vattengympa.

Idag har jag gjort debut i vattengympa. Man kan tänka sig att jag är för gammal eller för ung för att plaska med badleksaker, men det tycker inte jag. Det var definitivt roligare än att simma sida till sida och det kändes i benen, så som träningsform var den ganska tacksam. Och att dela bastu med 15 glada 70 åriga tanter efteråt satte guldkant på min eftermiddag, de där tanterna har humor när de kan skratta om att vara änka lika lätt som unga skämtar om att vara singel. De var där lika mycket för att hålla sig pigga av gympan som av det sociala i bastun. De fick mig att tänka att just den inställningen skulle jag också vilja ha till allt jag gör, att man kan binda det man tycker är tufft till något givande, nytta med nöje.

Imorgon ska jag på allvar börja med min kandidatavhandling. Läsa artiklar, ta tag i saker, få bläck på papper. Skönt att få gjort saker, att ha en plan.

Skönt att vara hemma. :)

ut ur bekvämlighetszonen.

Idag ska man flytta klockan en timme bakåt. Att vara här i helg har varit lite som att flytta klockan tillbaka något år. Ändå finns en klar skillnad, och det är att jag inte känner mig riktigt lika hemma här som när jag besökt hemhemmet förut. Tidigare har jag alltid fått lite ångest dagen före jag ska hem och varje gång jag insett att ännu en dag har gått så har det gett mig separationsångest. Nu blir det bara skönt att gå hem och jag vill börja skriva kandin. Känner mig riktit motiverad, konstit nog :)

Jag har haft en lite bekvämlighetszonshöst i höst. Studierna och springandet har jag tagit ur bekvämlighetsperspektiv, dvs. att se hur långt man nu känner för o så får det gå hur som helst. Jag har saknat både mål och ambitioner. Men nu vill ändra på det, lagombra är inte riktit bra. Vill ge allt och få resultat för det. Hur jag ska göra det är vad som pågår i min hjärna för tillfället, om ni upplever att jag är i mina egna tankar eller allmänt borta.

hårhat och brist på kommunikation.

Det talas ofta om hur viktigt det är med fungerande kommunikation i parförhållanden, men vad det inte lika ofta pratas om är hur viktigt det vore att kommunaktionen med din frisör ska fungera. Idag är det vad hände mig, tror jag...

Resultatet: håret alltför mörkt, för kort på vissa ställen, för onaturligt. Framförallt inte det jag ville ha. F*n.

Ni vet hur man alltid skrattar åt tjejerna på "Americas Next Top Model" när de efter att ha varit med om make-overn gråter över hur fula de känner sig i sin nya stil. Jag skrattar inte just nu.

Jag antar att jag måste bli van. Och att jag måste våga säga till när det inte blir alls vad jag tänkt mig. Och inse att hår växer och att det finns hungriga barn i afrika vars smärta inte kan jämföra med min.
Men det känns hemskt.

bland emon och andra individer.

Igår hade vi filmsits. Roligt att se att folk hade satsat på att klä ut sig, där fanns nämligen både allt från Carry Bradshaw, Jack Sparrow, Hannibal Lector till balettdansösen i Black Svan. Jag klädde ut mig till Lisbeth Sallander aka "flickan som lekte med elden" från stig larssons bokserie och filmatisering. Jag såg för hemsk ut; svarta kläder, läder, svart emo-sminkning etc, ja ni vet. Jag skulle visa bilder men jag är inte säker på att de är barnvänliga. Även om det är möjligt att det hände bara i mitt huvud, så kände jag när jag gick på gatan att ingen vågade se mig i ögonen och att de jag mötte såg till att gå extra långt kring mig. Jag kände mig också märkligt nog smått arg på världen, som att klädseln fick mig att bli en emo i själen. Löjligt, men så kändes det.

När jag kom hem vid midnatt fann jag stor glädje i att ta av mig de hemska svarta kläderna och speciellt det obehagliga sminket. Plötsligt så var ett naturligt, sminkfritt ansikte hundra gånger bättre än ett sminkat. Vad är det egentligen vi sätter på oss och varför..?

