black and white.

Februari är 4 veckor.´

Fyra veckor då jag har lovat mig att inte dricka alkohol.
Jag har också lovat mig att minska mitt sockerintag till det minimala. Därför blir februari inte bara en vit månad utan en svart också. Eller kanske färgrik?? Ja tack!

Eftersom det är sista januari och min sista chans till dryckeskultur for vi till monk och lyssnade på jazz och jag drack en öl. Min sista öl, en hoegaarden för att sluta värdigt. Sällskapet var också värdigt.

Idag blev jag också maximalt fittig när jag efter 40 minuter i s-market tvingades ut av pip och hot om fara så jag tvingades lämna min kasse när jag köat länge. Det tog sammanlagt TVÅ timmar att handla för mig idag. Surt. Dit for min dag liksom, men vad gör man inte för att hitta det man ska ha. Nu har jag mat för en månad framåt typ.

Får jag chans?

Där stod hon, med förväntning i blick halvt darrande, ändå förhållandevis lugn, och väntade på något som kunde förändra hennes framtid. Kanske för en stund, kanske för alltid. Hon hade frågat chans.

Låt mig korrigera, hennes kompisar frågade om hon kunde få chans på en slumpvis vald manlig medlem ur populationen söta pojkar under 12 år. Själv, åtta år gammal, tänkte jag inte desto mer på vad det skulle innebära för mig ifall att han skulle ha säga nej. Jag visste ju inte ens vad han hette. Han visste knappast vad jag hette heller, flickan de skrikiga flickorna pekade på och frågade ”får hon chans på dig???” och han fick helt klart avgöra om han klarade trycket, om han var mogen för detta och om hon var söt nog. Oavsett vad svaret blev älskade vi dramat. Något hade hänt...

Ibland önskar jag att jag hade mer av den orädda, chansfrågande flickan i mig. Jag pratar inte om att fråga chans av pojkar, utan av livet. Eller kanske, att veta vad man skall svara livet när något frågar en ”Får jag chans på dig?” och bara köra hårt på det. Det kan vara en riktning man inte tänkt på, en kurs man skulle vara intresserad av men liksom inte har tid, en blick man inte vågat möta.

Oavsett vad det handlar om kan jag med den erfarenhet jag har säga att livet ständigt ger en chanser. Oändligt. Man kunde kalla chanser för val, men jag gillar ordet chanser för dess riskfylldhet, oförutsägbarhet och möjlighet.
Det handlar bara om att se dessa chanser och vara öppen för dem. Är man nöjd med sitt liv som det är kan man gå förbi dessa, om inte, är det troligtvis för att man gått förbi chanserna man inte är nöjd.

Har jag tagit chanser i mitt liv eller har jag låtit otroliga chanser gå mig förbi? Svarar ”ja” på båda.
Flickan som frågade chans fick inte alltid ett ja. Men hon var inte rädd för att försöka på nytt och framförallt var det inte svaret som var det väsentliga, utan att hon såg möjligheterna.

bones of glass.

"...you don't have bones of glass. You can take life's knocks. If you let this chance pass, eventually, your heart will become as dry and brittle as my skeleton. " (citat från "Amelie".)

no vasa no cry

Jag borde förbjudas från att köra till Vasa. Det är dagens sanning.
Mitt huvud är överbelastat, huvudvärk. Vilken tröttsam dag....

Senast jag skulle ensam till Vasa krockade jag med pappas bil i fammos bil. Så låt mig berätta vad som hände idag...

Jag skulle alltså till Academill i Vasa för att representera psykologin.
Mål: Ge gymnasister en god bild av vad det är att studera psykologi, om någon frågar. Se fräsch och glad ut.

Verkligheten:
Jag vaknar för sent pga jag inte kan lägga väckning, varför den planerade extra skönhetsvården ersätts av att dricka en finrexin mot min hals som låter som barnträdgårdsläraren som rökt tre paket mallu i 35 år.

Kör mot Vasa. Märker att det är halt. Märker att min vindrutetorkare inte fungerar. Det stänker från långtradarna och jag ser inte ett skit. Kör som en kärring.

Är i Vasa en timme för tidigt, planerar ta en kaffe. Söker en billig parkeringsplats i 40 minuter. Skyndar mig in till mäcken och beställer en latte, samt ber att få låna deras toalett i all hast. Sätter kaffet på vessapappershållaren medan jag planerar torka av den nytvättade toaletten, men förstås stöter jag till take-away koppen och 2,5dl latte sprättar över hela golvet, inklusive mina byxor och skor.

Börjar torka golvet så jag inte skall bli portad från mäcken. Märker att jag håller på att bli sen men torkar ändå... Samvetet, mänskans stora problem.

Hinner trots allt i relativt god tid eftersom eleverna inte kommit. Ställer mig vid fel bord. Märker detta och hittar till slut rätt... Stressad, sur och utan koffein. Som tur lyckas mina bordsgrannar muntra upp mig och jag tycker jag sköter mig hyffsat.

Efteråt ska jag ännu köra till Henrietta. Valsar på i en halv timme utan att hitta motorvägen. Krockar nästan. Är en trafikfara och behöver MER koffein. Kör fel. Kommer till Roparnäs mentalsjukhus, ser detta som ett tecken. Det är kanske hit jag hör, gör ändå en u-sväng och med Henriettas hjälp hittar jag fram. Efter en timmes sökande.

Framme i Jeppis och hamnar att vänta i 20minuter på ett tåg som aldrig kommer.

NU: filmtime med "Amelie" och ett glas crocodile rock rödvin. Känner faktist att jag gjort mig förtjänt av det...

när alla bitar faller på plats.

I år hade jag extremt lätt att få sommarjobb. Tänk att någon ringde MIG och erbjöd jobb istället för att jag behövde göra annat än svara. Så i sommar blir det jobb med utvecklingsstörda i Larsmo. Ser framemot det, har så mycket att lära mig och mycket att ge.

