Turistigt värre.

Idag har vi varit extremt turistiga med Malena. Shoppat på Åhlens, fikat på Fabrique, ätit glass på StickiNicki å vandrat på Monteliusvägen. Men framförallt; hälsat på kungen som fyller 70år idag! Å naturligtvis förevigat det hela!

Där är de två, eller deras kloner. Vi kom inte tillräckligt nära för att avgöra. 

En fantastisk glass. Speciellt salt caramel. 

Vi två, högt uppe. 

Nu blir det middag på stan. Ha en fortsatt trevlig helg :)

Besök

Idag har vi fått besök av Malena! Hon kom med de röda båtarna.. 

.. Sen turistade vi bland de rosa träden.. 

... Å tog sen vi varsin drink på Starbucks ;)

För trött för att gå in på detaljer. Men glad över besöket. Å ser framemot en trevlig helg :) 

Surt.

Idag var en dag då jag borde ha lämnat cykeln hemma och ta bussen istället. För efter 5min var jag genomblöt från topp till tå. Jag gjorde som jag gör när jag står inför en utmaning och påminde mig om att även helvetet har ett slut. Å nog kom jag ju till jobbet, med sminket åt pipan, å resten lika åt fanders. Å så skulle jag vara redo att träffa en patient om 10min... 

Men trots det elände som utspelade sig imorse är jag så glad att jag köpte min elcykel å valt att cykla till jobbet nu i nästan 2 månader. Friheten å flexibiliteten det innebär och den halvtimme jag vinner varje dag, för att inte prata om vad frisk luft och vardagsmotion gör för en; ovärderligt! 

Nattdopp

Alltså. Varje dag jag ser ner på vår pool (som nu är fylld) får jag sån himla lust att ta ett dopp. Det lär väl egentligen inte vara tillåtet före i juni, så nu funderar jag på att ta ett olagligt nattdopp... Återkommer om jag vågar.

Det är så svårt att inse att det inte är sommar ännu fast det ser ut som så.. Förutom i morse då de snöade förstås. 

Morgonträning

Imorse var jag på den första morgonlöppasset för i år. Jag brukar känna ett stort motstånd mot att gå ut och springa på morgonen, men imorse var det bara att stiga upp, klä på mig, äta en halv banan och dricka två glas vatten och ut inom 10min från väckning. Inte helt oplanerat, men helt utan krav. En frivillig, enkel uppoffring. 

Det är så trevligt att springa i det område som vi bor i, å så härligt att vakna ikapp med dagen. Jag längtar tills det blir lite varmare förstås, det var bara -1 i morse. 

I slutet av löpturen hade det redan ljusnat och två orädda änder var ut å sökte frukost. 

Efter morgonpasset hoppar man bara i duschen, äter en god frukost och så vet man att man fått den bästa starten man kan få på en dag, oavsett vad dagen sedan bjuder på.

Nya tider, nytt fokus

Efter mina tidigare halvmarathons brukar jag hamna lite ner i en dipp med mitt mående. Ofta har jag ju tränat hela våren OCH sommaren till just jeppis halvmarathon, det har varit ett mål, ett fokus. Då det dessutom är i slutet av sommarn så blir den där känslan av att sommarn är slut bara så total.. 

Men den här gången känns det helt annorlunda! Jag känner mig hela tiden bara allt mer taggad. Jag vill springa fler lopp, träna mer, vila mer och allt däremellan. Å som tur har jag ju 2-3 lopp kvar i sommar. Funderar nämligen att springa jeppis halvmara om jag e där då, då jag ändå e i gång. Det skulle bli min revansch för 2012. 

Men man måste fokusera på en sak i taget och näst i tur är Stockholm HEEELMARA. Jag har redan börjat förberedelserna för det i form av vila, å kroppen har svarat bra. Känner inget än en skön känsla i benen efter lördagens lopp, vilket jag tror beror på att jag inte tog i så mycket under loppet, men också på att jag är i rätt ok löpform. 