Ikväll tar jag tåget hemhem till larsmo, efter 2 hela månader i Åbo. När jag lämnade jeppis var det 25 grader, nu är det högst 5. Men jag längtar efter mina österbottniska vänner och det bekanta, tråkiga och mysiga med jakobstad.

tentnöje.

Den första tenten för läsåret är i morgon. Vetenskapsfilosofi, hur smaskit kan den inte bli? Den här filosofin är lika smaskig som mina strumpor efter en länk till åbo slott och tillbaks. Känner dessutom en viss stolthet över min rebellion i och med att jag skolkat från 90% av föreläsningarna, eftersom det aldrig hade fallit mig att göra något sånt under de första 20 åren i mitt liv. Men jag måste erkänna att jag gillar hur den här dagen-före-tenten-tentläsningsdagen har börjat.

Sedan jag "steg" upp (ligger i säng på nytt efter att ha fått i mig något energirikt) har jag fått läst tre sidor, som egentligen är tolv sidor, eftersom jag har printat ekonomiskt. Min plan är att inte stressa, ha paus varannan timme, hinna med mycket motion under längre pauser än läsperioder och dricka glögg med blåbärssmak under själva läsningen. Japp, jag har inlett glöggperioden, men observera att det ju inte är traditionell glögg och därför inte räknas. Riktit.

Så, till skillnad från gymnasietidens 11h ångestläsning dagen före tenten (jag skämtar inte) där gråten var aldrig långt borta, har jag nu klokare och stressfriare börjat tentläsningen i så god tid och med så pass låga ambitioner att det blir en rätt rolig grej. O i slutändan, vem sjutton bryr sig om vetenskapsfilosofin gick genom med bravur eller med nöd och näppe om jag har förstått det som fanns att förstå och om någon om tio år frågar mig när jag praktiserar psykologi vad mina tankar om Humes induktionsproblem var. Jag kommer, oavsett tentens gång, att svara intressant, men jag är inte så insatt.

Nu blev de här för arbetsamt, dags för paus ;) Japp, jag är lite lat på måndagar.

lövhögsinfo.

Bästa bloggläsare! Ville bara informera er om att det är perfekt hoppa-i-lövhögar å sjunga väder idag! Solen lyser å löven är vackra. Om man dessutom är på toppenhumör som jag idag så är det ett klart plus. Snart helg, snart österbotten! jei :)))

Men akta er för i lövhögs-sovande igelkottar ifall ni inte vill ha en igelkottsmassaker på ert ansvar!

lögn.

Jag ljuger ibland ( oftast vita lögner, men ändå) och oftast kommer jag på mig själv först efteråt. Idag t.ex...
Till mitt försvar kan det inte enligt wikipedia riktigt klassas som lögn, dvs.

"En lögn är en oriktig utsaga som uttalas såsom varande sann, med avsikt att få dem som tar del av utsagan att anta dess riktighet trots att den som uttalar den vet att den är osann."

Jag sa nämligen idag hos tanten vid disken på gymmet att jag skall flytta bort, till österbotten närmare bestämt. Jag lät henne tro att jag skall göra det den närmaste tiden och för en mer långvarig tidsperiod. Jag har inga sådana planer. Det bara kom ur mig. Jag är ingen mytoman, jag vågade bara inte säga som det var. Att jag är en är fattig studerande som inte kan sätta 100euro i månaden å ändå inte vara säker på att jag slipper å body pumpa för att det redan är fullt i salen.

Varför kan man inte säga som det är? Om vi bygger ett samhälle på lögner genom småsmålögner så kanske hela samhället blir en lögn. Å nu är jag bara teatralisk.

one of those chocolate-cake days.

"I feel it in my fingers, I feel it in my toes...", å vad jag känner är att det här är en chokladkakedag.

Varför?

