Att springa med andra

Jag har länge sett mig som en person som springer ensam. Löpargrupper har känts främmande och att springa i andras tempo har verkat jobbigt. Efter att ha sprungit mer med andra har jag ändå fått omvärdera dessa upplevelser.

Igår sprang jag för första gången i löpargrupp via runacademy. Det var en fortsättningskurs i löpning där jag å ca 10 andra deltog som på 6 tillfällen vill bli bättre på teknik å löpsteg. Idag å sin tur sprang jag med två kollegor under vår friskvårdstimme. Tillsammans sprang vi å pratade medan svetten rann. 

Tillsammans med andra orkar jag pressa mig längre, tiden går snabbare och det känns mindre som träning å mer som lek. Det är skönt att inte behöva hålla i piskan utan mer flyta med.

Jag har ofta gjort mig så oberoende av andra att jag inte velat delta i sammanhang som involverar andra. Där andras behov måste beaktas å andra måste beakta mina. När jag ändå utsätter mig för det, märker jag ändå att det gör mig gott. Att jag inte alltid behöver springa själv.

Tankens å träningens makt

En av mina guilty pleasures i livet är att beställa tidningar för att få de premier som hör till. Min senaste premie är en bodyputter från Body Shop och dessa byxor från Karitraa.

Viktor tycker de är vidRiga, själv har jag lite ambivalenta känslor gentemot dem. Trots det gick det hur bra som helst att träna i dem.

På tal om träning. Idag for jag iväg till träningen å kände mig deppig å ångestfylld. Jag kände inte igen mig själv, jag som oftast är rätt glad eller åtminstone neutral i min grundstämning. Efter lite analys kom jag fram till att det hade absolut ingenting att göra med träningen eller med livet i övrigt heller. Jag bara hade en depressiv,  troligtvis hormonell, svacka. Efter träningen var svackan nämligen så gott som bortblåst.

Det här fick mig att tänka på hur mycket vi kan påverka vårt mående både med våra gärningar och våra tolkningar av vårt mående. Om jag hade gått i fällan och trott att depressiv känsla = livet är skit/jag är skit/något är fel, hade jag antagligen inte mått bättre nu. Mest sannolikt hade jag bara legat i sängen å tyckt synd om mig. 

Jag säger inte att vi alltid kan påverka vårt mående så lätt, å förstås finns det personer som hamnar i depressioner, ångesttillstånd å andra psykiska tillstånd som behöver mer behandling än fysisk aktivitet å mentala strategier. Jag vill bara belysa hur jag konkret fick erfara upplevelsen av att bryta en negativ spiral. Å hur bara valet att se känslor som bara  känslor istället för en sanning kan göra all skillnad för hur jag mår just idag. Tanken har stor makt, men med träning kan även tankarna desarmeras.

Höstens alla projekt

Vet inte hur det är med er, men för mig för hösten med sig inte bara en mysig stund på året utan även förväntningar om att påbörja olika projekt som man sedan på något sätt ska ro i land under det kommande "läsåret". Även om jag älskar projekt och generellt är rätt bra på att ro saker i land, funderar jag ifall det alltid är för oss själva vi påbörjar alla projekt eller för att leva efter förväntningar på vad det innebär att leva "ett rikt liv"?

Jag tror att det finns en grupp mänskor som skulle må bra av att ha mer aktiviteter i sitt liv, som alltid väljer vila framför aktiv vila, som upplever varje uppgift som ett krav, som har undvikande som strategi. Men så finns det också den andra gruppen som ständigt har något på gång, som driver på utan att känna efter, som påbörjar en massa nya projekt, som inte kan känna sig nöjda med sig själv förrän de uppnått dagens mål. Den ena gruppen riskerar depression å den andra utmattning.

När jag själv tenderar att söka mig till den andra av dessa två ytterligheter men inte vill hamna i den andra gropen heller har jag i höst valt inte påbörja några nya projekt utan ha som mål att avsluta projekt som jag verkligen vill avsluta.

Det innebär att vara mer målinriktad å t.ex. försöka fokusera på att bli riktigt bra på specifika färdigheter (såsom löpning), läsa klart böcker jag velat läsa men inte avslutat, göra klart påbörjade pysselprojekt utan att påbörja nya, sätta de sista detaljerna i inredningen, testa recept som jag ringmärkt men inte kommit mig för.

Eftersom det finns många projekt som inte kan avslutas har jag också valt att ta död på de projekt som jag inte verkligen VILL avsluta. Det innebär att garderoben ska rensas på sånt som jag kanske nångång kunde tänka mig att bära,  bokhyllan rensas på böcker som inte riktigt var min smak, tiden ska inte läggas på tv-program å nätsurfande som inte ger något, pengar ska inte investeras på annat än det jag verkligen älskar.

Så har jag tänkt. Å vad det blir av det hela får vi se. Men jag hoppas det ger mig ett lugn som behövs i en värld av oavslutade projekt.

Före, under och efter

Nu har Beth lämnat Stockholm efter en fullspäckad tjejhelg. Nu när det är söndag känns det verkligen att helgen bara swuschat förbi, samtidigt som vi hunnit med det ena å det andra.

