måndag 29 februari 2016

Jobb å ledighet

Idag har jag skrivit ett CV och arbetsansökan till jobbet som snart är mitt. Trodde det bara skulle ta nån minut att finslipa allt men så tog det ändå hela kvälln.. Men vad ska jag klaga då jag får  fortsätta på mitt drömjobb å int behöver söka ngt annat, slipper allmännt prackri å jobbintervjuer mm?! 

Å vet ni vad! Jag kommer ha 11dagar påsklov, whoop whoop! Så då blir det en österbotten rutt för mig! Har tänkt fokusera ledigheten på bra sällskap, bra träning, bra mat och framförallt bra VILA. Det behöver jag!

Igår blev det 12km löpning i sol, som jag hoppades på. Sol, vad jag har saknat dig!!




söndag 28 februari 2016

Jag kokar inombords.

Han var strax under 60år, alkoholpåverkad och storväxt. En man som antagligen levt med spriten som sin närmsta vän i vardagen, antagligen klarat av ett enklare jobb och att försörja sina barn och haft en fru tills hon lämnade honom när barnen växt upp. Sökt sig därefter till allt mer rasistiska och sverigedemokratiska banor för att kunna hitta ett forum för sitt inre illamående, kvinnoförakt och svartvita tänkande. 

Idag vinglade han fram i tunnelbanan. Satte sig ner framför en man av utländsk börd och skällde ut mannen av orsaken "tycker du det är rätt att såna som du får komma hit och ta av vårt". 

Folk började skruva på sig och jag skulle precis ingripa före en kvinna mittemot hann fram och bad honom låta mannen vara. Då vände sig mannen om och satte sig mittemot kvinnan istället och började monologisera i rasistiska toner och kalla henne dum och naiv för att hon tänker i sina feministiska, hjärntvättade tankebanor (fastän hon inte sagt något om vad hon tänker eller tror). Där fick jag nog, satte mig bredvid kvinnan och bad honom lämna henne i fred, eftersom det blev tydligt att det inte gick att diskutera sakligt med mannen. 

Mannen fortsatte sitt tjat, å försökte med alla medel provocera trots att vi åter och åter bad honom respektera vår å medpassagerares humanistiska rättigheter. Jag fick anstränga mig för att inte skrika, för jag blev så arg över att någon tror att man får behandla andra så totalt respektlöst. Det enda som fick mig att tala bestämt och föreslå att platsbyte till kvinnan istället för att skrika var att jag förstod att det inte skulle leda vidare med någon som honom. 

När mannen inte lämnade kvinnan i fred trots platsbytet kom ett annat par och blandade sig i eländet. Paret fick ta över diskussionen och lyckades förvirra mannen genom att peka på komplicerad fakta som mannen inte verkade förstå. 
Till slut gav han upp och jag kände en sån ilska och förakt mot mannen, som trodde sig ha rätt att trycka ner andra och komma med sina populistiska, hatiska och rasistiska tankegångar. 

Hela rumban slutade med att den öppet rasistiska mannen önskade mig å övriga en trevlig fortsatt kväll. Jag hälsade med mittfingret, som i ett svagt ögonblick fick symbolisera allt jag egentligen ville skrika ut. Det är svårt att vara rationell när någon beter sig så man börjar tappa tilltron till mänskligheten... 

Jag vet att han var alkoholpåverkad, men det var ingen ursäkt. Tvärtom, hur många sitter inte med liknande tankegångar utan att ta ett sånt steg fram? Å varför ska vi som tycker annorlunda men lyckas besinna oss i liknande ögonblick bara titta på, när idioter som inte kan bete sig dränker oss med sina förgiftade ord och tankegångar? Jag känner mig arg, maktlös och rädd på samma gång. Men mest kokar jag bara inombords.  

lördag 27 februari 2016

En dag i solen.



fredag 26 februari 2016

TGIF!!

Så skönt att ha denna vecka avklarad, samtidigt som den varit väldigt bra på många sätt.  En grej jag var väldigt nervös för igår gick riktigt bra, men det är inte som att det finns långa perioder då man kan pusta ut. Det har varit nya uppdrag på jobbet hela tiden och det är roligt att följa med hur allt utvecklas.

Idag började jag dagen med långa intervaller på löpband på gymmet, vilket jag i min normala lunkande snigelfart har helt glömt bort. Fastän jag inte är något fan av löpbandet just nu är det roligt med variation! Det är just det som är styrkan med att ha ett program att följa, att få tips på olika typer av träningspass. Sen så har jag lärt mig den hårda vägen att fastän man följer ett program behöver man inte tvångsmässigt följa det, utan man anpassar programmet efter dagsform och känsla. Ser programmet mer som riktgivande än chef helt enkelt, det är kroppen (å tidvis hjärnan) som är chefen som får reglera tempot, meddela när det är dags att vila osv.

