Kensington Gardens

Ett av det mest minnesvärda vi gjort hittills under resan är definitivt vårt besök i Kensington Gardens. Här skulle vi dricka Afternoon tea på Orangeriet efter att ha fått uppgifter om att det är här det ska göras om det ska göras ordentligt. Å precis så var det ju förstås. Har du alls tankar på att besöka London, missa då inte det här!

Utsidan av Orangeriet

Intill orangeriet fanns en trädgård som var väldigt vacker på det typiskt engelska sättet.

Insidan av Orangeriet var som i ett slott.

Å här kommer detta fantastiska fat, bara åt oss! Längst ner salta bakverk, i mitten två olika sorters scones å högst upp söta bakverk å mousse. Allt var så gott men godast var ändå sconesen.

London baby

Bloggar som bäst från flyget till London och är fascinerad över att internet fungerar så bra! Om 20 år kommer våra barn säkert att förundras över att man inte alltid haft tillgång till nät på dessa platser, lika mycket som jag förundras över att det överhuvudtaget fungerar.
ja.

Vi ser så framemot den här resan, Johanna och jag. Om det är några intressen vi delar så är det ju att stadsvandra, gå på caféer och insupa kultur, vilket är precis resans huvudsyfte.
Vi ska på musikal och Afternoon tea, annars har vi inte så mycket planerat i detalj. Precis så spontant å kravlöst som vi vill ha det.

Egentid när den är som bäst

Efter en vecka av mycket social samvaro har jag nu varit ensam i över 24h. Även om jag till min personlighet är en person som samlar energi i eget sällskap kan ensamheten även skrämma mig litet. En rastlöshet växer inom mig när jag inte har någon att diskutera med över det triviala. Även de mest introverta mänskor jag träffat trivs med att ha mänskor kring sig, även fast de inte deltar i det sociala.

Hursomhelst. Idag har jag umgåtts med mig själv. Å haft rätt mycket jag vill säga i form av reflektioner. Å jag har utan minsta tvekan trivts i mitt eget sällskap. Med saker jag gör bara med mig själv. För ingen annan kommer ju med på mina långa löpturer;  idag på 18km. Å att picknicka på rester av ett tomt kylskåp med fokus på att granska omvärlden och läsa en gammal DN kanske inte faller alla i smaken. Men mej passar det alldeles, alldeles utmärkt. Så slutligen får ni ett hopkok av bilder från min dag med mig.

Den här synen är så mycket semester för mig: läsning i sängen , obäddad och allt bara härligt halvfärdigt. 

Frukosten avnjöts i balkongen. Med en egen müsli inspirerad av svärmor. Här toppade med kardemummastekt banan.

På löpturen fick jag syn på denna oemotståndliga badplats. Om det inte var för att jag hade 12km kvar hade jag hoppat i direkt.

Å så äntligen här med mina kylskåpsrester till lunch: rödbet-å getostsallad, en smoothie på vinbär och en Somersby Cider rabarber som var helt galet dyr på Lidl. 

Ut å cykla

Piuh! Kom just innanför dörren och gissa om regnet inte just då börjar skvala ner och åskan brumma. Ligger nu i myskläder med en tekopp och känner mig mätt och belåten med dagen.

Har nämligen varit på en 35km lång cykeltur intill city och sedan runt Djurgården. Det var så härligt! Vädret var fantastiskt, Stockholm var underbart vackert och turisterna yrade på cykelvägen som vanligt. 

På Djurgården träffade jag även familjen Svan, som ville att jag skulle ta ett familjeporträtt.  Naturligtvis gick det för sig :) 

Å kossor träffade jag också.

Stockholmsfasoner

Jahapp, då var man tillbaka i Stockholm! Var framme redan kl 7 på morgonen så jag har hunnit redan med att handla, göra mat å storstäda kylskåpet. Nu är planen att ta en tupplur på maten,  för att sen dra på cykelsemester i city.