Märkligt det där med jobb. Jag antar att jag är i de lyckligas grupp bara genom att jag alltid har haft ett ställe dit jag kan gå till om inget bättre nappar. Men 13 somrar och nu dessutom jobb hos glaslunds i vinter gör att jag vill växa på andra plan, närmare mitt framtida yrke, på ett mänskonära plan. Konstigt nog har jag fått varje jobb jag någonsin sökt om, plus att jag förra året fick två jobb som jag tackade nej till. Å int har någon vågat sparka mig ännu heller.

Firade detta med parisienne och härlig bakelse vid AE. Ikväll ska jag och hälsa på fammo och faffa, två av mina idoler, tillsammans med min syster som har en mega-maga. Om 6v händer kommer ett litet mirakel till världen. Då får jag ännu ett litet syskonbarn. I feel blessed.

hipp goes hippie.

Röd färg i håret var inte tillräckligt för att få den hippie-effekt jag ville ha i mitt liv. Det behövdes... MITTBENA!

Hipp HIPPIE

Jag har inte haft mittbena sen sexan i lågstadiet. Vet inte men jag gillar det av någon anledning. En helt okänd (nykter) gammal man log och gjorde en indisk bugning åt mig när jag gick på stan på morgonen, det kan inte vara ett helt dåligt tecken..?

Varför säger man att "vart tog tiden vägen" när det är vägen som tar tiden?

vad jag lärt mig idag.

1. Ta inte mat som inte är din, någon kanske har en ondsk plan ämnad för den som tar den.

2. Kolla alltid bäst-före-markeringen på maten, även om den ser bra ut.

3. Fast det ser bra ut behöver det inte vara bra.

4. Nudlar blir inte bättre med tiden.

5. Fem år gamla nudlar smakar vedervärdigt. Fy.

6. Ibland är det bättre att vara hungrig och trött än mätt och illamående.

att fånga stunden

Det här är mitt liv
även om det inte händer mer
är det inte mindre värt.

Den som träffar en mänska med olösta sår
riskerar att bli ett plåster.
Och det vet man ju
vad som händer med plåster.

Rädda för att avslöja för mycket
om sig själva
eftersom risken finns
när någon får veta
vem man egentligen är
så tycker mänskor inte längre om en.
Vilken lögn vilken sanning.

Var det det där som det var
den stora
överdeterminerade
smärtsamma
du vet

I tomrummet viskar
inte bara grubblerier
inte bara uttorkade drömmar
frön som aldrig fick gro.

När vindar inte vänder
hur jag än blåser
hoppar vi bara
från en molnpuff till nästa.

Men jag väljer
aldrig nämna dess namn
för att alla ska tro
kanske också jag
att det inte var.

Hur personlig får man vara i en blogg och hundra ett andra frågor.

morgonmänska.

Fick än en gång bevisat att jag är en morgonmänska. Jag vaknade 5.18, åt morgonmål och for till gymmet kl 6.. Kände mig väldigt dum när jag i gymmets tystnad och avsaknad av andra insåg först nu (efter en vecka) att det finns en hel avdelning med maskiner jag inte lagt märke till för att jag inte vågat titta på åt det håll där mina gymmande (manliga) medmänskor tränat i rädsla för att de ska känna att jag är någon som dräglar efter muskulösa hanar. Ibland är man väl lite väl diskret...

Så har pappsen tydligen hittat min blogg. Han var väldigt snabb med att erkänna det när jag ringde honom, tydligen har någon stämt sin egen mor för att mamman läst pojkens blogg och därför ville han inte gå samma öde till mötes. Men du kan vara lugn pappa, jag har inga såna intentioner, min blogg är inte direkt hemligstämplad.

Nu tar jag picket och packet och traskar till tågstationen. Men först väckning och belöning för tränas, dvs. en sånhär!

hetche personliheitin

Vi psyckastuderanden är rätt kritiska mot personlighetstest, speciellt ovetenskapliga...Men jag kunda inte låta bli att ta detta å se: den gissade rätt på yrken som passar mig! (Å det är kul om man tar det med en nypa salt).

Min personlighetstyp

Kreativa, handlingskraftiga och snabbtänkta. Duktiga på många saker. Tycker om att debattera och kan vara angelägna om att få sista ordet. Entusiastiska över nya idéer och projekt, men kan brista i förmåga att hantera vardagliga rutiner. Oftast frispåkiga, uppriktiga och bestämda. Uppskattar att umgås med andra och är själva stimulerande sällskap. Utomordentlig förmåga att förstå komplicerade koncept och finna logiska lösningar på problem.

Karriärer som skulle kunna passa dig:
Entreprenörer, jurister, psykologer, fotografer, konsulter, säljare, skådespelare, ingenjörer, forskare, uppfinnare, marknadsförare, programmerare, komiker, analytiker, kreditrådgivare, journalister, psykiatriker, PR-ansvariga, designers, skribenter, artister, musiker, politiker...

osocial paus.

Jag njuter av att vara ensam, när man efter en översocial period får dra sig tillbaka i ett tillstånd utan ord och dialog. Känner tacksamhet av att få känna så här över ensamhet, att det verkligen inte är något negativt utan tvärtom. Detta straffar sig i ändå mitt fall på ett fåordigt bloggande. Jag låter istället några bilder från de senaste två dagarna tala för sig själv.

see you later.

Det är lördag men jag lever i en känsla av söndag. Det blev sent igår som ni förstår, men vi hade roligt. Fick avfärda ett x-antal blodsugna, inte allt för långt ifrån medelålders män som inte kunde hålla lagom avstånd (dvs. radie på 1,5m) från oss när vi övertog ett betydligt mindre fullt dansgolv än tidigare gånger. Men annars var kvällen precis vad jag behövde, tur då man har så bra vänner :)

Idag har vi ätit lyxig italiensk glass, tagit en runda på stan och gått med emmi till tågstationen, det var dags att återigen skiljas.