I helg ska jag bla på Fest Utan Anledning hos H, sen blir det förhoppningsvis ett långt, lugnt löppass i sol. Ha en trevlig helg!!
Min lyxfrukost - bara för att det är fredag.

onsdag 24 februari 2016

Om jag får välja

Nå hööni, nu har dispansen gått igenom så jag ska ha möjlighet att få en FAST TJÄNST! I andra tider skulle jag kanske ha fått lite ångest över att vara FAST men med tanke på att jag älskar jobbet och har insett vilka fördelar det innebär att ha arbete i dessa osäkra arbetstider så är jag jätteglad över möjligheten! 

Jag kommer dock inte få tjänsten direkt i hand utan det kommer sättas ut en tjänst, som jag sen får ansöka, skriva ett cv och chefen har skämtsamt sagt att hon sen grilla mig på arbetsintervjun IGEN! Hehe. 

Såå, nu e de bara att rimma ihop ett cv, stryka skjortan å vara extra trevlig. 

Kanske frihet inte handlar om att inte välja, utan om att välja med hjärtat? 



tisdag 23 februari 2016

Lathet är underskattat

När det är mycket på jobb så finns det ju inget bättre än att ha så lite som möjligt när man kommer hem. 

Så sen jag slutade jobbet har kvällen sett ut så här:
1. Kommer hem, V har handlat å lagat maten färdig så jag får bara gå till bords.
2. Lägger mig på soffan å tittar nyheter (på telefon) å äter en dadelboll till efterrätt. Dricker kvällskaffi. 
3. Ber V tappa upp ett bad åt mig. Badar sen i över 1h å ser på "Gift vid första ögonkastet".
4. Läser å lägger mig å sova.

Så här får vissa dagar mycket gärna vara: kravlösa, smålyxiga, lata och händelselösa. För om man ska orka vara duktig på jobbet måste man få vara lite mindre duktig hemma. Det tror jag vi mår bra av. Det mår jag bra av. 


Jag är en livsnjutare, å ofta tror jag det är det får mig att orka när det är tufft, stressigt eller tråkigt. Jag orkar kämpa på för att jag ständigt hittar å tillåter mig de där små sakerna som ger lite glädje i vardagen.  


måndag 22 februari 2016

Måndagsfeelis

Jag är ingen måndagsmänska, så därför är det extra skönt när den dagen är över. Det har varit en extra tuff måndag, det ör extra stress på jobbet med trycket, sjukskrivningar och två kurser som jag ska hålla i. För att inte tala om en hel del små, men ack så energisugande uppgifter, som plötsligt finns på mitt bord.

Mitt i allt detta passar löpningen så bra in. I den får min stress utlopp på kvällen och så rensar den skallen totalt. Ikväll var det minusgrader men kände trots det att kroppen svarade på träningen trots gårdagens långpass. Roligt att känna att man inte bara blir uthålligare utan också 
 snabbare! 

Ha de gott!!
Får jag veta att jag får en tjänst imorgon ska jag fira med en bulle. Precis som i lördags. ;) 



söndag 21 februari 2016

Att våga vara där jag är just nu.

Om det är nån form av insikt jag har fått under den senaste tiden, månaden, året (?) så är det att jag måste lära mig att acceptera den punkt där jag är just nu

Som att; jag kan inte vara den säkraste utredaren eller den bästa föreläsaren eller ens mitt snabbaste jag. Jag kan bara vara där jag är just nu, i min växtkramp, med två steg fram och ett tillbaka. 

Jag kan inte leva på gamla meriter. Jag kan inte tro att jag är bra på allt som andra är bra på. Jag kan inte heller tro att utvecklingen går spikrakt och utan smärta läng vägen. 

Men min styrka är min envishet och min förmåga att kasta mig i något halvgalet just för att det är så utanför min bekvämlighetszoon. Jag har aldrig känt att jag behöver vara bäst så länge jag jobbar för att bli ett bättre jag. Trots att den utvecklingen ju inte heller går spikrakt framåt.. 

Idag gjorde jag något som jag kan känna mig stolt över tack vare den här halvgalna, envisa sidan och sprang en halvmara i eget regi. Den första på 3år. Det gick inte speciellt snabbt å föret var inte det bästa med slask å is, men jag höll en bra form å lyckades av någon orsak å utan större ansträngning springa den sista kilometern snabbast.

Låt mig även tillägga att före jag for ut å sprang hade jag molande ångest å stress inför några aspekter av den kommande arbetsveckan, men så fort jag kommit typ 5km var allt sånt bortblåst. Det är här jag behöver löpningen som mest. 

