumma med litet för cool stil. Här hänger tavlor, teckningar och fioler på väggar, en vacker spis pryds av krimskrams och kring ett litet antal udda bord med udda stolor och soffor hörs glada mänskors prat. Jag ser bara glada ansikten; tänk att vi får rum här idag!

Känsla: Varmt välkomnande, äkta, okonstlad, hemtrevlig.. som om jag besökte en mänska som tycker väldigt mycket om mig och vill bulla upp ordentligt (men som tar bra betalt för det) . Här sitter man inte ensam utan skrattar med vänner, beställer en kanna med något exotiskt te och njuter.

Personal: att personalen kommer till bordet och betjänar en istället för att man måste vänta vid en kassa känns otroligt lyxigt. Att vi väljer att dela pajerna är inte heller ett problem. Personalen är lika trevlig som stället, och språkkunniga.

Utbud: Ett utbud med kakor, pajer och kex står radade på ett gammalt skåp. Jag har aldrig lidit av värre beslutsångest än när jag både ska bestämma vad jag vill äta och vad jag vill dricka (med ett 20-tal olika te, kaffe och kakao sorter).

Till slut bestämmer vi oss för att dela en purjopaj (perfekt konsistens) och en vitchoklad blåbärscheesekake. Detta äter vi med cacao gjord på mörk choklad, vilket kan jämföras med "hot real chocolate" för den som smakat det. Himmel på jorden. Olalala.

Pris: dyrare, men möter definitivt kvaliteten. Kakbitar från 4 euro, pajer 4,5, kaffe billigare än på andra ställen. Summan för två landar ofta kring 15 euro.

Världens bästa caféer: Café Art.

Jag har fått blogginspiration och däranefter vill jag göra en serie av de bästa caféerna, 10 dagar, 10 olika caféer. Jag är café-mänskornas cafémänska och räknar till och med cafésittande som ett av mina hobbies.

Min pappa är också en café-mänska, men för honom är kriteriet för ett bra café att det

1. har kaffe eller energidryck.

2. har spelautomater.

3. har onnensanat-lotter.

För mig är det däremot mer kritiskt. Så idag börjar min 10 dagars café resa till café Art, beläget vid aura å i centrum av Åbo.

Allmänt beskrivning: ett café som bjuder på mysig stämning, kaffe drycker skapade av finlands topp baristamästare, egna kaffebönor och konstverk av varierade konstnärer.

Lokal: placerad i en gammal, otroligt vacker byggnad vid aura å, vilket sommartid ger möjlighet att sitta vid ån och njuta av kaffet. Vintertid är lokalen varmt upplyst av originella lampor. Inredningen är tidslös. Rum för femtiotal besökare åt gången i fyra olika rum.

Känsla: som om jag vore en intellektuell europé i en estetisk, på gränsen till bohemisk miljö. Här vill jag skratta med vänner eller sitta ensam med en bok och en kaffe. Hit går man inte när man har bråttom.

Personal: kunniga, vänliga experter. Fastän det hela tiden kommer in nytt folk hamnar jag aldrig vänta.

Utbud: favoriter av både finländska som europeiska bakelser, cheese-cakes och pajer.

Kaffet: det bästa kaffet (-dryckerna) i åbo. eller finland. eller världen. Jag föredrar deras moccachino. Och de kan dessutom kaffekonsten och gör därför antingen hjärtor, blad eller annat trevligt av skummet i ens kaffe. Jag är såld.

Pris: även om man får räkna att priset av tre studentluncher går på en caféresa har jag aldrig känt att jag betalat för mycket där.

Har dessutom en Facebook fan-grupp

bloggoholistens bekännelser version 1.

Usch vad jag känner mig tråkig idag. Har suttit framför en dator i fem timmar och inte fått läst alls på tent. All energi ut i sanden och jag har tent på fredag. Jag orkar inte ens bry mig om tenten, men invand workoholist/före detta överambitiös studerande så kan jag ju förstås inte låta bli att sitta framför tentmaterialet. Och tur är väl det, egentligen.

Men det värsta är ändå den här tråkighetskänslan som jag bär. Jag vill inte sitta inne och tråka, jag vill gå ut och ha kuuuul! Som i sommar. Jag vill känna livet genom ådrårna, jag vill vara energisk och utåtriktad. Inte sitta i en lägenhet en onsdag medan andra äter ost och vin.

Men. Nu är det höst och bara man orkar till advent så blir det bra. Då får man dricka glögg, äta chokladkalender, se nån crap julkalender och ha lov. good times are coming.. en månad + till bara .
:)

a man´s gotta do what a man´s gotta do.

Åter varit en tisdag då jag varit så överaktiv att jag inte hunnit tänka på hur jag mår. Eller tänka på annat heller, för den delen. Det är ytterst hälsosamt tycker jag, så länge det inte sker varje dag utan just en gång i veckan. Trivs bäst när jag får vara aktiv största delen av tiden, för då njuter jag mest av tiden då jag är mindre aktiv, finner ett lugn och känner ingen rastlöshet.

Har haft min första föreläsning i barnneuropsykologi och utvecklingsstörning idag. Intressanta frågor, i och med att jag funderar att jobba med barn i framtiden. Sen har jag ätit chokladkaka till middag, karatekiddat mig sjuk i låren och läst på tent.

När jag överhörde en diskussionen i matkön fick jag lära mig att män från Pargas (och österbotten) inte kan erkänna att de haft en professionell att byta vinterdäcken medan de dricker en kopp cappuccino (med motivering " a man´s gotta do what a man´s gotta do" ) medan det är ok i storstäder som åbo. Machomannen existerar alltså ännu i Pargas, österbotten och i serietidningar. "Jag skulle aldrig kunna säga åt mina gamla vänner i österbotten att jag haft någon annan att byta däck åt mig", sa mannen helt seriöst och med en gnutta sorg i sin röst. Det kan int vara lätt att va man..