1. det blåser ute och är lagom tråkigt väder. Behöver något som piggar upp.

2. min chokladtand värker.

3. jag läste igår i tidningen att choklad är bra för hjärtat och mitt hjärta skriker efter choklad.

4. jag har varit på en långlång länk vilket torde ge mig rätten till att mumsa på en saftig bit kaka.

5. jag har levt på left-over lasagne i fyra dagar (lunch + middag) , varför jag förutom att jag inte gett min mun några smakupplevelser, dessutom har sparat in pengar i mat.

6. en chokladkaka skulle motivera mig till att plugga och saker att plugga finns det.

Nu gäller det bara att hitta stadens bästa chokokaka ;)

feminist-javisst!

Ett litet litet frö av feminism har såtts i mig i takt med att jag börjat studera kvinnovetenskapens litteratur. Japp, precis så lättpåverkad är jag. Lite i feminist-tankar i lilla fröken och hon är omvänd. Eller inte omvänd, för frånvänd har jag aldrig varit då det gäller feminismen. Jag har bara aldrig blivit övertygad.

Jag känner en typ som tyckte feminister var äckliga, de gav honom ångest. Hans bild av en feminist var en hårig, halvlesbisk, ful kvinna som vägrar ha sex bara för att hon vill kränka mannen. Jag kunde inte ta den här typen på fullaste allvar, men mitt intresse för feminismen väcktes. Om feminister bara genom deras "övertygelse" kan skapa så starka associationer, då måste de ju vara något mer. Lite som med riktigt religiösa typer och ateister, om man får dra en liten sådan paralell.

Det är bra att ifrågasätta kön och könsroller. Inte för att väcka ångest utan för att tillåta individuella skillnader, oberoende av kön. Kanske det börjar likna jämlikhet.

gradusemma.

SPOL:S Graduseminarie 2011 är över. Den första, men förhoppningsvis inte den sista. Ett evenemang vi började planera i mars någongång och nu är det över på gott och ont, mest på gott. Även om vi jobbade som mest intensivt under denna vecka och höll aktivt på igår från 9.00-03.00 nästa morgon, har hela seminariet tagit betydligt mer tid, orsakat mer stress än vad som syntes för dem som hållit i trådarna och engagerat många. Som tur var det också givande.

Nu efteråt känns det bra att man varit med och ordnat något tillsammans med övriga finlands psykologistuderande, för övriga finlandspsykologistuderande. I korthet gick det alltså ut på att fyra gradun presenterades tillsammans med en paneldiskussion. På kvällen ordnades en traditionell, men spektakulär sits med svenska snapsvisor, psykologer på bordet (och under) och mycket skratt. Det hela avslutades på "Åbos bästa bar", dvs. dynamo.

Aktivitet i studieliv såväl i mindre som större kretser ger otroligt mycket. Det tar tid, men det skapar kontakter och engagerar en och ger en känsla av samhörighet. Ibland vill jag inte alls vara med för att det tar så mycket energi och jag blir en trotsig treåring som vill säga nej och sitta med armarna i kors medan andra försöker få mig att göra något. Det är snart november och mitt roliga år spolrepresentant börjar vara över (samt som inte världens entusiastiska klubbis i impuls). Jag ska backa tillbaka nästa år och låta någon annan göra grovjobbet, ha lite kul själv istället för att engagera mig med blod, svett och tårar. a

Det är dags att rensa för att börja med nytt igen.

dag.

Det är återigen laundry-day eller tvättdag och vi sitter hemma och tycker synd om oss. Dels då för att vi inte har tvättmaskin varför vi måste dela tvättmaskin med 50 andra hushåll, varav några är fräcka nog att boka tvättmaskin för en hel dag och vi andra får gå med våra smutsiga, inte längre liljekonvaljdoftande kläder i ännu en vecka.
Dels tycker vi synd om oss för att den ena är förkyld och den andra har ryggont. Jag kanske har tagit upp det här förut men det gick tidigare emot mina principer att knappra i sig värkmedicin oavsett vad. Jag ville lita på att kroppen nog vet vad den klarar av och det gör den ju. Men när jag i min värks desperation för ett tag sen tog ett magiskt piller och den hemska värken försvann, så har jag svårt att motivera mig att leva med smärtan. Speciellt om man ska få gjort något eller träffa andra mänskor, vilket klart underlättas om man inte lider.