Svettades som en gris när jag tog tunnelbanan den sista biten hem, trevligt för alla medpassagerare. Not. 

lördag 20 februari 2016

En natt på Stureplan

Tanken var som vanligt att vi skulle ut på "en" med H, vilket ju sen tenderar bli en lite längre historia. Hon föreslog att vi skulle träffas vid Svampen, som visade sig vara ett så allmänt känt uttryck i Stockholm att det inte krävde mer förklaring. Som tur hjälpte google mig att förstå att Svampen var i Stureplan. Jippii, tänkte jag. Äntligen får jag se vad Stureplan handlar om. 
Vi prövade bl.a. Escalier och Sturehof, två riktigt trevliga ställen. Men jag kunde inte riktigt slå bort hur missplacerad och lantlig jag kände mig, trots att jag hade klänning på mig. Tack vare vårt trevliga sällskap å aldrig sinande skratt hade jag en riktigt trevlig kväll å natt som slutade med att jag nästan somnade i tunnelbanan, vilket då främst berodde på att jag vanligen somnar vid 21:30 och stiger upp 5:30... Så lanttis å mommo kan jag väl lika väl kalla mig, å då e det väl inte så konstigt att Stureplan kändes något obekvämt vid första anblicken, men jag blev definitivt inte avskräckt.

 Det syns väl ack så bra vem som hör hemma på Stureplan å vem som hör hemma i soffan en fredagkväll.. :D 
Trevligt sällskap av en tysk å en väns väns vän. 



fredag 19 februari 2016

Fredagslistan ^^

Vad behöver du mest just nu?
Sömn. Men drinks i Stockholmmed bästa Helena förrän det blir dags för sömn tror jag ska funka ;) Senast hade vi ju så kul.


Höger eller vänsterhänt:
Vänster. Å stolt! 

Piercingar:
I örat. Men hade en gång i magen och i näsan (som jag piercat själv). 

Tatueringar:
Japp, sen 12år. Tänker inte ens på den. 



Längd:171 på senaste mätning. Har tydligen växt en cent sen högstadiet. 

Skostorlek:
stl 39-40. Breda, breda fötter. 

Fräknar:
Några få på nosen på somarn. 

Vad dricker du?
Vatten, just nu vitt vin. Å mer vin. 

Något i kylskåpet du inte tycker om?
Hmm.. Viktors jalapenos. 

Vilket schampo använder du?
Head and Shoulders just nu. Tidigare Tresemme. 

Vilken parfym använder du?
Nån från Body Shop å Lancomes Hypnose.. Använder inte parfym till vardags. 

Vad gör du just nu?
Väntar på att gå ut på "en" på Stureplan med Helena. 

Vad är du rädd för?
Att misslyckas. 

Vad gör dig ledsen? 
Att bli missförstådd.  

När grät du sist?
Oj. Kanske en månad sen när jag trodde inte jag skulle få fortsätta på mitt jobb.

Vad är du allergisk mot?
Skitprat. Drama. Folk som inte "minds their own business" utan ska lägg dig i andras liv. 

Kan du sjunga?
Tillräckligt för att inte skämmas när jag sjunger i kör. Å jag sjöng faktist solo förra körtillfället. 

Land du vill besöka?
USA. Island. Australien. Bla. 

Hur ser din dröm-man ut? 
Som Viktor ^^,

Ofrivilliga träningspauser mm.

Hello
Ännu en helg har bara swuschat förbi. Jag vet att jag har ojat mig över tidens snabba gång redan många många gånger, men jag kan bara inte fatta hur snabbt dagarna kan gå. Alltså!! Kan jag få ta en liten paus? 



Denna vecka har jag försökt vara förnuftig å lyssna på kroppen. Min kropp har nämligen sagt åt mig att inte träna. Jag har haft en blandning av trötthet, feberkänsla och en svidande klump i halsen som sagt åt mig att inte träna. Så hittills i veckan har det inte blivit några löppass, vilket känns sådär med tanke på att halvmaran är om två månader! 

Fast egentligen är jag inte alls stressad ännu. Jag vet ju ändå någonstans att jag kommer klara det, men i något toppskick kommer jag ju inte vara.  Men det är liksom ok eftersom det inte är mitt huvudmål varken i år eller på längre sikt. På något sätt har jag insett att jag vill skapa löprutiner som gör att jag vill och kan springa länge, skadefritt, år efter år, framom att prestera på topp just nu.

Alla dessa år av prestationsinriktad träning utan större prestationer säger mig kanske ändå något om vem jag är och vad jag vill med min träning. 

He e bara ti måra åpå. 




torsdag 18 februari 2016

Om yttre och inre krav

Jag kan vissa dagar bara sucka över vart världen är på väg. Hur pengar styr allt. Hur effektivitet mäts i kvantitet framom kvalitet. Hur mänskor blir utbytbara och utbrännbara. Hur allt fler tappar sig själva och allt som är viktigt i en jakt på effektivitet och robotaktig produktivitet. 