Efter en vecka av lyxen av att andra har hand om maten var det roligt att själv få kocka. Har varit ruskigt sugen på rödbetor å getost, så det fick bli en sallad med det till lunch. Rekommenderas!

Salladen innehöll:
- honungsrostade rödbetor
- mjuk getost
- bulgur
- ruccola
- nötter
- balsamico

En stund på sjön

Fick idag möjlighet att njuta av lunch och en sväng på sjön med Viktor och hans föräldrar. Fisken nappade inte men som tur fick vi ju lax till lunch så ingen skada skedd! :)

Kvalitetssemester.

Idag konstaterades tyvärr att en vecka av ledigheten är förbi och bara en vecka återstår. MEN samtidigt: har kunnat koppla bort jobbet helt och fått vila, träffa vänner och familj och ha det gott. Har släppt alla krav och bara varit. Det har varit kvalitet på semestern!

Nu går vi dessutom in i den tid på året som jag kanske gillar mest: augusti å september. Före det ska jag dock njuta av min sista semestervecka och en troligen helt fantastisk longweekend i London.

Det smått jobbiga

Det här Jeppisdagafirase och sociala livase tar nog på krafterna. Fast det är roligt också, förstås.

Imorse gick jag till stan från Larsmo. Solen sken starkt och mina fötter klagade för att jag valt platåskor. Ändå njöt av promenaden av någon underlig anledning. Jag har alltid funnit en märklig njutning i det som är smått jobbigt.

Åt sen frukost på Skorpan i form av laxsmörgås och glass. Inte alls jobbigt. Deras salt caramell glass alltså. OMG.

Nu vilar jag inför helgens sista fest. Gott så.

10 år tillbaka och 10 år framåt

För 10år sedan gick vi ut åk 9. Ikväll hade vi klassträff. Klass 9B. Nördklassen.

I början av träffen pratade vi om hur vårt liv ser ut idag. Jag berättade om Viktor, Stockholm, min utbildning, mitt jobb å vår lägenhet. Jag nämnde i en parentes tillåme att jag sprungit marathon, kanske lite för att överraska. Jag var ju inte den sportiga när jag gick ut 9:an precis.

I slutet pratade vi om 10år framåt. Var vill vi vara då, vad vill vi ha gjort? Det här nämnde jag, utan desto mer eftertanke. Om 10 år planerar jag:
- att ha specialiserat mig och gått en neuropsykologutbildning.
- att bo kvar i Stockholm
- att ha rest mer, gärna i USA
- att ha minst ett barn.
- att ha gjort en svensk klassiker

Vad jag ändå lärt mig av tiden efter högstadiet när det kommer till planer: det blir sällan som man tänkt sig. Å andra sidan. Det blir sannolikt ännu bättre.

Heidi, 10 år tillbaka.

5 år

Det är 5 år sedan vi satt vid Fäboda och beslöt att bli vi. Vissa tyckte det var tidigt, för oss var det enkelt och rätt.

Ofta kan man nedvärdera sådant som går enkelt. Men om enkelt betyder tryggt, okomplicerat och tveklöst så ser jag inget negativt med det. Livet i sig och våra personliga utvecklingar för med sig tillräckligt med utmaningar för att även det okomplicerade kan bli komplicerat i perioder. Då förenklar det på ett klart positivt sätt att jag vet att jag helt enkelt vill vara med Viktor och att jag kan utgå från att Viktor känner likadant. Resten får anpassas efter det.

Grattis till oss!

To run or not to run

Jag har funderat lite, men överlag mest känt efter, och kommit fram till att det inte blir något Jakob Halvmarathon i år. Jag hade ju ställt in mig på det, tillåme gått in för att anmäla mig i fredags, men efter att jag fick ryggskott så kände jag bara att jag inte längre har samma sug..