I övrigt är det en bra dag, solen skiner och det närmar sig återigen helg. Men det är ju tisdag.. Japp, för det är just det. Dagarna går så himla fort.

sprungit.

Kände att jag ville skriva en kort uppdatering från dagens tidigare inlägg. Jag tog mig i nacken å for ut och sprang och är så jätteglad att jag gjorde det. vips kändes livet ljusare.

Aldrig sluta springa. Aldrig.

I run- therefore I am.

spring.

Jag har inte haft såhär lång paus från att springa på 1,5 år. Det känns inte bra. Jag springer för att det är ett nödvändigt ont i mitt liv, inte för att det är en bonus. Springer jag inte eller snarare, rör jag inte på mig tillräckligt, blir jag på några dagar inåtvänd å smådeppig. Saker känns inte lika kul längre. Klart att man ska ha pauser också, men är det än paus längre än två dagar blir det fel. Kroppen och själen är inte alls skilda.

Har försökt gå på gym i två veckor nu. Det funkar ok, men det är inte samma sak. Löpning är en speciell sport på det sättet, när man är beroende. Inget annat ger samma kick. Å nu sitter jag här iförd mina löpkläder och väntar på att musiken ska få mig igång. Ut, ropar en röst inom mig. Den deppiga rösten inom mig säger att jag ska sitta här och tycka synd om mig för att jag är trött. Jag tänker rationellt att jag är nog trött för att jag inte rört på mig. Jag känner på mig att det enda rätta är att lämna datorn och hemmet och springa runt slottet.

Sedan ska jag belöna mig med konstterapi (akvarellmålning) och chokocappuccino.

släkten är värst.

Jag målar upp mitt släktträd på ett två gånger A5:ans papper. Allt fult från släkten ska fram; alla svåra relationer, alla sår som inte läks, allt som hör till sakerna man inte pratar om vid matbordet.

Min värsta upptäckt var att jag inte känner hälften av mina kusiner, Jag vet inte ens deras namn eller om de är gifta eller ogifta. Då är facebook bra. Jag hittade kusiner jag aldrig pratat med, men som jag bara när jag såg på bilderna, såg sådana likheter med mig och mina syskon och andra kusiner att jag inte kunde ta fel. Det var intressant. Jag hittade över tio kusinbarn och bilder från deras födelsedagar. Jag hittade drama. Och jag hittade ett släkte med var jag inte har någon kontakt. Ett sting av avund kom över mig för att vissa av mina kusiner känner varandra och har nära relationer. Varför har ingen introducerat mig till dem? Jag anar något där jag inte kunnat påverka mycket, där något hände redan förrän jag fanns.

Vissa saker pratar man inte om, det är för komplicerat. Men tänk om man vill prata. Blodsband har något över sig, trots allt. Eftersom annat än fysiska sjukdomar är genetiskt vill kan det vara bra att lära känna de som bär samma gener. För att lära sig om sig själv.

less is more.

Det krävs mod att vara lycklig, tänker jag, när jag även om jag kunde ta det lugnt efter en full studiedag känner pressen att läsa ännu en artikel eller göra klart det där som jag borde borde borde förrän det är för sent. För tänk om jag misslyckas! Tänk om någon tar i väg min lycka? Tänk om lyckan har ett slut?
Det är onödigt att måla fan på väggen. Men ibland når den mig, kanske inte rädslan, men misstänksamheten. Till och med känslan av att jag nog borde vara lite lite lyckligare, för att jag har det så otroligt bra. Och hur ska lyckan kännas egentligen? Bara tankarna ger mig huvudvärk. Jag är bra på att måla.