Jag har kommit framtill en sak när det gäller arbete: Jag motiveras inte av orealistiska effektivitetskrav. Krav på att producera ett visst antal "produkter" i en branch som handlar om mänskor gör mig nästan illamående. Jo, jag vill jobba hårt för att då kunna hjälpa fler få tillgång till mer hjälpmedel, strategier och stöd osv. Men nej, jag vill inte ha en känsla att om allt inte går precis som planerat (vilket det sällan gör när det finns en hel del okontrollerade variabler) så kommer man att bestraffas. 

De flesta har redan en tillräckligt hård piska över sig som de själv håller i. Man  behöver ingen annans piska, när man  redan gör så bra man kan. Om ni vill motivera en, säg varför det är viktigt och motivera det inte med pengar. Ge mig redskap för hur jag kan göra arbetet mer effektivt. Ge mig mål som är realistiska. Ge mig frihet att själv styra upplägget.

onsdag 17 februari 2016

Man ska ju inte ropa hepp i förväg men...

... som det ser ut nu får jag fortsätta på mitt nuvarande jobb även efter att mitt vikariat tar slut! Får veta slutligen på tisdag, men just nu lutar det hårt åt att jag får en tjänst! 


Mitt i jobbet har jag liksom inte riktigt hunnit processera det hela ännu. Jag känner glädje å tacksamhet för att min tid på mitt fantastiska jobb med mina underbara kollegor inte är slut än. Å att vi överlag kan ha mer långsiktighet i åtanke när vi planerar vårt liv. 

Förutom jobbet har även andra bra saker hänt idag, som jag har lättare att ta till mig: 
1. Fick en bok om löpning av en kollega, bara för att uppmuntra mig i löpandet (ni hör vilka toppenkollegor jag har!) 
2. Blev bjuden på pizza och tårta till lunch. 

Det gäller att kunna njuta av båda större å mindre saker!! :) 











tisdag 16 februari 2016

Träning och stresshantering

Hello! Hoppas allt är bra med er!

Jag har haft fullt upp med lite allt möjligt den senaste tiden. På jobbet ställs det lite krav åt alla håll och jag får ständigt nya uppdrag känns det som, vilket ju för det mesta är kul! Jag får ständigt komma ut ut min comfort zone! Men en sak har jag beslutat mig för: jobbet kommer aldrig före min hälsa. 

En sak som är ytterst viktigt för mig är att jag får göra så mycket som möjligt av saker jag tycker om på min fritid. För mig är det bla att skapa, sjunga i kör och träna. Jag har bestämt att om jobbet gör att jag inte orkar med eller kan njuta av något av dessa, så är det dags att trappa ner på jobbet. Jobbet är viktigt men MIN tid och mina drömmar är ännu viktigare! 

Jag har märkt redan stora positiva förbättringar i mitt allmänna välmående och ork på jobbet sedan jag börjat träna lite mer målinriktat. Jag får en kick av att springa till bussen. Jag är inte lika trött på morgonen eller på kvällen. Men den kanske största skillnaden är psykisk. När jag fått träna orkar jag stå emot motgångar bättre. Det är som om jag lagt till något i min privata energikassa istället för att bara ta å ta. 

En annan sak jag medvetet tränar vid sidan om löpning är självmedkänsla. Det vi vanligen gör när vi är stressade är att pusha oss genom att hota oss att "om vi inte gör det tillräckligt bra kommer vi nog få bekräftat av vi är dåliga/otillräckliga etc". Våra tankar fungerar helt enkelt så eftersom det evolutionärt sett "skyddat" oss från att bli (socialt) utsatta. Men att vara elak mot sig själv när man ändå gör sitt bästa är ju rent ut sagt orättvist. Jag skulle aldrig önska min vän eller kollega mina hårda inre ord, så varför ska jag själv ta emot dessa? Nähä, men om jag verkligen gjort nåt fel då? Jo, då kan jag lika väl ta emot den neutrala informationen (t.ex. jag gjorde ett misstag), men trösta mig själv med medkänsla med mig själv (t.ex. det betyder inte att jag är hopplös, jag gjorde så gott jag kunde). Enklare sagt än gjort, men med träning kommer färdighet!!

Så att, det är inte bara träna kroppen, vi har andra muskler som vi behöver träna också. Det kan vara minst lika viktigt att träna förmågan att visa medkänsla mot sig själv. 









söndag 14 februari 2016

I vänskapens namn

När jag gick i åk 5 var jag med i kommunens "Välläsningstävling" och fick andra pris med dikten "En vän". Jag känner inte till vem författaren är, men Vändagen till ära tänkte jag ändå dela med mig dikten:

En vän


Att ha en vän är jättefint. Att vara någons vän är ännu bättre.