Men imorn ska jag köra igång de sista 5v av träningen! Å förutom nytt fokus hsr jag nu också nytt program! Jepp, galet att byta program så här nära inpå, men det är helt enkelt för att jag känner att kroppen behöver testa något nytt för att väcka den lite till liv. Det här programmet är även likt det jag hittills kört, så det borde gå bra att anamma. 

Nu e jag supertrött efter en lång måndag, ha det gott!!

På mässa

Nyss hemkommen från Trädgårdsmässan och Glassfestivaln. Det här är min andra gång på Trädgårdsmässan, första ggn var med fammo å syrran 2007, då tog vi buss å båt hit. Det är nog såå lyxigt att bo så pass nära mässområdet, tar bara 15min med buss. 

Jag har ju verkligen inte gröna fingrar men det här med matlagning det fattar jag. Så det tog inte länge förrän jag hittade något som jag gillade, nämligen 6 olika kryddor och Myllymäkis grönsakskokbok. Har försökt hålla vid liv vanliga kryddor som man köper på butik, men de vill inte. Så nu ska jag köpa kryddlådor och jord å plantera dem, så får vi se hur det går. 

Förutom matprovning njöt jag av det estetiska som mässan bjöd på. Här på bilden nedan ser ni den kanske finaste utställningen:

Glassfestivalen var nog betydligt mindre än förväntat, men fick testa lite nya sorter, bla saffran-och honungsglass, olivolja- och havssaltsglass, samt glass på getmjölk. De bjöd även på olika glassåser som var helt sjukt goda, tyckte dock de var lite dyra.. Men det tar jag iaf med från festivaln att kvalitetsglass e så mycket godare än vanlig glass!!

Btw. Måste här ännu visa mitt fina smycke från Womens Health Half Marathon. Ett armband specialdesignat av Edblad. Äntligen en "medalj" man vågar bära, haha.

Istället för en blomma

Som 17-åring jobbade jag i en blomsteraffär där jag en gång träffade en man i 60åå. Han berättade att han varje vecka köpte en bukett blommor åt sin fru. Detta hade han gjort samtliga veckor de varit tillsammans, från 20åå. 

Jag tyckte det här var så fint. En så vacker kärlekshandling för att visa att man inte tar en för givet och vill göra en glad. Att han gjort så genom dåliga dagar, genom förändrade livsvillkor, genom dagar då man knappt hinner ses, jaa, genom livet. Jag kände även en viss sorg över att män som gör sånt inte växer på träd. Eller kvinnor heller, för den delen. 

Jag har inte tänkt så mycket på den här mannen sedan dess, men idag när V gjorde mig frukost så tänkte jag att jag ju visst har en sån man. Han ger mig inte blommor, utan något som är så mycket mera jag. För jag uppskattar så mycket mer än välgjord frukost där vi får sitta tillsammans än blommor, även om blommor också är trevligt. Å desto bättre, jag kan lika lätt ge honom en lika uppskattad gåva.

Det handlar inte om vad vi ger, utan att vi vill ge. Å att vi inte slutar, trots att vi förändras eller trots att livet förändras och för med sig utmaningar. 

En halvmarathonsaga i bilder

Tänkte att ni kanske är nyfikna av att veta  lite mer om dagen då jag sprang WHHM. Ofta är ju fokus på de två timmar som loppet håller igång, men jag tänkte gå in på lite mer detaljnivå. 

Kan väl börja med att säga att jag igår plötsligt drabbades av illamående i samband med sista löppasset inför loppet, som dock gick över rätt så snabbt med en kur med ca 0.5l ekologisk Järnaglass.. Herregud va gott.. Så om ni undrar hur jag laddade inför loppet så var det så :D 

Somnade sen vid 23, vilket var onödigt sent, men det var väl lite nervositet som gjorde sig påmind. Vaknade vid 6. Kollade vädret. Mulet, men inte regn. Får duga.

Sen åt jag en halv banan, var av nån konstig anledning inte hungrig (kan omöjligen ha berott på gårdagens glassfest!?). Väntade ett tag, gosade med V och gjorde sen frukost åt oss båda i form av fattiga riddare med bacon&lönnsirap och bär&grädde. Muums!