Dels just med tanke på ryggen, som jag är extra rädd om efter ryggskottet. Jag känner av ryggskottet, ryggen är stel å låser sig ibland. Skulle dock inte se det som ett stort hinder om jag verkligen ville springa. Men jag vill spara mig och inte ta några onödiga risker för ett lopp som bara är "extra".

Dels skippar jag loppet för att det är dyrt att springa i relation till vad jag skulle få ut av det. Sparar helre anmälningsavgiften på 45e till London då jag ju sprungit loppet 3ggr förut. Banan är bekant och rätt utsagt tråkig. Det enda lyftet är alla härliga mänskor som hejar på en.

Dels känner jag också att det är allt för hett för att springa dagtid i juli. Det är även rätt bökigt att duscha å byta om direkt efter då jag ska på grillfest till Ronjas. Å jag spenderar helre en helkväll med goda vänner än är trött vid tio pga ett lopp.

Dels känner jag väl också att jag, trots min relativt goda form, inte har lust med en motivationsdipp på hemmaplan om loppet av någon orsak inte skulle gå som tänkt. Jag ska ju springa två lopp till i sommar/höst och vill spara mitt goda flow till dem. Jag behöver inte springa här bara för att bevisa något för mig själv. 

Kanske springer jag det nästa år, kanske inte. I år är det mer än nog att jag kan springa än att jag springer.

Glass i nykabi efter 10km skonsam terränglöpning. Mums :)

Att ses och mötas

Efter många semestrar med för mycket program och för lite tid för vila å lugna möten har jag i år valt att inte planera in varken program eller enskilda träffar. Om någon föreslår att vi ska träffas, träffar jag dem gärna. Om inte, så blir det säkert dubbelt så roligt nästa gång. Jag pressar inte in, jag skyndar inte på, utan tar dagen å möten som de kommer.

Med detta sagt så skulle jag ändå gärna se er alla här i trakten. Förstås. Å det lär vi göra, förr eller senare. 

Min kropp min kropp

"Min kropp, MIN kropp.
Tänk hur fantastisk du är.

Kroppen. Du är aldrig den som begränsar mig. Du är den som möjliggör; livet, njutning, äventyr. Du är den som kräver träning när min hjärna hittar bortförklaringar. Du är den som kämpar in i de sista.

Ofta har jag tänkt att du inte är tillräckligt bra, inte rätt form, inte rätt styrka, inte rätt vikt. Jag har jämfört dig med andra och hoppats du kunde bli som de. Men tänk att då vore du ju inte MIN fantastiska kropp!

Jag har pressat på utan att lyssna till ditt skrik. Jag har förminskat dig såväl bokstavligen som symboliskt som om du vore ingenting värt. Jag har behandlat dig hursomhelst som om ditt värde var enbart instrumentellt. 

Nu vet jag bättre: utan dig är jag ingenting."

Dessa tankar kom under dagens löptur. För ja, jag kan röra mig obehindrat igen efter mitt ryggskott och det känns helt fantastiskt. Vilken fantastisk kropp vi har. Vilken fantastisk kropp JAG har. 

I lördags var jag besviken för att jag inte fick något nytt personbästa på 5km. Sen sa ryggen nej. Nu säger ryggen "JA" igen och jag kan inte bry mig mindre om personbästa.

Min kropp bär mig! Vad mer kan jag kräva av den än det?

Pokemon Go och ett poke-mongo i andras innergårdar

Gomorron! Eller, det var inte en så jätteskön morgon för mig när ryggen efter gårdagens påbörjade ryggskott hade legat en hel natt. Det var med ljudet av en plågad katt å tillhörande offergrimaser som jag tog mig upp ur sängen, rätade på ryggen och försökte ta några stapplande steg. Aj aj aj.

Med en ipren i magen och en glass till frukost gick det ändå lite bättre. Jag läste att det bästa är att hålla sig aktiv även om det tar lite ont; att följa instinkten att bara ligga på soffan är en big no no.