Det känns som att vakna och veta att solen skiner.

En vän är någon som man har roligt med.



 Men en vän är mycket mer..


Någon som tänker på en när man är borta.

Någon som håller tummarna när man ska göra något svårt.


Man känner sig aldrig riktigt ensam när man har en vän. 

En vän lyssnar på vad man säger och försöker förstå vad man vill ha sagt.

Men en vän håller inte bara med. En vän säger emot och får en att tänka efter.

En vän lär en att tycka om nya saker, saker som man inte annars skulle ha kommit på.

En vän är någon som tar sig tid när man kommer ...

...och som tycker om en fast man är dum.

Alla kan vara vän med någon, bara man inte har så bråttom att man inte märker när någon vill bli ens vän.

Vän är ett bra ord, det är nästan det bästa ordet!


lördag 13 februari 2016

Dyra drömmar.

De senaste dagarna har två grannlägenheter sålts till ett klart högre pris än vad vi betalade för våra kvadratmeter. Det glädjer oss. Vi nappade nog i rätt stund, fastän priset då också kändes högt. Man kommer nog inte billigt undan i denna stad. 

En sak som säkert lockar många den här tiden på året är poolen. Just nu håller jag själv att drömma om dagar då jag kan hoppa i poolen efter en löptur eller arbetsdag, hur det nu blir i framtiden. 


Vi har vårt söder hos oss. Å det var värt varje slant.







fredag 12 februari 2016

Minimalism.

Minimalism är något som verkligen tilltalar mig. När jag är stressad och i obalans behöver jag ofta återvända till minimalistiska principer. Jag har ju tidigare pratat om hur jag älskar att slänga bort saker, just det ger mig minimalistisk glädje, ja, nära på lycka. En annan sak är att köpa så lite materiellt å istället fokusera på kvalitet å att äga bara sånt som får mig att hoppa ett litet lyckoskutt varje gång jag använder/ser prylen. Upplevelsen som jag bär på när jag gör mig av med saker är att bli fri bojor som binder mig, att få klarhet i tillvaron. 

Vad är då minimalism? 
Utgående från en av de mest talande poddar å bloggar jag hört/läst på länge, (se theminimalists.com) förklarar jag det så här:
- minimalism är ett sätt att nå ökad frihetskänsla. 
- minimalism är ett sätt att göra mer medvetna val.
- minimalism är ett sätt att göra sig av med överflödigt och fokusera på vad som är viktigt.
- minimalism är ett sätt att få mer livsuttrymme och tid.
- minimalism är ett sätt att skapa mer och konsumera mindre. 
- minimalism är att söka lycka i livet själv och inte i materia.

Ofta märker jag att jag blir bara stressad av att äga mer. Av att ha ett överfyllt klädskåp med inget att ha på mig. Av att ha ett överfyllt kylskåp med inget att äta. Av att ha en fylld kalender men inget som ger mig glädje. Av att träffa en massa mänskor men aldrig mötas på djupet. Av att ha ett överfyllt skrivbord men inget som blir gjort. Av att ha relationer där man känner sig bunden i en roll eller förväntning. 

Tänk dig istället. Att äga mindre, men att allt du äger har ett verkligt värde för dig. Av att äga några plagg, men där du trivs med dem alla oavsett vilket du väljer. Av att allt i ditt tilltalar dig, men bara till den grad att den gör dig å din kropp nöjd. Av att ha en kalender som aldrig stressar dig. Av att känna att varje möte med en person får dig att utvecklas på något sätt. Av att ha ett skrivbord som alltid bara rymmer det du just nu håller på med. Av att bara ha relationer där man känner sig fullständigt fri att utvecklas åt vilket håll man vill. 

Jag vet inte, men jag tror att vårt samhälle skulle må mycket bättre av mer minimalism. 


torsdag 11 februari 2016

Dörrknackare och andra filurer

Vi har en regel hos oss: Öppna aldrig dörren för okända!

Det är inte så att vi har fördomar, vi har konkreta upplevelser av att om någon ringer på dörren, vill de antingen:
1) Be oss köra en alkkis till en hamn.
2) Klaga på att vi klagat på deras hund.
3) Ha pengar av oss (tv-avgift etc).

Med den takten så har jag ansett att det bara är en tidsfråga tills någon kommer och:
1) rånmördar oss
2) försöker få oss att gå med i scientologerna eller Jehovas Vittnen.

Så nu när Viktor har varit bort två kvällar i rad har det förstås varit extra otäckt när någon ringer på där vid 21-tiden. Å jag har dessutom inte sett någon genom gluggen i dörren.. Första gången hade jag tv:n av, så då tyckte jag det var safe, men den andra gången hade jag massor av ljud å ljus på.. Så jag väntade med spänning å höll in mina andetag, rädd att något otäckt skulle hända..