Packade sen väskan med ombyteskläder och gjorde mig själv i ordning. Skit svårt annars att veta hur mycket man ska klä på sig.. Gosade lite mer med V. Kl 9:20 började jag gå mot tunnelbanan (precis enligt planen igår) och tog sen en selfie medan jag gick. Bara för att. 

På tunnelbanan träffade jag även andra i löparoutfit. Tog sen å mediterade på vägen till t-centraln, där jag skulle:

1. Köpa en löparmotivationsbulle på Fabrique:

2. Byta till bussen till Sjöfartsmuseet. Bussen var dock smockfull av löpare och pga avstängda vägar pga loppet fick vi gå från Kaknästornet.. 

Nåväl, väl framme anmälde jag mig, kissade två gånger i deras bajamajor (viktig info, obs!), åt en banan och lämnade in mina grejer till varuinlämningen. Allt gick väldigt smidigt till! 

11:45 satte jag mig i startgrupp motionärer där vi värmde upp tillsammans. WHHM är ju Europas största halvmara för kvinnor, så det var coolt att stå där med 3600 andra kvinns med samma passion som jag.

12:05 skjöt signalen och det var vår tur! Började lugnt lugnt lugnt. Lyssnade på Katy Perry och gick in i min bubbla. Bestämde mig för att köra på känsla, njuta. Se vad som händer. 

Första 10km gick lätt. Tänkte på bulle och min varma ombyteströja vid målet. Tog km för km. Höll ett riktigt bra tempo. Sen drack jag för mycket och fick stickningar. Led av dessa km 12-15km, men accepterade det. Sprang förbi vissa, blev omsprungen av andra. Gick när jag inte kände för att springa. Spurtade den sista sträckan. Märkte hur mycket energi jag hade kvar, men ändå, jag hade gjort helt tillräckligt.

Kom i mål. Kände mig nöjd. Vad hade jag annars känt? Fick ett ljuvligt armband från Edblad istället för medalj. Fick också banan, wrap, alkoholfri skumpa och en kram av min V. Var inte alls sugen på min bulle, eller nåt annat i matväg heller för den delen. Böt om. Drack vatten. Å var nöjd. 

Efteråt. Träffar vöråtanter vid busshållsplatsen, hälsar. Tar tunnelbanan. Benen värker i trapporna. Kommer hem. Tar ett bad. I badkaret, inte i poolen som någon av någon orsak avklätt och satt vatten i. Men bara lite.

Nöjd med dagen. Söker lite bekräftelse från sociala medier för mitt upptåg, det muntrar ju alltid upp. Kanske i bästa fall även inspirerar. I kväll blir det något gott. 

Peace!!

 

Konsten att lyckas med vad som helst

Idag sprang jag som planerat mitt första officiella halvmarathon på fyra år! Vill ni se bilder från dagen tycker jag ni ska titta i kommande inlägg! 

Inför loppet skrev jag ju om min rädsla för att känna mig missnöjd över min "prestation" , eftersom det senaste gången ledde till att det inte blev några halvmarathons på 4år och jag rent allmänt kände mig misslyckad som löpare. Jag minns hur jag grät och mitt löparsjälvförtroende gick helt i botten och jag började tycka att det var onödigt att jag ens försökte... 

Men så har jag ju ändå haft en kärlek till löpningen TROTS detta. 

Å idag var det faktist kärleken som övervann. Jag gick in för loppet och tänkte att "vet ni va, jag ska köra på känsla och njuta av varje kilometer. Om jag behöver gå så går jag. Om jag så känner för att spurta så spurtar jag. Det viktigaste är att jag inser att jag varje kilometer gjort så bra jag kan och det räcker." Å så gjorde jag det. Utan att döma mig när jag gick i uppförsbacke. Utan att döma att jag inte var snabbare än min längsta tid hittills. 