Det är de sakerna som vi presterat mycket för, sakerna som krävt en halv livstid att uppnå, som vi är känslomässigt engagerade i, som har starka kopplingar till vår självbild, som vi är så otroligt rädda för att mista, som skapar ångest när vi tänker på att vad sjutton händer egentligen om jag engång inte har det längre; livet, familjen, huset, karriären.

Det är därför de små sakerna som är källan till lyckan, sakerna som vi inte klänger oss fast vid, sakerna som vi vet att även om jag mister detta har jag tio åter. Den där fina filmen, den där goda bakelsen, det där skrattet från den där personen. Sakerna som tillsammans utgör en stor stor sak.

Jag måste bli bättre på att se de små små sakerna. Fokus: little things.

hullut päivät.

Ok, egentligen borde jag ju vara jätte effektiv nu och inte skriva blogg. Men efter en cykeltur till det vackra höstiga raisio så förtjänar man väl få ta en mjukstart på det som borde göras..?

...Åtminstone är jag ju inte och trängs på Hullut Päivät på Stockman!

Idag har festen på stocka börjat och tusentals prylgalna mänskor glömmer allt och blir konsumtions-slavar som springer runt i gula hullut päivät påsar. Själv tackar jag nej tack men kan ändå inte låta bli att kolla deras katalog på nätet. Men jag tänker inte gå dit, ifall de nu inte har den där fantastiskt goda italienska glassen till extra pris...

Ser inte mig som någon prylmänska. Däremot får jag ofta starka känslor för mina prylar. Det började med gosedjuren mina syskon gett mig som mycket mycket liten heidi. Jag lovade att om någon av dem skulle falla ner från fårholmsbron ner i slussarna så skulle jag dyka efter.

Vissa produkter ger mig också känslomässiga stötar. Det finns kläder jag inte kan slänga bort bara för att jag en gång hade roligt i dem. Gamla cd-skivor som framkallar spyreflexer men samtidigt återkallar minnen från våra dansmoves när vi hade håret uppsatt åt sidan och t-skjortan uppbunden i midjan.
Nostalgimat är inget undantag. Som morgonmålspuffarna med riks raks poks, som med stor sannolikhet skapade mitt sockerberoende för att jag åt dem till morgonmål med några undantag varje morgon åren 1994-2001. Eller saarioinens mikro-pizza som jag i princip levt på under lågstadie- och högstadieåren. Eller en te-sort som min väninna alltid dricker, som jag bara måste köpa när jag saknar henne.

Och det är just det teet jag dricker nu och väntar på att slippa hemhem om tre veckor och träffa alla nära o kära :)

smidigt... som ett kylskåp.

I brist på bättre orsak att skolka från vetenskapsfilosofitimmen tog jag efter sovmorgonen träningskläderna på och begav mig till min lokala pinbänk, nej, jag menar gym. Vi var 20 kvinnor som mer eller mindre trängdes i salen med en överglad tränare. Tycker ni inte annars att det är intressant med dessa tränarna som är så otrooooligt lyckliga och glada så fort de ska leda en timme men så fort det är över så kan man få ett surt eller överarbetat intryck? Kan inte vara lätt att köra den rollen om man är på dåligt humör, men å andra sidan finns det ju deprimerade mänskor kring oss som hela tiden spelar den rollen.
Hmm.
Tillbaks till den fullsatta salen. Vi alla stod där i våra kroppar som väntade på att bli balanserade (timmen hette BodyBalance). Jag, som varit på två "svettpass" tidigare på gymmet, förväntade mig en mjukstart på dagen i stil med yoga, the light version. Men ack så fel jag hade. . . ett dyrt fel.

Vet ni om att vissa magmuskler inte alls tränas när man allmänt tränar på maskiner eller springer? Jag vet det. Nu. Vet ni också att det inte är speciellt i sådana fall att sträcka ut benet rakt åt sidan, speciellt när man märker hur otroligt osmidig man är och kvinnan framför mig har ett spagettiben som liksom flyger upp medan jag draaaar mina ben med all möda? Ugh.