Nå, idag går jag då ut å ser att någon har lämnat ett brev i mitt namn som tydligen gått till min tidigare address! Så, vet inte vem det är som kommit med det, men tydligen var det inte allt för farligt. Piuh.

Men jag kan ju inte vara säker på att det inte var en rånmördare för det... 

onsdag 10 februari 2016

Lite ditt å datt

Hallå! 

Ännu en effektiv dag på jobbet. Viktor har dragit iväg på arbetsresa, vilket innebär att jag får dansa på borden. Nä nå int riktigt. Men en sak ska jag bocka av min crawing-lista och det är mannagrynsgröt och skinksmörgås! Helst skulle jag riktigt vilja ha den där klimpiga skolmatsversionen med billigaste limpan å en svettig prickigkorv. Märkliga crawings man kan få ibland, månne jag känner mig något vemodig. 

På tal om något helt annat så har jag tagit ett litet steg i min jobbsökarkarriär och mailat min förra arbetsgivare efter ett arbetsintyg, något jag inte fått ännu. Har även hittat några smått intressanta jobb, men inget som skriker att det där jobbet måste jag ha! 

Nu ska jag ta å handla lite ingredienser till mina grötfantasier, sen blir det länk å SATC-slappande framför tv:n eller dylukt. Har kommit riktigt bra igång med träningen så jag e nöjd :) 

tisdag 9 februari 2016

Bakom mina försvar

Just nu får ni inget annat positivt än frukostinspiration.  
Mitt kvällshumör har liksom inte varit på topp de senaste två dagarna av någon orsak. Det är som att jag lägger all energi på jobbet och på kvällen finns inget av energin å det goda humöret kvar. 

Jag har försökt intala mig att det faktum att jag "hänger löst" på jobbet inte berör mig, men det gör det nog. Det skapar en inre stress, den där upplevelsen av att mina resurser inte är tillräckliga för att hantera situationen. Det är utanför min kontroll. 

Mina inre modeller reagerar som man kan förvänta sig. Den bekräftelsökande delen av mig vill kämpa för att bevisa mitt värde, så att arbetsgivaren kan se "hur duktig jag är". En annan del av mig vill bara falla i martyr/offerrollen, protestera å tycka att "varför ska jag anstränga mig extra för er när jag inte får något tillbaka". 

Den del som jag ändå visar utåt är den muntra delen, som glatt visar upp "det här berör inte mig" samtidigt som jag jobbar så bra jag kan den resterande tiden. Men nånstans så känner jag ändå av att jag får använda alla mina försvarsmekanismer i form av intellektualiserade och förnekande för att behålla mitt fokus å lugn i jobbet, å kanske det är det som stjäl så mycket energi av mig.. 

Om det vore så att jag inte skulle tycka om mitt jobb vore det ju lätt, men tyvärr finns det inget ställe jag just nu hellre vill jobba än just där. Å det är därför det känns så otroligt lessamt, tungt och frustrerande att jag nu troligen kommer få sluta. 
 

måndag 8 februari 2016

Stress å sånt.

Måndag. Jag var på världens bästa humör i morse, cyklat till jobbet med min nya elcykel Elis (japp, jag har döpt den), ätit en god frukost i lugn å ro mm. 


Men där efter lunch blev allt bara stress å tungt å fick sån huvudvärk som int vill ge med sig. Stress, gissar jag. Nåväl, passar väl lämpligt inför att jag ska hålla föredrag på jobbet om just det, nämligen STRESS.  

Nu blir det ett bad å en kort promenix efter det. Inte värt att stressa över saker man inte kan kontrollera. Jag gör så gott jag kan. 



söndag 7 februari 2016

Den mentala biten

Idag var jag på årets första långpass, 14km. Jag tog det lugnt eftersom det här ju faktist var den första löpturen på över ett år som varit längre än 12km OCH faktist årets tredje pass. Att jag dessutom avverkade det andra passet igår talar om precis hur lite fokus löpningen fått trots mina minst sagt ambitiösa löpmål. Men det kändes ändå både rätt och lätt. 


Jag har tre konkreta mål med min löpning/träning i år. Dessa är:
1. Women's Health HalvMarathon (23 april). 
2. Stockholm Marathon (4 juni)
3. Lidingöloppet (23-25 september). 

 Eftersom jag inte varit i min bästa löpform de senaste 3åren så kör jag inget konkret tidsmål för dessa, utan mitt mål handlar snarare om att få tillbaka glädjen för löpning och komma igenom dessa lopp, för jag behöver något konkret som motiverar mig genom träningen vecka efter vecka även när formen och vädret inte är det bästa.   