Som tur ses vi igen snart, eftersom jag mot alla odds kommer till österbotten redan på måndag och stannar i en vecka ser det ut som. Orsak: jag skall representera psyckan vid academill i vasa och resorna betalas. Fattig studerande som man är bör man nappa tag i varje chans till en gratis hemresa och mammas mat. Dessutom har jag så goda efterenheter från åbos psycka så jag pratar gärna med gymnasister om utbildningen.

Nu får jag besök av syrran å hennes otroligt söta hund MIMI. Sen blir det en chill kväll med en sväng till den lokala räkälän. Najs!

världens underbaraste Mimi!

ikväll ska vi ha kul.

Vet ni att när man brukar säga högt:"ikväll ska vi ha kul!" eller den här helgen måste jag bara gör det, så brukar det bli en helt flopp. Kvällens höga förväntningar slutar med ett sömnigt valsande på dansgolvet utan att något egentligen händer. Bäst blir det när man har en pirrande känsla av att den här kvällen blir fantastisk, men håller det för sig själv. Nu vet jag inte vilket jag har gjort, för jag känner att den här kvällen kommer bli grejt, men jag avslöjar det förstås för mina läsare...Men kanske det inte räknas.

Vår kväll har dock börjat bra. Hela dagen har varit kul.

- promenader med emmi i åbo big cittaa :)

- ett café art besök och lite shopping (köpte dock inget)

- run run run

- första styrelsemötet med impuls (åa psykstuds styrelse): det här blir ett bra år!

- pizza vid rosso (hade tänkt dennis pizzeria men de var fullt..)

Å nu sitter vi alla och är osociala tillsammans (en ser på serier, andra fixar sig och tredje skriver blogg). Det är väldigt trevligt. Sen blir det vin och börsen aka köttdisken.

Dagens citat:

"Jaaaa, he e täför he kallas köttdisken för att krogen heiter hamburger börs! Vem har komi på he??" (Emmi när hon ser skylten med texten "hotel hamburger börs" vid krogen dit vi skall ikväll, även ökänt för att man ibland känner sig som ett stycke saftigt kött bland hungriga...)

"Hissen är lite pittig" (Johanna böjer "pitu" [=känslig] till något liknande rikssvenska)

"Jaa, alltså jag har tappa min telefon så den gick söndeee... " talar i telefon å så tappar hon telefonen för en tredje gång. (Jag själv då, klumpig nej vadåå?)

Emmi OsoCial tillsammans.
Kvällenslook? ->>

salsa och trötthet

Är trött på att vara trött och nere. Vill ju vara lika sprudlande glad som jag brukar vara. Kanske den här årstiden. Kanske det är bra att vara trött ibland. Det är bara det att det inte passar in i mitt schema.

Teorier till tröttheten:

1. det är väldigt grått just nu. Slask. Is.
2. jag har minskat mitt kaffedrickande, från 6 koppar till en.
3. jag har inte sovit till klockan elva, utan vaknat kring 8 de senaste tre morgnarna, resultat av gymkortsköp.
4. jag verkligen arbetar och är ständigt aktiv.
5. jag tänker för mycket -> fysisk trötthet.
6. jag har ätit myki chokokex - > blodsockret går ständigt upp och ner.
7. stress.
8. det har varit en tuff början på året rent emotionellt.
9. deppighet förklädd till trötthet
10. potentiell burnout-varning?

Det här gjorde mig glad idag:http://theoatmeal.com/comics/bobcats2

såhär ser man ut idag. observera mörka ringar kring ögonen. väldigt smickrande. not.

Íkväll ska vi testa på salsa. Int ätbar, utan dansbar.

Ps. Fick idag veta att jag har potential till att bli en framgångsrik rånare, eftersom jag tänker som en ;)

mitt livs matematik

MATH IS LIFE

gym + glömma gymskor = ingen bra kombination

glömma gymskor + bo mitt emot gym = bra kombination

trötthet + en låda med farligt goda kakor = ingen bra kombination

en låda med farligt goda kakor + fem fantastiska kvinnor på besök = extremt bra kombination

deppa + pms + rom-komfilmer = dålig kombination

romkomfilmer + mys = fantastiskt bra kombination

för lite tid + mycket skolarbete = dålig kombination

mycket skolarbete + intressanta fakta = bra kombination

Livet just nu handlar om skola, träning och vänner. Däremellan musik, film och myspys. På torsdag får jag besök av Emmi, ska bli kul för då blir det kvalitetstid. Det är mycket nu och jag är trött. Men jag är lycklig igen och det är allt tack till underbara mänskor kring mig.

i kaloriernas värld

Imorgon ska jag bjuda 5 fantastiska dansande kvinnor på middag, så för att ha något att avsluta den festliga soppan gjorde jag och Johi amerikanska chokladkex med både vit och mörk choklad, samt en syrligt god citronrulltårta och eftersom tre är ett heligt tal blev det dessutom kolakakor för att fullborda härligheterna. Tänk er kexen med ett glas kallt mjölk...Mmmm..

Sammanfattningsvis har vi samlat mycket tantpoäng när planering av bakandet och själva bakandet och ätning av bakverken tog 7h. Men man måste unna sig saker, njuta av livet, man ska vara snäll mot sig själv. Å det är så otroligt roligt att baka, när jag nu inte blev bagare/konditor som jag en gång tänkt. Dessutom är vintern i finland i år så lång så vi behöver ett extra lager av bukfett. Och vad är nu bättre än lite mer att älska av två såna som vi ;)

Idag tog jag dessutom mod att köpa ett månadskort till gymmet på andra sidan gatan. Har länge känt behovet av lite extra muskelmassa inför halvmarathon 2011 men bara inte haft tid, men nu har jag all tid i världen... Å i och med att Åbo är isigare än Kristallen i jeppis så kan det bli bättre med spingandet med en mindre hal springmatta.