Gårdagens kväll började lite segt då vi var redan något trötta efter dagens promenerande ä missade dessutom Systemets öppettider å blev dryckeslösa. V bjöd offrade dock sina två öl till oss så vi skulle ha något att dricka. Efter lite förfest på balkongen drog vi till Södermalm på vin, charkbricka och efterrätt. Man måste ju ladda så man orkar dansa, motiverade vi.

Efter det var vi redo att inta Stureplans nattliv. Där i det neonskimrande ljuset, vimlet av mänskor och musiken från barerna fann vi oss dock mest missplacerade bland en del av de mest posha barerna såsom Sturehof och Escalier.. Som tur var hade vi siktat in oss på Oxid bar, å precis där hittade vi det vi sökt: skön stämning, dansvänlig musik, goda drinkar och trevliga mänskor.

Å vilken kväll vi hade! Har nog inte haft så kul på ett dansgolv under de senaste 2 åren minst! Det var så härligt att bara dansa sig svettig till låtar som blev bara bättre å bättre med mänskor som hade precis samma syfte som vi. Fullpott!

Idag har vi varit möra från morgon till kväll men hunnit med lite shopping i Mall of Scandinavia (å Lidl haha). Efter det har vi suttit däckade framför Friends, där nånstans tog nämligen energin helt slut.

Nu e jag hemma igen efter att ha tagit adjö av Beth, som gjorde denna roliga helg möjlig! Taaack Beth!! 

Resterande kväll ägnar jag åt bubbelbad, tända ljus och tv.

Lite lagomsuddiga bilder presenteras nedan:

Helgen so far

Tänkte jag passar på å delar lite bilder från Beths besök i helg. Har varit så kul med besök! Har hunnit med bl.a. middag på Pane Fresco, brunch på Deli Luca, några av många utsiktsplatser i Stockholm, kardemummabullar på Fabrique, shopping i centrum, picknick i den lokala parken och nu sitter vi med varsin Stallhagen å börjar vara redo för Stureplan. Får se vart den här kvällen bär,  när det är #momsnightout
;)

Kiss och bajshumor

Alltså ibland kan ju kiss- och bajshumor bara vara det roligaste! Speciellt när den uppstår spontant i verkliga diskussioner. Som den här diskussionen som observerades på ett tåg:

Pojke: Maamm, jag sku måst prupp.
Mor: Nå faa ti WC tå.
Pojke: Men tå ja sku vila göra he jär...
Mor: Skärp de, he e en kvart kvar av resan å du har klara den riktigt bra.
Pojke: Livet är sk*t.
Mor: !!#?!##

Jaa.. kanske bara jag som tyckt det var roligt ..

Nu ska jag hursomhelst emot Beth till Arlanda Express. Ska bli så kul!

Ett års utveckling

För exakt ett år sedan började jag jobba på mitt nuvarande jobb. När jag började skrev jag så här: "allt verkar JÄTTEBRA!! Arbetskompisarna, uppgifterna, handledningen". Å visst hade jag rätt redan då.

Den första tiden var ändå tung. Jag fick anpassa mig till så mycket nytt att huvudet knappt hängde med. Efter ett tag ökade kraven och jag kände att jag inte kom vidare i den takt jag ville. Jag kände mig otillräcklig. Efter ett tag släppte ändå min ångest å osäkerhet. Jag började känna att jag visst kan, å jag började kunna ställa de rätta frågorna.

Just när jag kände att jag kommit igång och började tro på mig själv kom beskedet att det var oklart huruvida jag skulle få fortsätta eller ej. Jag har nog inte känt mig så tom och ledsen sen dess som då. Jag ställde in mig på att söka ett nytt jobb. Eller på att vara arbetslös ett tag och resa.

Osäkerheten höll i sig i några veckor, men därefter började det ändå klarna att jag skulle få en fast tjänst. Å plötsligt öppnade alla tänkbara arbetsuppgifter upp. Jag fick fast tjänst i maj och har därefter känt mig nöjd med jobbet mestadels, men det har även funnits saker som gjort mig stressad, besviken och arg. Saker som gjort att jag känt mig misslyckad. Saker som gjort att jag funderat på att söka något annat. Just nu är jag ändå i ett skede där jag trivs med det enkla lunket. När saker bara "mårar åpå".

Jag har efter mitt år insett att jag inte valt det lättaste arbetet. Men jag har valt ett arbete som jag tror passar mig bra. Jag gör ett jobb där jag får fånga upp å skriva en "berättelse" som skapar en röd tråd genom andras liv, å därmed i bästa fall ger en ökad känsla av sammanhang. Ett jobb där jag tror mig möjliggöra konkret skillnad i personers liv.

Den viktigaste lärdomen har kanske ändå varit att lära mig av mina misstag. För misstag gör jag. Å kommer alltid att göra. Men förhoppningsvis kommer jag ändå en dag att göra färre misstag. Men aldrig vill jag bli så stolt, att jag inte kan erkänna dem eller lära mig av dem.

Att hitta någon

En bekant pratade om sitt långvariga singelliv och konstaterade att efter några mindre lyckade försök att dejta några killar i somras så kände hon att hon inte riktigt var så motiverad längre. Hon skulle gärna ha ett förhållande, men just nu är det som att allt sökande kräver mycket mer än det ger. Man måste kyssa så många grodor före man hittar sin prins. Å egentligen är hon ju i övrigt väldigt nöjd med sin tillvaro, sitt sociala liv och sin vardag. Varför ska hon anstränga sig?