Jag har tänkt mycket på varför löpningen är så viktig för mig trots att den hamnat lite efter. För andra kanske löpningen är det som hjälper en att hålla kilona på någorlunda hyffsad nivå, men jag märker att det inte motiverar mig tillräckligt. Jag har däremot trott att löpningen är viktig  för att jag hade konkreta mål, kroppen kändes lätt och jag hade mer energi. Men det här var inte heller hela sanningen. 

Löpningen är viktig för mig framförallt för mitt psykiska mående. När jag löper tänker jag klarare, alla frågetecken rätas ut och jag känner mig lugnare, friare och gladare. Jag känner tacksamhet och jag känner att jag kan göra precis vad som helst. Jag känner inte rädsla för livets utmaningar, utan jag känner kämparglöd.

Nu när jag står inför alla dessa utmaningar i bla arbetslivet, osäkerhet för framtiden etc så känner jag att löpningen behövs för att hålla ihop mig. Den får mig att uthärda osäkerheten och den hjälper mig att lägga en fot framför den andra  såväl i löpningen som i livet. 


Jag tror att det här är vad som kan motivera mig även dagar när drivet är som lägst. Mitt huvud behöver helt enkelt en frisk och stark kropp för att hållas friskt och starkt. Å vice versa, förstås. 

Inte nog med det, lyckonivån höjdes direkt när jag fick värme av solstrålarna och såg så många vackra vyer kring Vinterviken idag. Har aldrig vart där förr men det kommer definitivt bli en återkommande rutt!



lördag 6 februari 2016

Myslördag

Finns det nåt bättre än att börja morgonen med en snäppet lyxigare frukost med någon man tycker om? 

Inte för mig. Därav alla dessa bruncher på helgerna. 

För några veckor sen köpte jag ett våffeljärn på LIDL för 100kr. Först nu hann jag pröva det och det var kanon! Har alltid velat ha ett men tycker ju generellt prylar är bara bökigt, men så kommer man då plötsligt över något sånt här och så är det plötsligt värt det. Å gott var det! 

I helg har jag bara ett mission å det är att ta mig tid att träna. Har inte fått in annat än vardagsmotion den senaste veckan så min kropp och framförallt knopp längtar så mycket efter att få svettas och bli riktigt trött.. Lite senare idag ska Johi å jag dra på bio på stan :) 

Nu ska jag läsa tidningen å mysa vidare. Hörs! 


fredag 5 februari 2016

Vadå trött?

Klockan är 18:30 och det är fredag och jag är så trött att jag kunde gå å lägga mig direkt å sova. Den senaste veckan. Tre dagar i rad kommit hem efter åtta. I arbetet lika mycket som alltid och lite till därefter. 

Det var nån som sa att vårt arbete är mer än ett heltidsarbete, och jag håller med. Räknade ut att inklusive arbetsresor blir mina arbetsveckor 50 timmar. Lägg då till all tid jag lägger på att tänka och studera kring arbetsrelaterat så e vi uppe i minst 60h i veckan... Å folk frågar varför psykologer blir utbrända..

Men men, för det mesta ser jag ju ett nöje i det jag gör men det finns ju veckor som den här, när det känns som att det inte finns någon ork til något utöver det mest elementära på fritiden, som jag ifrågasätter mitt yrkesval. Eller kanske inte så mycket det som den livsstil och förväntningar som jag och/eller samhället sätter på en. Skulle inte klara av något utöver det jag har på gång just nu i livet.
 
Nä, nu ska jag inte klaga. Låtom oss bara säga att jag behöver helg nu. Å önskar er alla en lugn, skön och fin helg. En helg som ska ge er krafter å ny energi till den kommande veckan! 




torsdag 4 februari 2016

Jungfruturen

Igår skulle jag hämta hem min elcykel från butiken. Jag hoppades på fint väder och framförallt bra väglag, men förstås var det snö och kring minus 1. Å mörkret hade ju hunnit falla redan före jag var ut ur butiken. 

Sådär var jag och cykeln mitt i rusningstrafiken i centrala Stockholm. Men rädd var jag inte, snarare endorfinfylld. Cykeln gick ju lika lätt som den skulle och det var lätt att få en kick av att stå jämsides med alla bilar å ta in omgivningen från en sadel, välja de vägar jag vill gå. För accepterad som cyklist var jag både på gångväg, cykelväg och bilväg - bara man håller sig till de generella reglerna. 

Det svåra var definitivt inte att cykla utan att hitta hem. Hade ju min telefon som vägvisare, men batteriet i den dog ju förstås. Jag fick fråga en snäll man som kunde få mig på rätta vägar igen å sen var det bara att susa hem raksträckan i 25km/h.