Eftersom lägenheten inte är mycket att gå i tänkte att jag lika gärna kan gå ut å testa den hypade appen Pokemon Go, där man ska söka Pokemons som är gömda lite överallt å där man styr sin gubbe genom att gå själv. Först förstod jag inte alls hur spelet gick till men genom att vandra runt lite insåg jag snabbt spelets idé å att det här var ju kul!

Utomstående må tycka en vara galen, eller "poke-mongo" som jag kallar det, när man går på andras gårdar å söker i marken efter "en liten krokodil" å andra landmärken. Men jag är imponerad av spelet, förutom när det började lagga efter 45min. Fick mig i alla fall en timmes promenad å det är väl det som är spelets största styrka; att det aktiverar barn å vuxna barn som mig själv.

En oönskad överraskning

Idag när jag var i butiken och skulle sträcka mig efter bröd i bröddisken stack det plötsligt till ner i ländryggen. Jag försökte sträcka på mig men då stack det till ännu hårdare så jag var tvungen att sätta mig ner på huk. Trodde först jag inbillade mig men när jag steg upp igen så kom den där huggade värken igen å jag fick återigen sätta mig ner. Eftersom varje steg värkte så det knep i magen lämnade jag min korg med matvarorna och stapplade mig hem.

Väl hemma lättade värken när jag fick lägga mig ner. Googlade lite å på basen av känslan å lokalisationen verkar det som ryggskott. Det har aldrig hänt mig förut men lär väl vara rätt övergående och väldigt vanligt. Får nu bara hoppas värken släpper snart.

Det ljuva i att inget göra

Idag har jag inte gjort något. Ok, jag har sprungit 6km men that's it. Övrig tid har gått åt italienskans Dolce far niente = det ljuva i att inget göra.

Jag har läst ett par sidor tidning. Slumrat till. Gjort en smoothie. Observerat naturen. Slumrat till igen. Suttit på balkongen. Gjort en ytterst enkel middag. Duschat. Börjat om igen.

Jag kan på mindre än en hand räkna de dagar jag ägnat mig åt just att inte göra något senaste åren. Å just därför känns det så välbehövligt och långt ifrån tråkigt när det väl blir av. Även om jag kan få en flyktig impuls att göra något, ackompanjerat av en dos kortisol, så är lättjan den som vinner. Å jag mer än tillåter den.

Tommy Hellsten skriver om att "Det händer när du vilar" och för mig händer det något helande just i detta ljuva ingentingande.

Syndigt god cantaloupe-sorbet

Igår hade jag tänkt köpa glass för att fira min semester, men istället kom jag på att jag helre gör egen glass! Hadd sett ett recept på cantaloupe-sorbet som såg helt syndigt gott ut å det var den också! Gillar cayennesmaken som ger den lite hetta,  mums.

Så här enkelt gör man den genom att bara mixa slät:
300g cantaloupe (beräknat utan skal å frön)
0.5dl socker
1 msk limesaft
1 msk risvinäger
1 nypa cayennepeppar

Använd sen glassmaskin å gör till sorbet. Frys 1-2h å vips, har du en supergod sorbet!

Semesteeeeeeer!!

Semester, WOHOO!! Kan inte riktigt förstå det. Att jag får göra vad jag vill i 16 hela dagar. Å få lön för det, dessutom.

Jag är så glad för att allt på jobbet känns under kontroll. Jag behöver inte grubbla eller problemlösa under semestern. Visserligen kommer jag ju inte kunna släppa jobbet helt (det är ju inte så lätt i det här jobbet) men det underlättar ett control-freak som mig att jag känner mig trygg med vad jag gör.

Inför semestrarna var vi på lunch på jobbet på ett mysigt å fint ställe i Vårby. Trevligt att komma ut lite från jobbets fyra väggar. Dessutom hade de god mat å glass! Bilder ser ni nedan..

Ikväll äter jag lyxmiddag med mig själv å dricker cider. Helt utan planer för de närmsta dagarna.