Deppandet från igår är nu historia och choklad- och bakterapi funkade som vanligt. Yess!

trodde aldrig jag skulle säga detta men...

...jag saknar redan lite jeppis! Nej, jag tar tillbaka det. Saknar inte jeppis, jag saknar mina vänner och min familj i jeppis. Jag vet inte när jag kommer till jeppis igen, men det blir inte många besök, livet i åbo måste börja rulla först.. Å sen när det börjar rulla vill jag väl inte dit.

Det har varit en för lång helg, för lite gjort, för mycket tankearbete. Behöver komma igång med annat än att läsa långa artiklar. Tänk att man kan längta till föreläsningar... Men så har jag ju också världens bästa kurser.

big feelings lead to stupid actions.

Jag väcktes imorse av en märklig känsla. Jag måste göra något radikalt. Tatuera något i skinkan eller pierca mig. Det var så jag kände i morse, jag måste göra något. Jag kände något maniskt över hela situationen. Det gick inte att gå vidare om jag inte får göra något konkret, förändrande som inte går att sopa under mattan nästa dag.

Men det fanns ett problem varje person "inte helt i sina sinnes fulla bruk" måste acceptera: det är söndag ibland och då är både tatueringsshoppar, piercingstudion och djuraffärer stängda (tanken att adoptera en kanin gick i mitt huvud också). Men vissa butiker är öppna. Så vad gör jag om inte går in i närmsta frissashop och shoppar hårfärg. Tanken att göra en mohak och raka lite hår gick i mitt huvud tidigare, men lyckligtvis var frissor stängda...

Istället valde jag hemmafärgning a la rött.

Det här med att färga håret är en grej för mig. Det ska göras impulsivt och i samband med starka känslor. Annars vågar man inget. Men det går inte vilken tid som helst eller efter vilka känslor som helst. Men när det är gjort kan man pusta ut, det tyngsta är över.

så de blev rött. såhär...

Det blev ju inte så radikalt som jag tänkt... Å det är kanske tur nu, när manin gått över.

När man har gjort det kan man gå vidare. Och jag tror jag kan göra det nu. På riktigt.

likgiltighet.

‎"The opposite of love is not hate, it's indifference. The opposite of art is not ugliness, it's indifference. The opposite of faith is not heresy, it's indifference. And the opposite of life is not death, it's indifference.”

Jag kunde inte låta bli att sno denna från en medstuderandes statusuppdatering (ursäkta A), ett citat av Elie Wiesel. Det är bara så korrekt. Så mycket i mänskligheten som slår slint inte pga. just detta: likgiltighet. Vad händer när man slutar bry sig om varandra? Om jorden? Om livet? Jo, då finns det inget kvar än tomhet. Och det är värre än hat, fulhet, irrläror och död. Ur dessa finns en utväg, i tomheten finns bara ett större vakuum.

1. The opposite of love is not hate, it's indifference.

När känner man sig minst älskad? Jo, när ingen frågar hur man mår. När ingen ser en i ögonen. När ingen möter ens leende. När ingen lyssnar. När ingen bryr sig.

Hat föds inte heller i ett tomrum.

2. The opposite of art is not ugliness, it's indifference.

Konst är inte skönhet, den rymmer också fulhet. Men om ingen bryr sig om vad som skapats, om ingen bryr sig om vad ett verk betyder för en, mister den sitt värde.

3. The opposite of faith is not heresy, it's indifference.

Att tro handlar inte om att välja en religion, utan att välja en inställning. Har du inga värderingar att bygga ditt liv kring, ingen dröm att följa, inget att tro på, så blir det inte mycket kvar. Ändå faller många i gropen, i viljan att vara fri från irrläror. Vi vill veta att våra värderingar är rätta, fastän det inte finns något yttre rätt eller fel, utan det handlar om inre värden. Vi söker bevis för att vi får tro det vi tror, när vi egentligen borde försonas med vad vi själva tror.

4. The opposite of life is not death, it's indifference.

Som jag ser kan man leva på två sätt. Leva sitt liv som man själv vill leva (även om det kräver att man går utanför bekvämlighetszonen) eller som man tror man ska leva. Välj alternativ ett. Men om man inte vet hur man ska leva? Känn då efter, så länge du lever och bryr dig. Lämna ett märke efter dig.

Jag kan inte sluta bry mig även om det gör lite ont i mig varje dag. Jag är helre sann till mig själv och det jag känner än känner inget alls. För mellan likgiltighet och smärta väljer jag ändå smärtan. Likgiltighet äter själen inifrån, smärtan lämnar bara ett sår som kommer läka med tid. Jag bara önskar att det skulle gå lite snabbare ibland.

Nu ska jag återgå till gladare saker. Fira kulturhuvudstadens invigning med fyrverkerier och vänner.

sjung en sång!

I dag vill jag sjunga. Såhär sjunger vi kommande psykologer (första har melodin ”jag är en liten undulat”, andra får ni lista ut själva)...

Jag är en liten psykolog

Som har så depressiv håg

För uti världen,

för uti världen finns bara dårar.

Jag botar dem varenda dag

men dom blir alls inte bra

Dom blir ba'mera,

dom blir ba'mera

såna lina-bordar!

Klienten hoppar upp och ned, duda, duda,

han är i en manisk fas, hej, dudadej.

Hej, dudadej, hej, dudadej

han är i en manisk fas, hej dudadej.

Sedan blir han depressiv, duda, duda,

klagar på sitt jävla liv, hej dudadej

Hej, dudadej, hej, dudadej

klagar på sitt jävla liv, hej dudadej.