 Något kallt om fingrar och ben blev det ändå, vilket förstås fick mig att tänka på hur de var när folk körde moppe och vespa i högstadiet. Något jag då inte hade, å kanske är det därför jag så gläds åt min elcykel. Men jag väntar till varmare dagar förrän den får följa med till jobbet, vi måste ju få en bra start på vår relation.. 




onsdag 3 februari 2016

Hon som jag aldrig kände

Min mommo dog idag. Hon försvann sakta, bit för bit efter många år av alzheimer, till att till slut helt gå bort. Jag önskar jag kunde säga att jag kände henne, men trots att hon var mommo som vi hälsade på även när hon var frisk, så hade vi aldrig den relationen.

I barndomen minns jag att hon gav oss  godis och glass. Jag minns hur hon älskade likörgodis, som jag gömde bort i min mammas väska. Jag minns lägenheten, tapeterna och hur det såg ut uti hallen där hon å moffa bodde innan han gick bort. Jag minns hur jag dansade framför tv:n när vi hälsade på henne i sjukhuset, när hon såg på Salatut Elämät. Jag minns hennes sätt att röra sig, hur hon alltid smackade och hur hennes hand kändes på min kind när hon skulle ta farväl. Men jag kände henne inte. 

Jag minns hennes röst och hennes leende på fotografierna. Jag minns allt gott min mamma sa om henne och jag minns berättelserna om sånt hon gjorde som liten. Jag har fått veta saker om henne när jag ritat upp psykologiska släktträd, om hur hon tänkte och vad hon värderade. Jag har hört personal på hennes boende prata gott om henne, om hur söt och snäll hon varit sina bästa dagar. Men jag kände inte henne. 

Jag kände inte henne, men allt jag hört om henne får mig att tro starkt att hon var god. Vila i frid, Anita. 


tisdag 2 februari 2016

Jag har blivit med elcykel

Idag tog jag tag i min dröm om en elcykel! Å än mer än så, jag förverkligade den. For till cykelaffären jag spanat in på nätet och (cykeln) blev såld, försäljaren kunde verkligen sin sak. Fick dessutom nerprutat priset lite trots att cykeln redan var på rabatt. 

Så imorgon får jag gå efter min lilla darling! Hoppas nu bara ingen jävel stjäl eller förstör den. Hoppas också på uppehållsväder och att det inte fryser på imorgon om jag ska cykla hem den.. 

Och om någon undrar varför skaffa elcykel? Så...
- Slipper man bli svettig på en längre arbetsresa. Skulle ej ha tid/energi att ta mig till jobbet på vanlig cykel. 
- Kan växla mellan att cykla vanligt eller med lite skjuts beroende på dagsform. 
- Får frisk luft och vardagsmotion, steget att cykla till jobbet blir mindre.
- Slipper svära i uppförsbacken.
- Mer miljövänligt än buss/bil/moppe. 




måndag 1 februari 2016

Plats i syskonskaran

Hej hej! Här snörvlar och hostar jag å på och känner mig lagom slö för att tycka att min miniförkylning är en tillräckligt bra ursäkt för att vila från träning. Vackert så. Lidingöloppet är ju om 6mån, så nog hinner jag träna då jag blir frisk. 

Kul att vara på gång i jobbet dock. Idag var vi på lunchföreläsning å hörde på en studie med ett massivt sampel (vi pratar 3miljoner deltagare) som kommit fram till att: 
- äldre syskon är smartare OCH begår fler våldsbrott än yngre syskon i syskonskaran
- att ha systrar gör en smartare, men inte bröder
- syskon uppväxta i familjer med fler barn är dummare än i familjer med färre barn.
- Allt detta är förstås gruppskillnader å säger inget om individuella skillnader.. T.ex. vägrar jag att acceptera att jag skulle vara minst intelligent i vår syskonskara, hehe. 

Det finns ju många teorier om varför det är just så här men jag tycker själv det är mycket intressant och jag tror ändå ett dylikt sampel måste belysa något... 
Själv har jag inte haft den intellektuella fördelen att vara äldst, men som yngst av fem har jag på basen av ett googlande haft fördelen att:
- bli bortskämd av mina föräldrar
- vara rolig, social och charmig
- vara sentimental och förlåtande
- ha en mer uttalad tävlingsinstinkt
- ha inställningen att ”allt ordnar sig”
- vara extra kvinnlig tack vare att jag är yngst av fyra syskon
- vara impulsiv, älskar förändring och spänning. 
- vilha ha vägledning och bekräftelse av andra
- Vill bli vägledd av kvinna eller man mest för att vara säker och ha skydd. 
- Får en optimal partner i en äldsta bror. 

Vad tror ni? Finns det viss likhet mellan syskon i samma position i syskonskaran?