Efter 5 år i ett fast förhållande kan jag ju inte riktigt relatera till exakt detta, jag har haft turen att träffa någon på ett förhållandevis okomplicerat sätt. Däremot är känslorna väldigt likadana när det gäller det här med vänner i en ny stad.

För jag är ju egentligen väldigt nöjd med min vänkrets, jag är bara missnöjd med att de bor på alla andra ställen än just i Stockholm (mitt fel dock). Å rätt ofta tänker jag om jag ens har tid för fler vänner, med jobb, träning å ofta fullsatta weekends. Vill jag ens blanda in fler mänskor i vårt liv? Jag har ju fullt show att upprätthålla kontakten med mina nuvarande vänner å familj. Å vad tycker svenskar ens om finlandssvenskar? Blir jag direkt utsedd till andras psykolog om jag hittar en ny vän?

Långt inne vet jag ju att mina ursäkter handlar mest om rädsla och lathet. För nånstans vill jag ju ändå ha den där vänskapen som finns där även i vardagen. Här, nära. Å jag har faktist tagit några små steg för att utveckla mitt sociala, innefattande att anmäla mig till volontärarbete, att föreslå aktiviteter till några bekanta här och såå. Men jag räknar med att jag får kämpa på vidare. Å jag hoppas att jag en dag ska lyckas.

Förändringar

Det har varit riktigt sommarvärme de senaste dagarna, vilket passar riktigt bra då Beth e på kommande hitåt i helg. Det har också varit härligt att få njuta av kvällsdopp i poolen å promenader runt Långsjön, då jag först nu upptäckt hur fantastiskt området kring sjön är. Titta bara på det här:

Jag kan dock inte hjälpa att jag ändå längtar efter det riktigt höstiga. Å jag längtar efter förändring. I mina vanor, i min vardag. Jag skulle så gärna gå nån kurs eller dylikt i höst, men jag är för obeslutsam och velig. Jag väger kostnaden mot vad det eventuellt kan ge och känner att jag inte bara vill gå nåt för att gå nåt utan för att jag verkligen vill lära mig något.

Ett annat problem är också det sociala. Jag känner mig så understimulerad socialt efter att Johanna inte har tid för våra lördagsträffar längre. Å var ska jag (ha tid för att) träffa nya kompisar? Skulle man kanske lägga ut en kontaktannons? Vi säger väl så här: Om ni vet någon i Stockholm som vill umgås får ni hojta! 

Som tur har jag mycket trevligt program i höst, som börjar redan i helg. Å två ytterligare trevliga saker har jag fått inbokat idag, nämligen thai massage imorgon och besök av Anna i september! Längtar längtar!

3 i 1 pass

Har börjat veckan på bästa sätt, med ett träningspass i den varma kvällen. Det gick dock lite trögt efter gärdagens 34km och jag känner att min kropp inte riktigt orkar med lika många pass (5!) som löpprogrammet kräver då jag också skulle vilja hinna med ett styrkepass i veckan.

Så idag gjorde jag det enda vettiga och kombinerade tre pass i ett genom att börja med ett lätt distanspass och fortsätta med backintervaller och avsluta med lite styrketräning i utegymmet. Nu finns det istället en dag till för vila! Perfekt!

Nu ska jag avsluta kvällen med min kreativa utmaning och måla lite. Ha de gott!

Långpass till Slottet

Efter marathon har jag inte orkat med många långpass, så när det stod 27km på schemat fick jag minst sagt ångest.

 Men eftersom lathet i detta skede kommer att kosta mig när jag springer Lidingöloppet så var det bara att bita i det sura äpplet. Det som dock motiverar mig i löpningen är att se nya platser, å den plats jag siktat mig in på mest är Drottningholm Slott.

Det tog mig knappa 20km fram, varav de sista 10 var i kuperad terräng längs Stora Essinges kust. Tufft, regnigt å halt; samtidigt vackert, höstiga och mysigt. Väl framme i slottet hann jag med lite fika i form av cola och drickyoghurt förrän jag vände om å for hemåt.

34 km efter att jag startade var jag hemma igen, tur retur till slottet (hittade en genväg tillbaka). 

Det slog mig när jag sprang att det finns ingen aktivitet där jag kan släppa jobb, krav å saker som stressar mig lika jag bra som löpningen. Löpningen är min mentala vila.

Nu blir det soffan å dyl för resten av kvällen. För att även få den kroppsliga vilan

Ska nu slutligen nämna 3 saker jag är tacksam för just idag:

1. En väldigt skön och avkopplande söndag

2. Att mina ben och mitt "pannben" orkar springa 3 mil.

3. Att Emmi har meddelat att hon helt säkert kommer till bak- och chokladfestivalen i oktober :)

Nu kommer jag att sluta med mina tacksamhetsinslag i bloggen då det var den här veckans utmaning, men kommer göra det mer diskret för mig själv.