Å vet ni. Att jag kommit till en äkta känsla av förnöjelse å tacksamhet över att bara ha lyckats genomföra loppet, känns som en större prestation än ett tidsmål i sig. För vad är en prestation om den får en att må skit när man inte når dit? 

Så om man ska lyckas med något, vad det än är: Sluta döma, å acceptera istället var du är just i dag. Du har gjort så bra du kunnat utifrån dina förutsättningar just idag. 

Trött och nervös

Igår somnade jag före kl 20:00. Så totalt slut var jag då att jag varken orkade klä av mig arbetskläderna, tvätta bort sminket eller borsta tänderna! Ofräscht men sant! Mina kollegor skämtade om att  de redan hör mig nämna flera symtom på depression såsom 1. tidigt uppvaknande, och 2. ökat sömnbehov och jag tillägger ökad aptit. Haha, nämen, mår nog annars bra. 

Idag funderar jag om man kan vara trött och nervös samtidigt, för det är lite så jag känner inför morgondagens halvmarathon. Jag håller på att avväga mellan att kämpa mitt hårdaste eller njuta av loppet. Märker liksom att tävlingssuget i mig blir som ett hinder för att bara köra lugnt, medan rädslan för att misslyckas tycker det är bättre att inte ens försöka. Så resoneras det i mitt huvud, men jag tror jag ska köra mest på känsla; inte ta i för hårt utan hålla ett jämnt tempo å lyssna efter i kroppen vad den tycker. Men av tidigare erfarenheter vet jag att det ändå blir vad det blir. Min gissning blir iaf att jag kommer ligga på ca 20-25min efter min bästa tid. Så får se hur det blir med det! 

Nu ska jag bege mig ut på en sista lågintensiv löptur å samtidigt köpa något gott till kvällen och frukosten imorn. Hade tänkt göra det före men då börjar det förstås ösregna, typiskt. Önska mig lycka till och gott väder inför imorgon !!

Periodisk "ohälsa" är bra för hälsan

Vissa dagar gör ju vila så gott. Andra dagar, som idag, blir jag mest stressad och rastlös av den. Jag tror jag skulle behöva ett ordentligt löppass nu för att återfå den balans jag mår bäst av. 

När jag tränar mindre blir jag även mer sötsugen. Det är som att sötsuget tar över helt och som att jag söker dopaminet från sötsaker istället för endorfinerna från träning.. 

Samtidigt omfamnar jag denna variation. Det är härligt att bara vara lat, ohälsosam och bygga upp en längtan efter att få leva ett hälsosammare liv igen. Jag blir också så medveten om hur mycket längre kicken efter ett träningspass sitter i, i jämförelse med kicken efter t.ex. choklad. 

 

*Å om nån tror jag helt skippat det hälsosamma kan jag trösta med att det blev rödbetssmoothie till frukost, kikärtssoppa till lunch å kyckling till middag. 

En löparhistoria.

På lördag gäller det. Min första halvmara på 4 år! Har inte förberett mig genom att köpa nya löpkläder eller sportdrycker, det blir ingen kolhydratladdning eller vätskeladdning. 

Har på något sätt förträngt att det verkligen kommer att ske, men mitt undermedvetna förbereder sig fullt, vilket jag noterade i mina löpningsfokuserade drömmar i natt. 

 

Första gången jag sprang halvmaran, 2010, hade jag sprungit sporadiskt, kortare länkar under ca 6mån förrän jag påbörjade själva halvmarathon träningen. Den egentliga träningen pågick i ca 12v, maj till juli, å om jag minns rätt så var det 3-4 pass i veckan. Jag följde som många andra Anders Szalkais 2h grundprogram. Jag tränade på varierad terräng, både i skog och landsvägar och hade ett stort behov av att göra träningen varierad. Jag pushade mig och fick ytterst mycket förstärkning då vädret var fantastiskt. Före löpturen åt jag ofta glass och efter passen for jag ofta cyklandes till stan å hängde med kompisar ä kände mig närmast euforisk. Har tänkt på denna period som den mest hypomana period i mitt liv. Jag hade dessutom ett väldigt aktivt jobb som innefattade även passiv styrketräning, så jag byggde samtidigt muskler. Det året sprang jag halvmaran på 1:55. En tid som jag var riktigt nöjd med, då det var min första halvmara. 