När allt klarnar

Halloj alla! Ligger i soffan å slappar med en smoothie efter en löptur med backintervaller. Är så stolt över att jag orkade mig ut å springa halvnio trots att jag kom hem från jobbet först halvåtta.

Viktor har farit till Åland för några dagar å då tycker jag det är skönt att stanna å jobba lite längre. Tänkte här idag att det är nog tur jag har honom att komma hem till för annars skulle det finnas risk att jag blev arbetsnarkoman, jag kan ju annars fastna i arbetsuppgifter fast hur länge som helst. Men jag gläds ändå över att jag har haft bra energi å lust för jobbet nu när jobbdeppen gått över. 

Imorgon börjar då äntligen min SEMESTER! Vet inte om jag borde ha förberett mig mentalt på det på något sätt eller hur det kommer vara. Det är väl bara att ta en dag i sänder. Ska försöka bara släppa allt vad som jobbet innebär och njuta av ledigheten utan några större förväntningar.  :) 

Snabb energi

När jag kom hem från jobbet var jag totalt utpumpad på energi. Jag hade avslutat dagen med en 3,5h lång intervju å jag kände hur det hade sugit musten ur mig. Det var knappt så jag orkade hålla upp ögonen när jag cyklade hem. Men men, som tur hade V som vanligt gjort fantastisk mat som var klar då jag kom hem.

Jag vet inte hur det är för er men då jag blir trött blir jag sötsugen. Så för att råda bot på det och få lite energi inför kvällens löppass gjorde jag en lite hälsosammare version av bananglass å det gjorde verkligen susen med energin! Tänkte jag ska dela receptet mer er!

Ni behöver:
1-2 frusna bananer (beroende på storlek)
1 skopa vaniljproteinpulver
2 msk mjölk
1 msk jordnötssmör

Gör så här:
Mixa banan, proteinpulver å mjölk till en krämig konsistens. Rör i en msk jordnötssmör. Ät å njut!!

Glassen här har inget med receptet att göra, men den var jäkligt god. 

En lektion i att hantera känslor av skuld

I natt vaknade jag av skuldkänslor över ett misstag jag gjort mig skyldig till. Ältandet av misstaget å skulden hade stört min inre ro och nattsömn i över en månads tid, så jag var verkligen trött på det. Men av någon orsak kunde jag inte släppa dessa tankar, oavsett vad jag intalade mig. Jag började då förstå att ältandet var ett omedvetet sätt att bestraffa mig själv för det misstag jag gjort. Jag bestämde mig där å då för att det bästa sättet för mig att visa självmedkänsla mot mig själv var genom att ta ansvar för mitt misstag.

Problemet har nämligen varit att jag inte helhjärtat vågat erkänna för mig själv mitt misstag. Jag har bortförklarat, förnekat, förminskat min skuld, inte velat ta ansvar. För skulden väckte sån skam, det väckte känslan av att vara misslyckad. Å ni som läst gårdagens inlägg vet ju precis hur sådana känslor påverkar mig. Men nu hade jag lärt mig (på ett känslomässigt plan) att ett misstag inte innebär att jag är misslyckad, varför jag även var beredd att  ta ansvar för min skuld.

Så hur hanterar man skuld? Genom en googling fann jag att det enda sättet att hantera å bli fri skuld är genom att ta ansvar för sitt misstag och försöka ställa saker till rätta (om det är möjligt). För skuld vi förnekar å förtränger kommer bara leda till skam, förbittring och hat.

Lösningen var så mycket lättare när jag väl samlat mod. Å ni kan aldrig förstå hur bra det känns när den ångest som var kopplad till skulden har lättat när jag samlade mod, tog ansvar och började ställa saker till rätta!! Inte nog med det, jag lärde mig att min svagheter är just min styrka. Inte min felfrihet, utan min mänsklighet.