Nästa veckas utmaning tänkte jag skulle vara att odla kreativitet varje dag genom att varje dag skriva, pyssla, måla eller rita. Häng gärna på! :)

Sommarens sista dag

Det här är kanske den sista dagen som känns som sommar. 

Kanske den sista dag då jag bara kan njuta av att löpa i skjorta. 

Beundra solnedgången utan att frysa det minsta.

Se himlen magiskt byta färg.

Å avsluta kvällens löpning med att simma i poolen.

Så det gäller att ta vara på den här dagen. Den här stunden.

Freedaaag

Efter ännu en hektisk, men samtidigt väldigt skön vecka, är det äntligen helg!

Har börjat helgen med AW med J och T. Vi var nöjda med Vapiano efter att ha vandrat på i en timme före vi hittade ett lämpligt ställe. Det blir väl så när man inte bokat bord.

Efter middagen var vi så stinna att vi kände för att gå på stan i 1h till. Det visade sig att Stockholms Kulturfestival var på gång, så vi fick ta del av musik å glada, dansande Stockholmare. Sånt här e ju fantastiskt med Stockholm;  att man bara kan stöta på en välordnad festival mitt i allt.

Nu ska jag gå hem å mysa med min man som är hemma från Hesa :)

Men först, dagens 3 tacksamheter:
1. En kollega bjöd på frukost på jobbet
2. Det sluta regna strax före jag skulle cykla hem.
3. Det är helg!!

 Ha en trevlig helg!!

Bellmanstafetten och nytt personbästa

Har nyss kommit hem från en aktiv å rolig dag med mina kollegor, då vi tillsammans tog oss an Bellmanstafetten.

Vädret var initialt inte alls på vår sida. Regn och dimmigt. Framåt starten gav det dock efter å vi fick rätt behagligt väder att springa i.

Efter en lång arbetsdag var dock inte så många taggade på att löpa, å det blev  dumt nog ingen uppvärmning före vi körde igång. Som andra i laget drog jag i väg något för fort å det blev en rätt tuff kamp trots den korta stafettsträckan på 5km.

Även om hastigheten kunde ha varit lägre i början å snabbare mot slutet, förberedelserna inte de bästa, å dagsformen sådär - så fick jag ett nytt personbästa för i år på 5km! Har gjort 2-3 försök på att slå min tidigare tid, så är så nöjd att jag nu lyckades! Vårt lag fick även en imponerande tid på 2:13 på 25km, så jag är riktigt nöjd! 

Har även fått ögonen upp för hur trevligt det är att dela löparupplevelser med andra. Å vilket toppen-team jag har. Helt fantastiskt!  :)

I slutet av loppet delade vi en matlåda å hade picknick i regnet. 

Så till dagens 3 tacksamheter:
1) Nytt PB!
2) Fina kollegor
3) Viktor kom hem från Hesa

En viktig berättelse

Jag träffar så många. Ambitiösa, duktiga, fantastiska kvinnor. Men som en dag kommer till mig. Utmattade av alla göromål, alla krav, alla måsten, alla viljor. Någonstans har de slutat känna efter, stängt av och bara kört på.

Så när jag läser denna text på SVD kan jag inte annat än nicka igenkännande. För jag känner igen så många som kört på så här. Mig själv inräknat. Så jag kan inte låta bli att dela utvalda delar av den här texten:

" Allt i mitt liv har som vanligt gått blixtsnabbt. Framåt, och fort ska det gå, och så snart man nått ena målet är det dags att köra på till nästa. Inte för en stund stanna upp och njuta av var jag faktiskt var.
...
Var den typiska ”Duktiga flickan” som alltid levererar, ställer upp och jobbar över. Säga nej kan ju inte jag göra. Jag är ung, dom andra har ju mycket mer erfarenhet och vet mycket bättre än jag.
....
Tror att många i min generation kan relatera till känslan att det är ganska mycket man ”bör” hinna med mellan 25-30. Man ska ha en bra utbildning, man ska göra karriär och riva av ”första hundåren”, jobba utomlands, man ska resa och ha häftiga intressen och förverkliga sig själv, man ska träna och laga långkok på ekologiska/glutenfria/fodmap ingredienser, man ska hitta sin själsfrände, barskrapa sig själv in på bostadsmarknaden och köpa en fin lägenhet som man inreder i chabby-chick stil och alltid hålla fin inför spontana besök, gifta sig och helst bli gravid med första barnet innan 30. När blev det normen att allt det här ska ske på ett vettigt sätt inom 5 år? Man hinner i alla fall tappa bort sig själv på vägen.
...
När jag under min rehabilitering med Kognitiv Beteende terapi träffade min terapeut frågade hon mig, vad är viktigt i mitt liv, var gör jag på min fritid? Ingen aning. Sa det generella, gillar att resa, träffa familj och vänner. Insåg att jag hade aldrig stannat upp, inte tagit tid att lära känna mig själv. Vad vill jag? Vad är verkligen viktigt i mitt liv? Stämmer mitt livspussel ihop med det? Nope."
...
Allt jag önskar är att varenda en därute verkligen stannar upp och tänker över sitt liv, stämmer av då och då att man verkligen lever det på det sättet just Du vill leva det. För ingen annan kommer eller kan göra det åt dig. Och tro mig, man kan göra det. Och det blir ju så mycket roligare just nu och under hela livsresan."