2011 hade jag sprungit utan uppehåll året om, så jag trodde att jag skulle kunna knäcka min tidigare tid hur lätt som helst. Jag hade tillåme satt målet på 1:45, dvs 10min snabbare än mitt PR. Jag tränade mer och mer fokuserat, men vägde kanske 7kg mer när jag sprang loppet i jämförelse med året innan.. Nå, det gick inte riktigt som jag tänkt mig. Det var en extremt varm dag, stark sol å kring 27plus, å flera tuppade av efter vägen. Jag själv började frysa av vätskebrist vid 15km, å lyckades inte riktigt höja tempot under loppet. I mål var jag vid 1:54. Kände mig ändå rätt nöjd, eftersom jag placerade mig väldigt högt i resultatlistan, vilket sannolikt även berodde på vädret. 

2012 var året som inte gick som i Strömsö. Jag tränade fokuserat inför loppet i 8v om 400km, men jag kände väl att jag nötte på bara för att jag måste, å inte så mycket av löparglädje som förr. Jag hade även en del mindre krämpor. Samma dag som jag skulle springa jobbade jag i 7h som vårdbiträde å for direkt till löpningen efter jobbet. Lägg då till att jag stressat helt överdrivet om onödiga finesser som vätske- å kolhydratladdning etc. Jag gick in alltför hårt i början med orealistiska mål. När jag halvvägs blev omsprungen av såväl en kompis som min bror, så fastnade jag i en riktigt negativ tankespiral, jämförde mig med andra och ville bara ge upp. Jag kom i mål vid 2:08 och skämdes så förfärligt. Jag grät å kunde inte komma över att jag hade misslyckats så totalt (som det kändes då). Jag ville därefter göra en comeback å visa att jag nog kan, hade planerat in ett lopp på hösten, men jag kände att mitt psyke kanske inte skulle ha klarat ett till "misslyckande". Jag blev rädd för att misslyckas eftersom jag känt av den hårda piska som jag slog mig med när jag inte nådde mina ideal. 

Åren därpå blev det bara korta, 10km lopp. Å inte sprang jag särskilt snabbt, förutom 2014, då jag blev femte på ett lopp. Jag hade svårt att få tillbaka en positiv löparsjälvbild, så att springa en halvmara igen krävde nog mer ett psykiskt helande än ett fysiskt. Jag behövde en paus, vilket jag även tog. 

I år är det första gången på mycket länge som jag verkligen känner att jag utvecklas med min löpning. Kanske inte så mycket fysiskt som mentalt. Jag har kommit över det största hindret jag nånsin haft, dvs det mentala, bl.a. tron att jag är mina prestationer. Det här är något jag vetat i teorin men först nu kunnat anamma i verkligheten. 

En liten jävel i mig skulle vilja slå min skittid 2012 på 2:08, bara för att visa att jag är tillbaka. Att återupprätta min löparsjälvbild, kan man väl även kalla det. Det är i sig ingen svår tid att slå, men jag känner bara att jag inte kommit dit ännu. Jag har inte tränat prestationsorienterat och har fokuserat mer på distans å glädje än snabbhet. Å framförallt vet jag inte om jag vill igen bygga upp en löparsjälvbild baserad på prestationer än glädjen till löpningen. Det är tillräckligt att jag vågar springa ett lopp, på ny mark, med nya värderingar. Där nya tankesättet, att inte tänka prestationsinriktat, kan vara en större utmaning än att springa snabbt. 

Inga dåliga ursäkter

För några dagar skrev jag om ursäkter från ett perspektiv. Idag vill jag skriva om ett annat. Ursäkter har ju ofta ett dåligt rykte. Tar man till vissa ursäkter för ofta antas man vara något svagare och latare och än de som förbiser dem.