Terapeuten orkar inte mer, duda, duda

snapsarna de rinner ner, hej dudadejhej dudadej, hej dudadej

snapsarna dom rinner ner, hej dudadej

HEJ

Men här hemma sjunger vi såhär:

….
-Ajj käääääääänt liIIIiVE.......
- ..iiif LIVin is abaut juOOO.
- KÄÄÄnt liiiiv...
- Oj! Å där sprack spegeln när den föll i golvet (kunde omöjligen ha något att göra med vår falsk sång?)

drömmar.

Drömmer inte sann-drömmar lika mycket som tidigare, vilket är tur, för jag drömde riktigt otäcka drömmar två nätter sen. Men efter att ha vaknat och konstaterat att det bara var en dröm kändes det bättre. Det kändes också bra idag när jag fick veta att tentresultatet som enligt drömmen skulle bli en etta inte alls blev det, utan klart bättre. Och att personen jag trodde var sur på mig i drömmen inte var sur på mig..

Drömmar drömmar. En extra krydda i livet och en ingång i det omedvetna? Kanske.

Ikväll är det fredagkväll och efter att ha dansat hela natten igår ser jag verkligen fram emot en lugnare helg, med mysbyxor, bra filmer, något gott att äta och kanske en sväng till ett bryggeri i byn. Ja, å så är det ju invigningen av Åbo kulturstad imorgon! Åbo är finlands bästa stad att bo i om man liksom jag är kulturhungrig året om.

Livet är gott.

Livet går vidare.

Med eller utan.

Utan.

...

tacksamhet.

Att få köpa något man inte behöver bara för att man vill ha det.

Att få en kick av tanken av att det är mänskorna kring mig som forskar i det som det pratas om just nu.

Att få äta cornflakes till morgonmål, lunch och middag för att man känner för det.

Att få vakna naturligt utan att klockan behöver väcka en även vardagar.

Att få dansa hela natten en torsdagskväll med höftbesvär följande morgon.

Att få ha ett gym på andra sidan gatan dit man kan gå när som helst.

Att få umgås eller inte umgås hur man vill.

Att få leva självständigt.

Att få springa så fort man kan i en timme utan att någon jagar en.

Att få bara vara.

Att få besök och bjuda på gott.

Att få vara kulturell.

Att ha pengar till det man behöver.

Att få extra grädde till sin apelsinkyss.

Att få en kram.

Att få bli bjuden på glass.

Att få välja mellan att städa eller inte städa.

Att få göra bort sig.

Att få vara lycklig och glad varje dag.

Att få vara arg om det behövs.

Att få känna tacksamhet och ingen bitterhet.

Att fylla en tomhet med rikedom.

Ja. Jag har så otroligt mycket jag är tacksam för.

Lie to me.

Mitt hjärta dunkar för rättspsykologi. Enligt föreläsaren är vi redan mer experter än poliser och domare och andra på bl.a. hur man gör när ett vittne ska peka ut den skyldiga. Det känns coolt. Senare i kursen ska vi få lära oss lite om hur man kan avgöra hur ärliga folk är, hur pålitliga de är och annat skoj. Se upp för att ljuga för mig mänskor, jag kanske avslöjar er ;)



Områden som berör rättspsykologi är definitivt något jag skulle kunna jobba med, känns det som nu. Vi får ju se sen, känns bra att allt i livet är så öppet nu, frihetsälskande mänska som jag är. Vet inte var i världen jag är om ett år, vad jag gör, vad jag brinner för, med vem jag är och vad det betyder. Skrämmande, ja visst, men desto mer spännande.

Jag är inte en person som lämnar kvar på ett ställe om det inte leder till något, när jag vet att det finns mer för mig där (här) ute.

Ikväll ska vi dansa hela natten lång vid Monkey med österbottningar : "Back to school"

Blodigt värre.

Har under en lång period velat skänka blod, men blivit hindrad av att jag varit i operationer, piercat mig eller rest under det senaste halvåret utanför europa. Nu hade jag äntligen chansen, fri från förkylningar och annat gick jag in i den öppna blodgivningen på universitetsgatan i Åbo.

Först fick jag köa, skriva på pappren och ta blodprov. Blev glad att mitt hemoglobinvärde blivit bättre än senast, nu är det ideellt. Sen lade jag mig ner och en vänlig ung sjuksköterska stack smidigt in nålen och jag fick börja pumppa pumppa pumppa blod. Det gick smidigt och på en kvart var jag en halv liter A+ blod fattigare.

Efteråt låg jag länge och vilade (5min) eftersom jag senast jag gav blod började spy och blev jätte svag efteråt när jag stigit upp alltför tidigt. Sen hann jag pröva hela deras juice-sortiment, äta en såndär god våningssmörgås och lite bulla, samt dricka flera olika kaffedrycker från automaten. Jag njöt. Total tillfredsställse med mig själv och i magen.

Jag mådde bra hela vägen, tills jag under den sista kaffeminuten fick skåda en ung flicka svimma och slå huvudet i en vägg, lämnandes medvetslös med ögonen upp. Det var det mest skrämmande jag har sett på länge och det fick mig illamående, så jag gick vidare så fort hon fått hjälp.

Det här var min tredje gång som jag gav blod och det blir definitivt inte min sista. Det finns inga dåliga orsaker till att skänka blod, så länge man har möjlighet rent fysiskt och psykiskt. Å jag kan vara säker på att personen som får den behöver den mer än jag gör.

Lämna mig inte!

Är rädd. Tänk om folk slutar läsa min blogg nu för att länken inte finns i facebooks dumma nya profiluppdatering. Ni får inte lämna mig!

Som ett antiklimax till detta så har jag inget roligt att berätta idag. Så gick löftet om att bli en duktig bloggare åt skogen. Men ur allt dåligt ska en dag komma något gott, detta betyder att bloggen blir mer privat i fortsättningen, när inte så många läser den. Å jag kommer inte att sluta med mina pinsamt dåliga paint-teckningar.

Till er som inte överger mig trots allt...Tack.

Sopprojektet.