Källa: http://www.svd.se/symptomen-pa-utmattning-kan-komma-smygande

Vad kände ni då ni läste detta?
Min direkta reaktion efter texten var att stryka fem noggrant utvalda punkter på mina 10 mål för i år"-lista. Skrev ett nytt mål: Öva på att vara nöjd med var jag står just nu, att inte rusa framåt hela tiden.

Å till slut, 3 saker jag är tacksam för idag:
1. Att ha "egentid"
2. Mina syskon
3. Att jag kan släppa jobbet när jag kommer hem :)

Alla goda ting

Det har varit en välsignad (ursäkta om ordet välsignad låter pretentiöst å amerikanskt) dag. Från första stund då jag vaknade, till morgonlöpningen till jobbet, till besöken med klienterna, till cykelturen hem i soligt väder, till ett avsked med våra gäster, till ett samtal som kändes viktigt.

Så mycket bra har fötts ur denna dag och jag känner mig upplyft å tacksam över alla intryck. Jag fortsätter därför med min tacksamhetsutmaning å ger er dagens 3 saker som jag är tacksam för.

1.) En dag utan stress. Kan man ha det? Jag känner bara att jag gjort allt med en känsla av lugn. Utan att stressa upp mig över sådant som är ogjort och sådant som jag ännu inte vet. Jag har tillåtit mig pauser, att saker får ta tid och varit mig själv nådig.

2.) Min cykel blev inte stulen/förstörd trots att den övernattat utanför mitt jobb.

3.) Möten med fina människor. Det finns så mycket värme å vänlighet runt oss om vi bara väljer att se den. Så mycket gott som kommer upp bara vi slutar att isolera oss å väljer att öppna upp för gemenskap.

Om ni inte antagit tacksamhetsutmaningen ännu så tycker jag ni ska göra det nu!
Skriv varje dag ner 3 saker som ni är tacksamma för (alternativt gå igenom mentalt vid läggdags).

Det stora i det lilla

En vanlig måndag som blev så mycket bättre av besök från två resenärer.
En vanlig måndag som blev så mycket bättre av att springa hem från jobbet.
En vanlig måndag som blev så mycket bättre av att kollegor som återvände från jobbet fyllde korridorerna med positiv energi.

En vanlig måndag som blev så mycket bättre av så många små saker att jag känner mig hoppfullare än på länge. Det är det lilla i livet som gör livet meningsfullt. Å därför ska jag i en veckas tid skriva ner 3 saker jag är tacksam med just den dagen. Gör det även du! :)

PS.  Bilden nedan är från V å min långpromenad runt Långsjön här intill,  från förra veckan. Det var såå vackert!

Några tankar om loppet, löpning och livet

Igår vid 22 stod jag i starten till Midnattsloppet. Efter att vi svurit en löped (om att ha kul å vara snälla mot andra löpare), värmt upp och sjungit allsång, gick starten å raketerna rök på båda sidorna om mig. Tempot var högt från första start och jag märkte redan vid 2km vilka som hade löpvana och vilka som startat för hårt på basen av deras andetag.

I ett mäktigt flow som fortsatte kilometer efter kilometer där man flöt med i massan, tog in den varma kvällen, musiken och samtidigt gick in i känslan i ens kropp. Några högljudda och överförfriskade skrek om hur pigga å duktiga vi var. Om jag inte förr insåg hur kuperat södermalm är så insåg jag verkligen under loppet vilka höga backar vi skulle bestiga. Bra träning inför Lidingöloppet tänkte jag.

En knapp timme efter start, i ett tillstånd där jag kände att jag kunde ha fortsatt längre men var mer än nöjd med att gå i mål, avslutades loppet. Jag gick tillbaka till idrottsplanen i förundran om att det hela redan var över. Musiken skulle sluta spela, det var dags att gå hem. Jag köpte mig avslutningsvis en glass från B&J, inte så mycket för att jag var sugen som för att jag lovat mig det som belöning före loppet.

För mig var det här inte ett lopp som handlade om löpning, utan om en märkligt möte av obunden gemenskap. Jag tänker att jag gärna skulle ha haft någon att dela loppet med. Där bland 35000 andra kände jag mig rätt ensam. Jag antar att det är priset man får betala för att flytta till en stad där man inte känner många. Å att det blir så tydligt när man står där å har roligt, utan att någon bevittnar eller har roligt med en.

I min ensamhet sprangs jag i kapp av en  annan midnattslöpare som började prata med mig på vägen hem från tunnelbanan. Å trots att vi inte delade så mycket annat än ett lopp, blev jag åter påmind om hur lite det egentligen behövs för att man inte ska känna sig ensam.

I natt ska jag bara njuta

Hello!
Det är lördag och jag har börjat dagen med våfflor. Idag är nämligen ingen vanlig dag för idag är Midnattsloppet! Jag kommer att starta ca kl 22 i startgrupp 3e,  å roligt nog kommer en del av de som springer maskeradklädda starta samtidigt, så jag får väl springa jämnt med en massa Pokemons, kaniner å annat vad de kan tänka sig.