 

Vi vill gärna kategorisera ursäkter som goda och onda, sanna och falska, accepterade och inte accepterade. Med andra ord vill vi gärna döma och värdera våra ursäkter. Tyvärr leder detta sällan oss vidare. Säg att jag märker att jag har en massa s.k. "dåliga ursäkter". Då slutar jag sällan där, utan värderar även vidare att jag som ju har så dåliga ursäkter också måste vara en rätt så dålig människa. 

Tänk om vi istället för att värdera ursäkterna utforskade dem. Vad vill de här ursäkterna egentligen säga? Om de är till för min arts överlevnad, på samma sätt som negativa automatiska tankar, på vilket sätt kan de göra mig t.ex. tryggare, hälsosammare eller starkare?

Kanske din ursäkt om att äta bara en liten bit choklad till vill säga att det är viktigt för dig att njuta av livet? Kanske din ursäkt för att vila istället för att gå ut å springa säger att du är stressad och inte vilat tillräckligt? Kanske din ursäkt för att flytta fram en arbetsuppgift säger att du ska prioritera något annorlunda? 

Vad än dina ursäkter säger så behöver du inte kämpa emot dem, värdera dem eller värdera dig själv efter dem. Ta emot den, lyssna till dem, lär av dem, men låt dem inte styra ditt beteende. Du är inte dina ursäkter, men dina ursäkter kanske avspeglar dina värderingar. 

Det finns alltid en ursäkt att äta något gott. Det säger mig att jag värderar njutning och livets små godsaker.  

Söka efter ursäkter

En sak slog mig i fredags som jag inte förr tänkt så medvetet på. Jag hade just kommit innanför dörren efter ännu en lång arbetsvecka. V var på väg hem och jag hade meddelat att jag går på en snabb löptur innan vi äter middag, vilket jag planerat. 

Så står jag där innanför dörren med matkassar i händerna, huvudet trött av allt jobbrelaterat, lätt hungrig och skulle helst bara slänga mig på soffan, förstås. Men jag vet att ska jag hinna med den där korta löpturen är det nu det gäller: Släng in maten, på med löpkläderna, hitta musiken (min spotify-app krävde dessutom uppdatering just då) och gå ut på ett pass med det ödmjuka målet att göra personbästa på 5km.

Det var då min hjärna började prata. Den kom på 157 ursäkter till att inte springa just nu, varav några jag blev medveten om var följande: 

- du är för trött, välj soffan. 

- dina ben orkar inte med att springa snabbt, vore det inte bättre att vänta? 

- det blåser för mycket.

- du hinner ju i morgon (prokrastinering)

- dina mest lämpade löparkläder är i tvättkorgen..

- du är för hungrig.

- du behöver ta det lugnt inför nästa veckas halvmara..

- du hinner inte, V kommer ju snart hem.

- du kommer ändå inte att lyckas få ett nytt rekord i ditt aktuella tillstånd, vilket kommer att påverka din motivation. 

Jag hörde alla dessa. Under typ en å samma minut som jag la på mina svettluktande löpkläder från botten av tvättkorgen. Å även under nästa när jag fick uppdatera spotify-appen, vilket dessutom gick förskräckligt långsamt. Å dessa tankar bara sög ur min lust och all den lilla energi som fanns kvar för att springa. 

Sen slog det mig, den där insikten jag pratade om. Att alla dessa ursäkter är bara tankar i ett hav av tankar, som jag inte behöver lyssna till. Jag kan välja mina ursäkter, men de får inte välja vad de gör med min energi, med min löparglädje, med min fredag, med mitt liv. Tankarna kommer alltid att finnas, men du måste välja om du lyssnar till dem. 

Vem är det som bestämmer, du eller dina  tankar? Plötsligt förstod jag skillnaden mellan verklig trötthet och den trötthet som skapas av tankar. Å istället valde jag att säga "tack tankarna, men jag går ut ändå". Just där växte mitt pannben med 1cm. 

Å därefter gjorde jag nytt personbästa. 

Kalufsen.