Har haft en superb första dag i Åbo. Den började med övning i psykologisk forskning å vi fick det projektet vi ville jobba med, kommer bli jätte spännande. Har jag inte redan tusen gånger fått konstatera hur otroligt lycklig jag är över att studera psycka?

Mitt liv som spinster gick i tecken av att först shoppa loss (det blev lite förskönande produkter, ännu en säsong gilmore girls samt lite annat roligt) och sen börja ett nytt projekt, dvs. mitt sopp-projekt.

Eftersom jag är en soppmänska och boken "Saliga soppor" inspirerat mig bestämde jag mig för att nu gå genom alla recept, från början till slut. Så idag kokade jag ihop "Barbrors morotssoppa med räkor" å det blev mmm...gott!

så här skulle det se ut...

...men jag slår vad om att min blev finare å åtminstone lika god, fastän jag gjorde den lite lättare än i receptet. Till soppan passade jag på att baka morotsscones med sesamfrön medan soppan puttrade på å soppan förgylls av en klick creme fraiche.

Vitsord: 8,5!

Inte för att jag är materialist...

...men för att jag blivit tåssigt förälskad i dessa så ska jag uppvisa vad jag har glatt mig åt just idag som bara råkar vara saker, men inte bara saker...

1. Dolce & Gabbana parfymen "the one"
efter många om och men vare sig jag skulle köpa den eller inte (kostar över hälften av vad jag lever på under en månad så ni kan ju räkna ut) så kunde jag bara inte hålla mig längre. Å nu när jag har den så har jag inte ångrat mig.

2. Saliga soppor
en bok med helt massa ljuvliga recept på soppor som jag ska pröva mig genom denna vinter för att avgöra vilka som är bäst å sen bjuda på soppfester.

3. Husmanskost
en humoristiskt skriven bok med recept som alltid går hem. Den här är åt någon som "är hungrig och snäll" (person vilken boken säger sig lämpa) så jag får väl försöka leva upp till det, hungrig brukar jag iaf vara.

4. Muminfaten
Min muminkollektion börjar duga för ett hushåll för två nu när jag fick dessa söta låga fat: 10koppar, 4 djupa tallrikar å nu dessa två. Även om i princip varannan har av dessa så kan jag
inte hjälpa att jag blir glad varje gång jag ser på dessa. Å Morran är min idol.


När jag kom till Åbo möttes jag av skitväder å menade vurpa långt ifrån graciöst just framför en kille som jag tävlade med om vem som var snabbare. Det blev oavgjort när vi skildes åt vid en korsning efter en kamp där den ena gått om den andra fyra gånger på 3km, enda skillnaden var att jag hade 50kg kläder å skor och annat med mig från Jeppis, han hade en pytteliten väska...


Vad fanns då i mina 50kg resgods? Jo, för mycket kläder av att döma av min en gång så prydliga klädskåp som nu ser ut som H&M under julrean, dvs. för mycket kläder å i skrynkligt skick. Varför å varför måste jag ha 3ggr mer kläder än jag behöver/använder? Men som tur ska vi ordna en "bytesdag" snart då man får föra allt man inte verkligen behöver å ta om man hittar något man vill ha å det som lämnar går till välgörenhet.


Jag har aldrig varit gladare att komma hem till MITT (och Johis) HEM än idag där jag får börja leva MITT liv igen å inte slaviskt följa familjens eller någon annans heller för den delen. :) Å imorgon ska jag börja lära mig forska... Jee!


Å vad annat ska jag göra imorgon? Jo, jag ska shoppa loss med köpkortet jag fick till födis vid Sokos.

Älskar livet (hög på ekologiskt te om nån undrar, råkar vara den enda som finns i mitt skåp förutom kossu, minttu, smör, sylt å kethup, dvs. typisk studentkylskåp)

ghosts of my town.

Sista kvällen i jeppis var en succée. Bevis på detta: tom plånbok, sjuka ben, whiskey(/martini)-röst. Tom plånbok fast jag redan för andra gången får gratis drink av bartender. Jeppis har sina goda sidor. Sjuka ben efter vilt dansande i 10cm klackar och för övrigt användande av dessa skor i en vecka förrän mina stövlar blev klara vid skomakaren. Skomakaren lappade ett hål å fixade mig nya klackar för ett pris på vad ett nytt par skor kunnat kosta, men bra blev resultatet.
Å rösten ja. Den kom på köpet..

Ännu ikväll fick jag lära att vissa spöken från ens hemstad aldrig tycks lämna en, även om man själv gått vidare och glömt å förlåtit så finns det vissa personer som måste ta upp saker som man trodde redan var utredda för över ett år sen. Men nää...

Nu ska jag återvända till åbo och göra mitt hem ännu mer hem. Larsmo, jeppis, det är dags att bryta upp å gå vidare å inte låta osäkerheten om var jag hör hemma bli ett dilemma. För i år åtminstone, kommer åbo vara min hemstad (dessutom europas kulturstad).

Och till er som känner er träffade: tack för att ni funnits till som glädjebringare, som en axel att gråta ut hos, en kvarn som mal sönder problem, ett lyft från en grå vardagen å gjort mitt lov så mycket bättre än det varit utan er!

tillbaks till ruta ett. eller två.

Gårdagens svarta emodag blev en personlig framgång trots allt. När jag deppat, surat, varit bitter å besviken en dag och framförallt sörjt, ledde det till något annat. Harmoni. Lugn. Inte ett påklistrat i syfte att väcka något hos andra, utan ett lugn över att jag nu sörjt och utan att jag behövde göra ett medvetet val blev jag under täcket i mitt rum, med en tidning i min hand och ljus runt mig själv igen. Mer mig själv än jag känner att jag varit på flera veckor.

Jag längtar fortfarande till Åbo. Kanske ännu mer nu när jag vet att mitt hjärta är där i vår och inte i Jeppis. Den finns bland böckerna i biblioteket, bland god matlagning, i en mysig lägenhet, bland goda vänners och studiekompisars sällskap, bland träningsrum, bland lovsång, bland dansgolv...Men framförallt finns den där jag är just då i livet, konkret och abstrakt.