Det ska bli intressant att se hur det är att springa kvälls-/nattetid. Jag är ju så kvällstrött så jag får nog dra nån energidryck eller ngt för att hållas vaken. Samtidigt kommer det säkert bli en endorfinkick att springa i Sveriges största lopp i fina trakter med en massa hejade Stockholmare å live-musik mm längs vägen.

Jag känner att jag hamnat lite off med min löpning i och med semestern, så jag har inte så höga förväntningar på min prestation. Dessutom är mitt personbästa på 10km just nu helt onåbart. Å vad gör man då om man inte tror sig kunna prestera på topp? Jo, man skiter i prestationen å bara njuter av loppet!

Löpning är så mycket mer än prestation. Det är glädje, hälsa, positiv energi, naturupplevelser, känslan av att vara del i något större. I natt ska jag bara njuta, ta in känslan och kärleken för löpningen.

Styrkan i att vara sårbar

Om det är något ord som upprepat sig i mitt liv den senaste tiden så är det sårbarhet. Några exempel:

- En vän tipsade igår om Brene Browns Ted-talk om "Styrkan i att vara sårbar". Se den. Se den.
- En annan vän skrev på fb om hur samhället uppmuntrar styrka tills vi blir sjuka i den, å sedan förväntas vi ha styrka att stå emot denna uppmuntran, å lyckas vi med det får vi höra att vår "svaghet" inte uppskattas.
- En pod handlade om hur vårt samhälles ängslan för att visa sårbarhet gör att sjuka å ohumana värderingar kan gro å ta form.

Vad har jag då lärt mig av allt som berör sårbarhet?
1. Man kan bli sjuk på många sätt av att kämpa emot å dölja sin sårbarhet. Alkoholism, tröstätning, missbruk av läkemedel, överdriven träning etc är ofta alla sätt att förneka å förtränga känslor av sårbarhet.

2. Att dölja sin sårbarhet gör att man isolerar sig allt mer från andra. Det blir svårare att känna tillhörighet och känsla av sammanhang om man ständigt ska visa sig stark å oberörd. I långa loppet leder detta inte sällan till depression och/eller utmattning.

3. Att våga visa sårbarhet är tecken på god självkänsla. Personer som känner sig värdefulla har lättare att visa sig sårbara, eftersom deras känsla av värde är inte beroende av sina prestationer. Genom att visa sin sårbarhet å erkänna sina känslor å svagheter, kan man lära sig att man är good enough.

4. Arbetsplatser å hem som inte ger uttrymme för sårbarhet mår sällan bra. De kanske presterar bra, men de mår inte bra.

5. Vi (mänskor) var aldrig gjorda att vara perfekta. Vi var gjorda att vara mänskliga å sårbara, å därför älskbara. Det är svårt att älska någon som aldrig visar sin sårbarhet, för den personen älskar sällan sig själv. Tvärtom är det lättare att visa sig sårbar, om man känner sig älskad.

Torsdagstankar

Det närmar sig helg igen! Jag försöker att inte vara en person som lever för helgerna, men det är ju lite svårt ibland när man inte har tid för så mycket på sin fritid. Tycker dock arbetsglädjen återkommit lite å speciellt mina kollegor trivs jag så bra med.

Vi var idag med kollegorna på lunch till ett jättemysigt café i närheten med helt sagolika bakelser. Stället låg vi vattnet å jag påmindes återigen om att det ju faktist är sommar ännu, har nästan glömt det med allt jobb å det höstiga vädret de senaste dagarna.

När jag kom hem från jobbet doftade det jättegott av en blandning av koriander å ingefära. Då hade V kockat ramen nudlar till middag. 10p för smak å presentation! 

Ikväll tar jag en vilodag från allt å alla, har känt mig lite sliten. På lördag blir det ju sen Midnattsloppet,  så det är väl vettigt att vila lite inför det också :) 

Ha det gott! 

First seven jobs

Det har tydligen blivit en grej av att kändisar och sedan alltmer vanliga mänskor skriver listor där de nämner sina sju första jobb. Så tänkte jag skull berätta även mina!

1. Alltiallo på Glasservice
2. Kioskbiträde
3. Vårdbiträde
4. Blomsterförsäljare
5. Au pair
6. Ungdomsarbetare
7. Psykolog

På tal om jobb:

-  känner mig nöjdare med mitt jobb igen. Funderar om jag bara haft komma-tillbaka-till-jobbet-blues å därmed tyckte allt var extra jobbigt.

- läste igenom ett CV från mitt första studieår. And I tell you, it sucked! Så himla dåligt. Tur man utvecklas även i sånt..

- en patient undrade idag hur man kan vela jobba med mitt jobb. Hens anhörige svarade före mig: "För att man tycker om mänskor!" Jag önskar svaret vore så lätt. Ja, jag tycker väl om mänskor. Men det är nog inte därför jag valt detta jobb. Å jag vet faktist inte alltid varför.

 Under en något pretentiös, tidig period i studierna sa jag även att det var för att jag ville hjälpa andra att hjälpa sig själv. Jag såg det som ett kall. Det är det finaste svaret, men knappast hela sanningen. Jag kan även minnas att jag före jag började jobba som psykolog sagt att jag gör det för att mänskor är det mest intressanta som finns. Å det tycker jag fortfarande. Det finns alltid något mer att lära sig om andra, å sig själv. Om mänskor.