Efter att V flera gånger påpekat artigt att det vore dags för mig att tänka på kalufsen och klippa den, tog jag till mig mod och bokade tid till klippoteket. 

Väl där tyckte frissan att jag borde tänka lite extra på kalufsen och föreslog även slingor, hon tyckte bestämt att jag skulle bli ljus till sommarn. Å jag i min aktuella obeslutsamhet tyckte bara det var skönt att någon för en gångs skull beslöt något i mitt ställe. Då hon dessutom var redo att omboka sin följande kund för att ha tid för mig så tyckte jag det lät som en bra deal. 

Två timmar senare gick jag från det här:

Till det här:

Det är skönt att ha ställen där man bara får ge över kontrollen till någon som kan sin sak, medan man själv bara dricker sitt kaffe. 

Bra stunder

När jag ser på de här bilderna, så längtar jag såå till sommaren. Den där stämningen, såna där kvällar, den där solen, de där skratten.. Dem minns man. 

Vi brukade börja kvällen med rose på paviljongen, gärna tillsammans med denna sagolika efterrätt. 

Vi var bra på att ta tillvara de fina kvällarna, även om vi jobbade hårt. Saknar nog mina psykologkollegor ibland! 

Nu ska jag iväg till frissan och fixa till min överlånga pannlugg mm. 

Löpplaner

Idag lyckades jag få ner min 5km tid med ytterligare 1minut. I förhållande till min februari-tid på 5km springer jag 5min snabbare, å i förhållande till mars-tiden 1min snabbare. Så är riktigt nöjd med att jag gör framsteg även på snabbhet fastän jag mest fokuserar på att klara längre distanser med tanke på mitt mål. 

Nästa vecka blir det då halvmara, som jag har tänkt köra i ett lugnt tempo första halvan å sen öka tempot något sista halvan om det känns bra. Efter halvmaran ska jag köra lite lugnare en vecka så kroppen får återhämta sig. Sen är planen att få in ett rekordlångt pass i superlugnt tempo, så jag får självförtroende inför maran. Sen blir det lite kortare pass i 2v, av vilka en spenderas i Grekland. 

Å så, om 6v, är det marathon... Inte mycket tid kvar med andra ord. Jag längtar redan. 

Tid att landa

Ola ola!!

Har nyss ätit en god middag med rökta räkor och chili-aioli för att fira att ännu en riktigt bra men samtidigt väldigt jobbfokuserad vecka är bakom mig. V har varit på Åland ett par dar och då har jag passat på att jobba ikapp genom att jobba sent. Så det har inte funnits mycket tid för att slappa, vilket ledde till att jag  igår somnade i utmattat tillstånd kl 21... 

En sak som jag har funnit är ytterst viktigt för att jag ska uppskatta min vardag trots mycket jobb och andra borden är mina tidiga, lediga morgnar. Det här är min tid. Jag vaknar av mig själv vid halv 6 och tar sen en extremt lugn morgon i ca 1,5-2h förrän jag ens börjar cykla till jobbet. På den tiden hinner jag göra en ordentlig frukost, läsa tidningar, samla mina tankar, fixa lunch och göra mig i ordning.

 När dagen får börja lugnt med att mina rutiner får ta sin tid och jag får landa i dagen är det som att jag har lättare att acceptera att jag under några timmar helt fokuserar på behov utanför mig själv. Det är som att jag redan sett och lyssnar till mina egna behov, å därmed inte känner att det är betungande att lägga energi på annat. Så tips till alla som vill få mer kvalitetstid med sig själv, använd morgnarna!!! 

100 dagar utan alkohol

För 20 dagar sedan slog en tanke mig, jag vill vara helt utan alkohol. Å jag bestämde mig att pröva i 100 dagar först, sen utvärdera om jag vill fortsätta eller gå tillbaka till mina vanliga 0-4 portioner i veckan. 