Ikväll ska jag säga tack (å förlåt) jeppis på det enda sättet jag kan tänka mig; genom att dansa järnet vid stadshotellet med vänner. Vi ses där!

Emo-fredag.

Jag började riktigt fundera på vad jag bloggat igår. Tillåter jag aldrig mig själv att vara riktigt riktigt nere? Det känns främmande för mig. Så jag gjorde ett experiment idag. Jag gjorde denna fredag till min emo-dag. Jag är klädd i svart från topp till tå. Jag pratar minimalt å morrar till om någon säger något dumt istället för att vara förstående. Jag främjar mig en stund från mitt positiva jag å låter negativa tankar sjunka in för en dag. Jag hör på deprimerande musik och ser på tårdrypande filmer. Tycker synd om mig själv. Vägrar äta, sova eller må bra. Gråter lite. Tänker negativa tankar om allt och alla. Om jeppis. Om snön. Om mänskor. Om allt jag tidigare inte tillåtit mig tänka illa om för att myntet alltid har en baksida. Jag sörjer.

Efter 20h på detta humör känns det fortfarande tungt, men det känns inte längre främmande eller fejkat. Det känns verkligen jobbigt. Samtidigt känner jag hur något lättar. Det känns lite som en för mig tidigare osynlig sten som jag burit håller på att göra sig synlig och nu när den är synlig kan jag göra mig av med den. När det är tid.

Å jag har aldrig längtat till mitt åbo hem mer än idag.

överpositiva heidi.

Jag tänker igenom mina bloggar från det forna året. Ska jag sammanfatta dem på något vis så kommer ett ord framför mig "överpositivt". I varje misslyckande finner jag min röst som uthålliht säger "äh, ännu ett nederlag men hej nu gör vi det till en erfarenhet som gör mig starkare". Vilken jobbig mänska! vill jag utropa förrän jag inser att det är mig själv jag talar om.

Positivitet har varit min livstidsstrategi, ett sätt för mig att överleva när saker känns helt för tunga att sörja. Det är inte fel i sig att vara positiv, men med tanke på att jag faktist ska bli en psykolog någon dag vore det kanske inte helt fel att acceptera sorg och bara må skit ibland. Jag tillåter mig aldrig att bli till synes svag, för att jag har lärt mig att det inte ger mig särskilt mycket. Samtidigt vet jag ju att man är starkast när man visar sin svaghet... Åh. Vilken paradox.

Det här är mitt sätt att sörja. Rationalisera, humorisera, ta åt mig som livserfarenhet. Kanske nångång finns tid för mig att också jag vara svag. Jag låter patetisk, ursäkta mitt martyrskap. Men det är så jag känner.

Å jaa... ja mår väl bra. tror jag.

Längtan.

Vad heter din längtan?

Vad har den för namn?

Vad vill den föra dig

och ta dig i land?

Allt det du önskar finns där inom dig

sedan din längtan presenterat sig.
--- Var rädd om din längtan.

Vårda den väl.

Din längtan är framtidens frö

i din själ.

När den med kärlek

och vattna med tro.

Förrän du anar så ska solrosor gro.

(Laila Dahl, "Vad heter din längtan")

inte samma sak.

Idag blev jag kallad tomte när jag gick runt i min knallröda jacka av en liten skitunge i lindex. "Jouuuuulupukkiiii", skrek hon åt sin pappa och pekade på mig och pappan skrattade smått nervöst.
Förstå mig inte fel, jag gillar barn (men jag vill ändå kalla det skitunge för att det låter roligare så) jag vill bara inte bli jämförd med en skäggig gubbe med ölmage. Vad som är värre än att bli kallad tomte eller TANT av ett barn är när deras föräldrar kallar en för det..."Ge nu pengen till TANTen". Hallå! Vem här är 35+ ???
Första gången man blir kallad tant tar hårdast förstås. Tidigare var man flicka, men där när man närmar sig 17 finns ingen återvändo, du blir tant i deras ögon. Vad kommer näst när man redan nu blir kallad tant??? Tantpoäng? Kruxa i om du känner igen dig:

[ X ] har fler än 5 levande krukväxter.
[ X ] tycker om att baka och virka.
[ X ] kan störas av att melody spelar för hög musik (tack å lov dansar man ännu [tidvis] vid melody).
[ X ] tycker Jamie Oliver är attraktiv inte för hans utseende utan för hans charm och kokkonst.
[ X ] tycker 90% av "männen" i skvallertidningar ser för unga och omogna ut.

Å det går bara neråt från detta. Snart är man väl inte längre tant utan något värre. Hmm...
Så varför kallar mammor en för tant?
a) deras barn kan bara skilja på flicka-tant.
b) de ger utlopp för sina aggressioner på alla kvinnor som inte ännu har fött barn å som därmed inte förstår något (= läs undantryckt avundsjuka för oss som har ett liv utanför blöjbyte och ekologisk barnmat).
Nu är jag bara elak och bråkar lite. Jag tycker det är rätt kul att bli kallad för tant å kan ta det rätt bra. Men jag förundrar mig bara varför "tant" är ett bättre uttryck än helt enkelt "kvinna"?

Annars har dagen gått riktigt bra. Gjorde en cheesecake som sen delades med familj å syskonbarn och kommande syskonbarn (dvs. de som finns i magen). Diskuterat livet med en vän över en kopp för att till sist avsluta kvällen med film med fyra vänner. Inte illa med det sociala livet. Facebook kan ha sitt.

Men det är inte samma sak.

Men samma sak kanske inte betyder sämre.

plåster å salt på sår.