Att bygga broar och finna öar

Att flytta till ett nytt land innebär en stegvis omvärdering å ny relation till det mesta som tidigare var bekant. Det som tidigare utgjort min stabila, trygga grund är inte längre så stabilt att stå på. Å vad ska jag då förlita mig å falla tillbaka på ifall jag vacklar?

Ett sätt att öka sin trygghet är att bygga broar till sitt gamla liv å hemland. Broar som gör det möjligt att kommunicera även om vi är på olika platser. Men broarna måsta underhållas från båda hållen, för annars blir det omöjligt att komma över. Å eftersom underhåll kräver tid å energi å det ibland blir dröjsmål å hinder i ena änden är det väl ett faktum att vissa broar kommer förfalla med tiden.

Ett annat sätt är att skapa öar i ens nya hemland. Trygga platser som man kan lita på att håller en ovanför ytan. Men även dessa öar byter form när vattnet stiger å sjunker å populationen flyttar ut å flyttar in. Jag märker alltmer att även om öarna blir fler så var de kanske inte så stabila som de först gav intrycket av. Kanske kräver jag också mera av öarna med tiden när broarna förfaller.

I ett nytt land tvingas man ständigt utanför sin bekvämlighetszoon. Nya öar måste upptäckas, gamla broar måste grävas fram. Jag måste ändå lita på att de starkaste broarna står kvar å att jag funnit de öar med bästa förutsättningarna för livskvalitet. Just när vi vacklar, är det detta vi testar. För mig har det visat sig att det finns en, som både är min ö å mitt brofäste, som alltid håller mig trygg och stabil. Å just denna ska jag hålla i hårt.

Kakidag

Idag var en riktig kakidag på jobbet. En så pass kakidag att jag på riktigt börjar fundera om det är värt det. Om jag inte borde göra något annat ändå. Trots att jag ju trivs med mina kollegor. Det är systemet som jag är trött. Men men. Vi tar det i små steg och utan förhastade beslut.

När jag har en kakidag har jag svårt att vända det. Då det är ofta löpning som gäller.  Idag är det dock vilodag då jag tränat 6dgr i rad så efter lite reflektion å kramar med V bänkar jag mig framför soffan med en kanna te och Gilmore Girls.

Återigen får jag påminna mig: Det är inte ett dåligt liv, bara en dålig dag.

Tekannan är köpt från Ikea igår och får helt klart godkänt, då den har en inbyggd sil.

Legendariska morotsbröd och omedveten närvaro

Jag har börjat dagen i köket. Gjort tomatsoppa till jobbet och bakat de där morotsbröden jag saknat. Världens enklaste bröd kanske, men ack så goda.

500g morotspure (jag gjorde eget, men det säljs även av pirkka)
1,5 dl havregryn
4dl jästbrödsmjöl
1 msk chiafrön
1 tsk olivolja
--> blanda, klicka ut, platta ner, nagga och grädda 15min i 225 grader.

När bröden var klara gjorde jag i ordning lunchsallader åt mig å Viktor. Vi for sen till Långbro Park och avnjöt sallad å kaffe invid fontänen. Läste respektive målade.

Jag har tänkt på det här med mindfulness. Att egentligen är det när jag håller på i köket, rör på mig, målar eller skriver som jag är mest medvetet närvarande. Eller egentligen omedvetet närvarande, det är ju inget jag tänker på. Å jag känner att det gör mig gott. 

Lördagshappenings

Efter att ha varit bortrest 2 helger är det riktigt skönt att bara vara hemma. Började dagen med bodypump som jag saknat och därefter fot V och jag på lunch på stan. Från å med denna helg har de igen Bondens Egen Marknad på Katarina Bangatan där man kan hitta dyra ekologiska grejer vilket man självklart köper om man är en hipsterekoflexitarian i Södermalm ;) Haha, nämen skämt å sido, de e i alla fall kul att se på allt de säljer.

V tröttnade dock snabbt på promenerandet så jag fortsatte ensam i 3h till. Det är väldigt länge sen sist som jag bara gått själv i Stockholm å tittat i butiker så det var riktigt roligt! Köpte bl.a. en topp å tröja till min höstgarderob, som jag nu är rätt nöjd med då jag även hittade lite kläder i London. I hötorget prutade jag ner en låda med jordgubbar från 50 till 20kr å inne i hötorgshallen köpte jag jästbrödsmjöl från Finska butiken då detta mjöl bara säljs i Finland annars. Har nämligen blivit så sugen på ett morotsbröd som jag gjort flera ggr då vi ännu bodde i Finland.

Nu e jag hemma igen å har just ätit en fantastisk middag bestående av lax, sötpotatis å broccoli. Tänkte hoppa i poolen så fort maten smält lite och sen ska vi ha filmkväll. Ljuva lördag!!

Något att se framemot

Weeeeiii ! Nu har vi bokat ännu en resa :)

Viktor föreslog igår att vi skulle resa till Warszawa i oktober och jag var ju snabb att fånga upp det initiativet. För mindre än priset för en flygresa tur-retur till kronoby fick vi flyg och 5-stjärnigt hotell Fre-Sön. Har aldrig varit till Polen så det känns extra kul.