Min relation till alkohol har aldrig varit komplicerad praktiskt sett. Eller nåjaa, jag hade en väldigt tidig alkoholdebut, några vildare perioder i tonåren, men därefter har jag väl haft ett rätt sparsamt alkoholbruk enligt "finska mått". 2014 var medelkonsumtionen i Finland 11,2 liter 100-procentig alkohol för invånare över 15 år. Jag kan tycka att det är en helt bisarr mängd, men jag vet samtidigt att vad vi anser normalt utgår oftast från oss själva. Jag har träffat personer som tycker det är normalt att dricka ett par flaskor vin även in i veckan, för att ge ett exempel. 

"Teoretiskt" eller känslomässigt sett har det ändå inte varit så okomplicerat. Jag har svårt att inte känna att det är något fel när man "måste" dricka alkohol på helgerna för att slappna av och ta helg, även om vi inte tänker på det beteendet i termer av fysiskt beroende. Det finns ändå ett tydligt socialt, vanemässigt och psykologiskt beroende som mycket fler än de vi vanligen klassificerar som alkoholister lider av. 

Å det är något fel med vårt samhälle när man misstänks för att vara gravid så fort man nekar ett glas vin. För att man måste ha en "orsak" för att inte dricka. För att alkohol fortfarande tillåts sätta sin gråa mantel över tiotusentals barndomar. När alkoholism fortfarande får vara boven och även namnet till våra största folksjukdomar. 

Vet du att alkohol innehåller massor av socker och lika många kalorier som fett, å därmed bidrar till diabetes, fetma och hjärt-och kärlsjukdomar? Eller att det är den drog som orsakar mest skador i vår hjärna? För att inte tala om skador i våra relationer, störningar i vår sömnkvalitet och kanske främst i vårt känsloliv. 

Jag har svårt att vara neutral till alkohol. Å jag tar en paus inte för att uppnå några större förändringar i mitt fysiska mående, men kanske för att känna att jag lever i enlighet vad jag tror jag kunde må bra av och vad många andra skulle må bättre av. Inte kanske de som har ett okomplicerat förhållande till alkohol, men de som har det. 

 

Hjälp.

Iik. "Shit just got real" eller vad nu ungdomarna brukar säga. Jag anmälde mig i morse till Stockholm Marathon.

Ofta har jag fyllt i anmälningsblanketten utan att trycka på "Skicka". Men idag var allt motstånd borta. Jag vill bara vara med, jag vill springa långt. 

Jag är en envis och målmedveten person. Säger jag att jag gör något så gör jag oftast det. Inte alltid, men i typ 9/10 fall. Å har jag sagt att jag ska springa marathon så ska jag det. Men att jag står här, 1,5 månader innan loppet, och verkligen ska göra det känns ändå stort. Nu finns det verkligen inga ursäkter, ingen återvändo, nu ska jag i mål.

Varför jag springer just ett marathon har jag också fått klarhet i: Jag vill känna mina fysiska å psykiska gränser, att utmana mina demoner. De som säger att 

jag inte kan, inte orkar, inte är stark nog. Man kan intala sig att man klarar en sak före, men om man inte riktigt tror det när det gäller kommer man få det riktigt jobbigt. Sen är ju marathon något som jag länge sett som en omöjlighet. Att vidga sin bild av vad som är möjligt för mig är extremt självutvecklande.

När jag såg Lofsan filma sin resa genom New York Marathon grät jag vid flera ställen. Vad jag själv känner när det väl beger sig lär jag väl få veta först senare. Det är en upptäckt värt att utsätta sig för. 

Bingo

Denna måndag har kickat igång veckan riktigt på bästa sätt. Hemligheten måste oudvikligen vara solen. Att solen är uppe redan när man stiger upp känns helt super, för att inte tala om när solen värmer en på vägen hem OCH man dessutom kan njuta av middag på balkongen. 

Igår hade jag annars debut för något helt annat, nämligen BINGO LOTTO. Det var nog lite för spännande för mig, så tror jag i framtiden får överlämna det till pensionärerna som kan hålla huvudet kallt.

Nu ska jag ta en liten kvällsyoga innan jag avslutar ännu en lagom händelselös dag! Ha det bra!!