Hah. Jag är bara så otroligt tacksam för mina gulliga vänner. En dag som började med mörka regnmoln förändrades i ett nafs när Josefin hoppade i bilen å vi körde i väg på kaffe å diskuterade livet, där Etta och Ronja mötte oss. Har inte skrattat sådär mycket på länge, tack, det behövde jag verkligen. Plåster på såren. Vem är jag att klaga på något egentligen? Spark i reven å framåt.

Sen träffade jag moster på stan och vad är det första hon frågar om inte:"nåå, hur går kärlekslivet??"... å jag suckar för mig själv. Vad är det med att vara kvinna som a) säger att jag har ett kärleksliv å b) säger att jag skulle dela mina inre upplevelser med någon som inte annars har koll på mitt liv? å c) intresserar kvinnor i övre medelåldern??

Jag vet inte hur det är med män men jag tror int att de får frågan lika ofta. Så jag svarade med huvudet högt: "Jo tack, mina vänner är mig mycket kära, å den kärleken är ömsesidig" :)

när det känns.

Vet ni hur man bara skulle vilja säga till sig själv att allt bara är bra, men när man vet att det inte riktigt är det?

------------------------------------------------------------------------

Vet ni hur det känns när man inte skulle vilja erkänna att man saknar, fastän man inte gör annat?

---------------------------------------------------------------

Vet ni hur det känns när man inser att ett litet ord betyder att två öden aldrig möts igen?

---------------------------------------------------------------

Vet ni hur man skulle vilja säga något men inte längre är tillåten att störa?

---------------------------------------------------------------

Vet ni hur det känns när andra frågar hur man mår och man inte kan svara?

---------------------------------------------------------------

Vet ni hur det känns att vänta fastän någon aldrig knackar på?

---------------------------------------------------------------

Vet ni då hur bra det då känns att veta att alla dessa känslor kommer gå över en vacker dag?

----------------------------------------------------------------

Jag vet.

utmaningen.

Jag har börjat läsa Paolo Coelhos blogg på nätet. Han är cool, för han har lärt mig mycket om livet och fått mig att utforska mig själv. Ibland tycker jag han är lite överflummig, men det tjänar ett syfte, för i en persons flummighet och oklarhet finns det rum för en annan persons egna tolkningar.

"Sluta inte leva tills du vet hur långt du kan nå i livet."

Detta skrev jag i en tidigare blogg i juli. Följde det å nu är jag bara glad att jag gjorde allt jag gjorde. Jag vill helre känna smärta och liv genom mina ådror än inget alls. Det är det de handlar om, slutet är aldrig målet, utan vägen dit och då spelar det egentligen ingen roll hur det slutade. Jag njöt på vägen och jag har känt mig väldigt levande. Tillåtit mig känna hela känslospektret i en trygg miljö. Det är en gåva.

Men tillbaks till framtida drömmar. Min envishet ska finna sin rätta form i år också och jag har funderat vad jag vill göra i år som känns som utmaningar för mig... Å det här är bl.a. vad jag VILL och KOMMER att göra i år.

[ ] göra helhjärtat eller inte alls.
[ ] söka ett sommarjobb utanför det jag tidigare gjort.
[ ] springa halvmarathon på under 1:45
[ ] resa till åtminstone ett land jag aldrig tidigare besökt
[ ] ...

...Ja, det där var ju inte så många utmaningar, men de känns ändå som utmaningar. Å de kommer fler. Ja, å så till er alla bloggläsare lovar jag att försöka göra allt bättre bloggar, för bloggande gör mig glad. :)

Å just nu så passar Melissa Horns låtar perfekt. Vackra ord. Såhär kände jag igår och såhär har jag känt alltid då å då... Men idag känns det såhär.

Nyårslycka.

Idag har jag förutspått mitt år 2011, för det är en tradition i Finland. För traditioner är bra i tider när allt förändras och man inte tydligen kan lita på något är det bra med något som aldrig förändras, även om det är tråkigt och same shit every year.
Men nyårstenn är roligt.

Ok. Vi tar det från början. Nyårslycka går till på att man värmer upp tenn, helst i en öppen brasa. Har du inte en brasa kan du använda spisplatta. Gör t.ex. såhär:

...men inte såhär:

När tenn-skon smält häller du den ner i kallt vatten. Då ska det helst inte se ut såhär:

Om allt går bra får du en större figur i tennet:

Jag fick en fin ängel. Ser ni? Den står och har utträckta vingar. Sen är ju frågan vad man väljer att tolka ängeln som. Så jag väljer att tro att ängeln symboliserar beskydd, renhet, godhet, rättfärdighet, trygghet... Alla behöver vi väl änglar.

Let it go.

Före (2010)...

Efter : 2011 !

Dags att låta 2010, med alla dess möjligheter och misslyckanden gå och sikta in sig på år 2011:s misslyckanden och möjligheter och hoppas att möjligheterna även under det nya året övervinner misslyckandena. Men man får inte vara rädd för att misslyckas, för det hör livet till (= min morgonfilosofiering i ett tillstånd av huvudvärk och snart övervunnen krapula).

förfest @ Hanna (observera julgranen)

världens sötaste chipstjej.

det kallas inte förfest utan orsak.

Tror att även om nyårsaftonen var något bitter för min del, så hade jag nog en av de roligaste nyårsaftonen. Det var slutet på kanske det bästa året i mitt liv hittills, men början på ett fortsatt gott liv om allt går bra. Jag fick umgås lättsamt med mänskor som jag finner viktiga för mig, krama mänskor jag saknat och tömma en flaska skumppa.

rumpppaaaaa.... Nej, skumpaaaa!

kultapari <3

Å pappa kom efter mig före ett för att det kändes rätt. Å för att jag i år ska vara räddare om mitt lilla hjärta. För att citera en Bibeltext:

"Watch over your heart with all diligence, for from it flow the springs of
life"

( "framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta, ty därifrån utgår livet", Ordspråksboken 4:23)

GOTT NYTT ÅR 2011!