Jag är totalt misslyckad

Vad väcker denna bloggrubrik för tankar? Upplevs den överdriven? Tänker du att det nog inte finns en enda person som tänker så om sig själv? Eller hör du kanske själv till skaran som bär sådana tankar alltid vid ett misslyckande av stort eller litet slag? Har du tänkt något i stil med detta, men i mindre överdriven/dramatisk stil?

Jag erkänner att jag har, om än i en inlindad, censurerad form. För när jag misslyckas med något så försöker jag just  värja mig på alla sätt från tankar och saker som indikerar att det just kunde vara så. Jag hittar på undanflykter, problemlöser och försöker förhandla mig genom goda gärningar och löften fri från min synd och skuld, bara så mina demoner som säger att jag är totalt misslyckad inte ska komma ikapp mig.

Jag springer ibland för att bli fri mina ångestfyllda tankar. Så även idag. Löpning, om något, har ju just effekten av att kunna minska ångest. När jag sprang idag av just ovanstående orsak kändes det som att bli jagad av mina ångestdemoner, alla tankar som stressade och ingav mig ångest. När jag var klar med min runda hade jag fortfarande ångest, men hade då samlat tillräckligt med mod för att möta mina demoner, eller så var jag helt enkelt för trött för att längre kämpa emot. Jag ville veta vad det var som de sa som gjorde att jag reagerade på samma sätt som min förfäder reagerat vid åsynen av en geopard.

Gissa vad de sa? Att allt det som jag försökt fly ifrån och undanförklara var bevis på att jag är totalt misslyckad. Först växte ångesttankarna sig bara större och större. Men sen stannade jag kvar i just den tanken och smakade på orden. Totalt misslyckad.

Istället för att fly gjorde jag det jag ofta bett mina klienter göra, dvs använde mig av kognitiv defusion. Kognitiv defusion är ett sätt att distansera sig från sina tankar och inse att vi inte är våra tankar. Det börjar först med att hitta den ångestfyllda och mest skrämmande tanken, sen använda sig av olika defusionstekniker för att lära oss att skilja mellan oss och våra tankar.

I mitt fall tog jag tanken "jag är totalt misslyckad" och förstorade den , pratade överdrivet till mig själv om vilken totaaaalt misslyckad person jag är som gjort det å det felet. Sen tänkte jag mig att jag gick runt med en skylt där det stod "Här ser ni en totalt misslyckad/värdelös människa".
Förstår ni idén? Genom att överdriva och inte fly tankarna blev de mindre ångestfyllda och jag behövde inte längre fly dem. För första gången idag kände jag lugn.

På hemsidan myralf.se ges andra exempel, såsom:
1. Säg det långsamt: Försök att säga de negativa tankarna högt och långsamt. ”J-a-a-a-a-g ä-ä-ä-r-r m-i-i-s-s-s-l-y-y-c-k-k-a-a-d”. Du kan också pröva att säga dig med en annan röst eller dialekt, kanske härma mumintrollen eller som en politiker du ogillar.

2.Störande passagerare: Behandla skrämmande inre upplevelser som om de vore störande passagerare på en buss där du är förare. Se vad som händer om du bara fortsätter att köra utan att lyssna till vad de säger.

3. Tacka din ordmaskin: Tacka dina tankar varje gång du lägger märke till att tankarna lägger i med värderingar och farhågor. Beröm dina tankar för att de hjälper dig att ”lösa problem” och undvika faror genom att oroa sig – Var inte sarkastisk. När allt kommer omkring så gör ju ordmaskinen i ditt huvud bara sitt uppdrag genom att hjälpa dig ”lösa problem” och undvika faror. Sen behöver du inte alltid förlja ordmaskinens

Det fantastiska med det här är att du kan använda tekniker oavsett vilken din största rädsla är eller vad dina mest ångestfyllda tankar gäller. Nästa gång du får ångest,  testa kognitiv defusion (å löpning)!