Efter 45 minuter av vilka de 10 sista hade varit ren å skär "jag ger upp" (har inte varit med om detta sen jag sprang halvmaran i sommar) blev de ännu 15 minuters nedvarvning och vila. Och sen, kom den eftertalade sköna känslan.

Den sköna känslan höll i sig framtill lunch och efter lunch varefter jag slumrade in på min älsklingsdynkudde i 40 himmelska minuter. Nu efter, utvilad och i ett drömliknande tillstånd där alla mina behov känns fyllda, får jag inte gjort något effektivt. Men jag längtar till nästa smidighetsträning.

saker man (inte) kan rå för.

Godmorron Åbo/Finland/världen. Har tydligen läsare i såväl delar av Europa, Afrika, Indien, Australien och Amerika så varför inte hälsa alla godmorgon. Tyvärr är det ju inte morgon samtidigt i alla de ställen, men det rår jag väl inte för.

Här är det morgon nu och det ösregnar. Ännu en sak man inte kan rå över. Det kanske är bara bra, trots allt. Jag har nämligen stora planer idag: jag ska börja skriva kandin idag. Japp... Å hur gör man då? Ska man ta och öppna ett nytt dokument och skriva rubrik och underrubrik? Ska man söka fram 15 artiklar, spana fram coola citat, nya fynd och häftig kritik för att få en mångsidig, underhållande men vetenskaplig uppsats? Jag har inte den blekaste aning, men någongång måste man väl börja agera.

Jag är extremt bra på att flytta fram saker jag inte vill göra. Det är extremt dåligt. Till exempel min punktering på cykel sen i våras: fortfarande där. Eller klockan som vi skulle sätta upp i köket förra hösten: det tog ett år att köpa den och ytterligare en vecka att köpa batterier till den. Hur som helst.
Kandi skall börja skrivas idag. Självdisciplin, jag välkomnar dig!

vem är rädd för mörkret?

Det blev mörkt i Åbo igår kl. 22.00. Det är klart att det var VR:s fel. Egentlig gjorde det inte så mycket, det är rätt mysigt med mörker. När man inte går ensam.

När man känner sig trygg gör det ingenting fastän världen kring en rasar lite. När man har mänskor kring en som man litar på, när man vet att även om den här lilla biten inte kommer att gå så bra, så betyder det inte att världen går under. Det handlar om en trygg grund. Då kan man röra sig med mod, ta chanser, våga.

När livet blir för smalt och för beroende av för få resurser blir det för stor press på dessa resurser och resurserna kommer till slut ta slut. Därför får man strö lite resurser överallt, tänker jag. Även om jag inte lyckas i den här saken så är inte mitt värde beroende av det endast, utan av något större än summan av kardemumman av alla de resurser jag strött omkring mig. Egentligen har mina resurser inget med mitt värde att göra men det känns som de
sätt som många tänker kring idag... Å därför behöver jag inte skriva en bra blogg ikväll, heller.

:)

oktober är inte så mörk i år.

Vädret i Åbo har varit otroligt i helg. Igår hade vi 20 grader och sol, idag något svalare men solskenet fortsätter. Så varmt att peep-toe skorna fick visa sig en sista gång och den aldrig nöjda finländaren i mig fick klaga på hur varmt det var, trots att jag inom mig mös över värmen. Trots att vi kände oss lite extra tillpuffsade blev vi överraskade när vi på väg över gatan blev stoppade av en modebloggerska som tydligen ville ta bild på oss.

I övrigt har det inte hänt så mycket i åbo. Viktor och jag testade hohto-bowling (bowling i disco-feelis med neonfärger och musik) igårkväll och idag har vi shoppat i mylly. Oktober har med andra ord börjat mycket bra. En månad som för mig betyder kandiskrivning, gymmande och tedrickande. Me-like.