Det här är nog så super med att bo i Stockholm, att det är så lätt att ta sig billigt lite vart som helst. Blir nog en bra höst det här med allt roligt som redan är inplanerat!!

Allt det här har jag att se framemot:

Augusti
- Midnight Run 13/8
- Bellmanstafetten med jobbet 18/8
- Beth kommer till Stockholm 26-28/8

September
- Åbo inkl Må-bra-dag för psykologer 16-18/9
- Viktors föräldrar kommer på besök!
- Lidingöloppet 24/9

Oktober
- Bak- och chokladmässan 7-9/10, Emmi kommer förhoppningsvis på besök
- Warszawa med Viktor 14-16/10

November
- Laleh konsert och besök av Viktors familj, 11-13/11, samma helg även Mat å vinmässa !
- Hälsa och fitnessmässa 25-27/11

December
- Adventstid ^^
- min födis ;)
- Kents avskedskonsert 17/12
- jul och jag tänkte ta ut resterande semester :D 

Fel tid fel plats

Läste imorse i DN om att en 19-årig man knivhögg ett flertal för honom okända personer (sannolikt turister) i Russell Square i London i onsdags. Samma park där vi satt med Johanna i söndags och drack kaffe.

Att tänka att vi nästan var där vid den tidpunkten känns så märkligt nära. Jag känner en annan närhet till offren som till händelsen när jag kan känner till miljön där det utspelade sig. Det kunde ha varit i söndags. Det kunde ha varit vi.

Lika mycket som dylika händer får mig att undra var man kan vara helt trygg längre, lika mycket tänker jag att man ju ändå är väldigt trygg 99.9% av tid å plats. Slumpen avgör oftare vår otrygghet än val av plats och tid. Att bli offer för ett liknande brott hamnar ju ändå främst om att vara på fel ställe vid fel tidpunkt.

Sommarens sista dagar

Imorgon är det Ä N T L I G E N fredag och jag känner att livsglädjen har återvänt lite. Haha, nä nå så farligt har det inte varit men ändå typ längsta veckan ever. Helt otroligt att man hade semester för mindre än en vecka sen alltså..

Sitter nu å funderar vad jag/vi ska hitta på i helg riktigt. Skulle ha lust att återfå semesterkänslan en sista gång före det blir höst. Picknick kanske? En tur till någon ö i skärgården? Simma i havet? Möjligheterna är många men inget övertygar mig helt.

Jag tror helt ärligt att jag är färdig med sommaren för i år. Jag längtar till varmare kläder, höstmys, alla mässor, kanelbullar på café och bokläsning med en kopp te när vädret är som ruggigast utanför. Men jag vet samtidigt att just nu är den bästa tiden, för bara just nu kan jag njuta av denna stund.

Världens sötaste målarbok

Halloj halloj!
Satt å avvägde mellan ett klagoinlägg eller ett roligt inlägg men eftersom ni fick det förstnämnda i föregående så ska jag försöka berätta om något positivt i detta inlägg. Nämligen: min nya målarbok!

Det här är alltså en i kategorin målarböcker för vuxna vars syfte har bl.a. varit en form av medveten närvaro. Vet inte om man gjort några studier i ämnet, men jag tror ändå vi mår bättre av att göra något kreativt än att inte göra något alls. 

Hittade den här på den typ populäraste bokhandeln i London and I'm loving it! Tillåme försäljaren kommenterade att hon fick lust att måla i den.

Det som skiljer denna från andra jag sett är att sen har både vykort OCH kuvert som man kan vika ihop och skicka. Dessutom får man med ett gäng klistermärken att försegla kuverten med. 

Men det jag gillar mest med det hela är förstås att illustrationerna är så fruktansvärt söta!

När semester övergår till vardag

Hello! Efter semestern och Londonresan har jag saknat att dela mina tankar på bloggen. Kan börja med att säga att gårdagen var en riktigt jobbig dag. Första dagen efter semestern som kändes för kort och lägg då till lite tråkigheter på jobbet och en huvudvärk från helvetet så förstår man ju kanske... Men, nu ser jag äntligen ett ljus i tunneln!

Semester får ju en att fundera lite mer än förr och ibland undrar man ju egentligen varför man väljer att jobba med det man gör när det är stress å press å psykiskt tungt för att inte nämna att man sällan får ett tack å arbetsdagarna är långa och man är helt slut efter jobbet och man ska bara producera mer mer mer och man har inte tid eller ork för det man kanske egentligen vill förutom på helgerna då man är så trött så en dag går åt nedvarvning från den tidigare veckan å en annan åt förberedelser inför den kommande veckan. Ja. You get the picture.

Å jag är inte en person som klagar i onödan. Jag accepterar eller förändrar. Så nu ligger jag å funderar vad jag ska å kan förändra eller om jag bara ska ändra min attityd. Å samtidigt tänker jag att de goda dagarna ändå övervinner de dåliga även på jobbet.

För när jag sen kommer hem och Viktor är underbar och vårt hem är underbart och jag kommer mig för att springa runt Södra och Norra Mälarstrand - ja då älskar jag bara mitt liv och vill inte ändra något. Å nuet känns härligt liksom det som komma skall. Som hösten, ja hösten.