Jobbdepp

Usch ni vet int hur led jag är jobbet idag. Är så urleda trött att jag bara vill skrika och gråta. Inte så att det skulle ha varit något speciellt just idag, men jag bara känner hur musten, arbetsglädjen och överhuvudtaget alla de positiva känslor som vanligen kopplas med jobbet är som bortblåsta. Jag hoppas jag bara har en dålig dag av någon hormonell orsak eller effekt av att bara vara i så stort behov av semester som jag är just nu.

Min livlina idag har varit att jag kom mig ut på en friskvårdtimme, då jag plockade blåbär i skogen. Det var verkligen en räddning!

Hmm.. Nå,  ingen vits å älta sånt man int kan påverka. De e nog bara att bita ihop och hoppas på en bättre morgondag! 

Slutspurt.

Sköna söndag! Vilken lugn och skön dag det har varit. Pysslat med lite smått och gott hemma, ätit ugnspannkaka till lunch för att sen dra ut på veckans långpass.

Imorgon är det sista jobbveckan före semestern, vilket brukar innebära extra stress. Jag hade därför tänkt göra det extra luftigt i kalendern för att få varva ner, men det lyckades ju inte så där jättebra... Men nåja, får ta det så lugnt jag kan ändå. Stressen å jobbet finns ju kvar när jag kommer tillbaka från semestern oavsett om jag stressar upp mig eller ej. En lämplig övning i acceptans i sådana stunder handlar om att acceptera att allt inte blir klart i tid och inte precis som jag tänkt mig.

Nu ska jag dock inte stressa över det som komma skall utan ta en lugn kväll hemma medan Viktor går å ser på fotbollsfinalen. Heja heja båda lagen (Portugal? Frankrike? Är inte så insatt)!!

Eat-sleep-repeat

Idag var en sån där eat-sleep-repeat dag, vilket antagligen var precis vad jag behövde såhär på sluspurten inför semestern. För trots att jag sov bra förra natten behövde jag en tupplur både kl 13 och kl 18, där den andra tuppluren drog ut till klockan tolv på natten. Så nu ligger jag här vaken kl 1 och tar mitt straff.

Imorgon ska jag dra igen ut på ett långdistanspass på 14 km, vilket jag ser framemot. Det känns som att jag fått in mer snabbhet igen efter marathonsegheten tack vare kortare, men mer intensiva intervallpass.

Anyways. Nu ska jag testa att sova vidare. Ha det gott!

Balans.

Vissa dagar springer man marathon...

...andra dagar äter man sånt här och chillar på balkongen. It's called balance.

Ännu ett lopp

Jag borde väl inte. Men jag kunde inte låta bli. Jag tror jag har blivit biten. Ja, jag anmälde mig till ännu ett lopp.

I detta fall Midnattsloppet, Stockholms största lopp! Loppet går av stapeln den 13:e augusti, klockan 21:30. Å så springer man i centrala Stockholm i den förhoppningsvis varma kvällen.

Loppet känns lite speciellt även av en annan anledning. Det var nämligen så att Viktor och jag flyttade till Stockholm just den kvällen som midnattsloppet anordnades förra året. Å på det sättet kopplar jag min Stockholmsförälskelse med just det loppet..

Tänk att vi snart bott här ett år. Tänk så bra vi har det här.

Ja må han leva

Min fina Viktor fyller 30 år. Men vad gör det, han har ju inte tappat sitt hår.

Han kommer aldrig skaffa skägg, men alltid svära när han skalar ägg.

Han kommer nog inte ha någon 30 - årskris, för att vara lugn i stormen får han pris.

Han gör den godaste mat, han är klok min man och bra på ti prat.

Han är min bättre hälft i livet, att ha en sån som Viktor vid sin sida ska man inte ta för givet!

Som vanligt firades födelsedagen med födelsedagsbarnets favorit: smörgåstårta. Efter 5 års försök tror jag faktist jag lyckades :)