För 5 år sedan var jag au-pair/barnvakt i Esbo en sommar åt den här killen och hans syster. Nu är han 12 år och kändare än jag någonsin kommer att bli. En ny musikvideo har han tydligen hunnit med också. Duktig är han, säga vad man vill.
måndag 8 april 2013
bättre hit än dit
Idag har jag varit på graduseminarie å funderat på kommande år. Med tanke på att det blir det sista i akademiska bänken känns det som man verkligen måste fundera långt efter vad man vill ännu lära sig, vilka kurser man ännu borde ta för att vara så pass förberedd som attraktiv på arbetsmarknaden. Känns som man är 18 igen och funderar vilka ämnen man ska skriva i studenten eller 16 och funderar var man ska studera eller vilka kurser läsa i gymnasiet. I efterhand kan man ju konstatera att de valen betydde allt och ingenting. Jag skulle kunna vara på samma ställe var jag är idag, men samtidigt tror jag att varje val styr mig mer i någon riktning än i en annan.
Fick skatteåterbäringsinfon idag. Trodde jag skulle ha måsta betala, men nej jag får några penni tillbaka. Tack o lov för det :)
Fick skatteåterbäringsinfon idag. Trodde jag skulle ha måsta betala, men nej jag får några penni tillbaka. Tack o lov för det :)
söndag 7 april 2013
söndagsgöras
Det snöar i Åbo sådär riktigt mycket. Takatalvi nu igen förstås, vad annars ska man vänta sig. Igår gick man i huppare i solen på Åbo torg, idag slänger man igen vinterjackan på. Men jag är på riktigt gott, myssöndagshumör trots det. Jag ser på tv-serier, kockar, läser böcker och har till och med hunnit städa så att lägenheten inte ser ut som ett bombnedslag när kämppisen kanske kommer hem.
De här fantastiska äggröre muffinsen gjorde jag till frukost: scrambled-egg-muffins
Funderar om jag skulle gå till Roberts Coffe på någon riktig god kaffedryck. Fast sedan förkylningen kom har jag haft riktigt svårt att få ner annat än saft och soppa. Det är lite jobbigt, fast samtidigt mår nog magen bättre av en lite mer lättsmältad kost. Fick härliga restpiroger från arbetet igår som jag i alla fall ska mumsa på med lunchsoppan. Nåja, nu ska ja sätta på lite lätt söndagssmink, trotsa snön och gå på lite shopping i stan. Ett besök till bibban blir det också. Livet är underbart när man är frisk!
De här fantastiska äggröre muffinsen gjorde jag till frukost: scrambled-egg-muffins
Funderar om jag skulle gå till Roberts Coffe på någon riktig god kaffedryck. Fast sedan förkylningen kom har jag haft riktigt svårt att få ner annat än saft och soppa. Det är lite jobbigt, fast samtidigt mår nog magen bättre av en lite mer lättsmältad kost. Fick härliga restpiroger från arbetet igår som jag i alla fall ska mumsa på med lunchsoppan. Nåja, nu ska ja sätta på lite lätt söndagssmink, trotsa snön och gå på lite shopping i stan. Ett besök till bibban blir det också. Livet är underbart när man är frisk!
fredag 5 april 2013
bara resten kvar
Tredje sista tenten för i år skriven. Bara resten kvar då. Trevlig helg!
Det är sjukt att tänka att jag om ett år bara har praktiken kvar om allt går som planerat. Lilla heidi får äntligen börja titta vad som pågår i andras hjärnor.
torsdag 4 april 2013
Det här med tentångest
Det här med tentångest: SO OVER IT! Jag har tent imorron men känner ingen ångest what so ever. Fast det börjar vara tid att jag kommer över den med tanke på att jag lidit av den i typ 15 år, hemsk sådan tidvis. Pga tentångesten kan jag minnas att jag gråtit, fått ångestattacker, hetsätit, hoppat upp o ner från stolen, tappat nattsömn, you name it. Men nu räcker, även om det är synd att det går om först nu när jag har färre än fem tenter kvar i hela mitt liv som det ser ut nu!
onsdag 3 april 2013
förändras
Jag vet hur löjligt det låter, men min förkylning/feberkoma har förändrat mig eller snarare förändrat något i mitt sätt tänka och prioritera. När man plötsligt inser att allt inte är självklart, när man inser sina begränsningar. Det har fått mig att vilja mer. Att njuta mer. Av livet, av rörelsen, av maten, av umgänget.
Jag har tackat nej till kramar jag velat ha för att undvika smitta ner andra. Insett att en värld utan kramar vore en ensam värld. Däremot kommer jag inte från det faktum att en kram av en halvbekants bekant i fylletillstånd inte är lika mysigt, men ni förstår. När jag blir frisk ska jag hylla kramar och närhet.
Jag har inte känt smaken av maten, men likaså har jag inte heller förätit mig. Jag har levt på det som lättast slinker ner för halsen, börjat uppskatta en soppa med rätt konsistens. Min kropp skriker efter näringsrik mat, god mat, matmat, men kroppen vill inte ta emot. Jag måste lyssna, allt kroppen alltid krävt av mig är att jag lyssnar till den. Samma gäller träningen. Den vill inte träna förrän jag är helt frisk. Men när den är frisk, så vill den träna på bästa, roligaste, finaste, kroppsskonsammaste sättet. Mer variation och mer efter vad kroppen kräver just nu, än att följa ett strikt program. När jag blir frisk ska jag lyssna mer på kroppen.
Samma gäller andra saker. Back to basics och fråga vad som egentligen är viktigt här i livet.
Jag har tackat nej till kramar jag velat ha för att undvika smitta ner andra. Insett att en värld utan kramar vore en ensam värld. Däremot kommer jag inte från det faktum att en kram av en halvbekants bekant i fylletillstånd inte är lika mysigt, men ni förstår. När jag blir frisk ska jag hylla kramar och närhet.
Jag har inte känt smaken av maten, men likaså har jag inte heller förätit mig. Jag har levt på det som lättast slinker ner för halsen, börjat uppskatta en soppa med rätt konsistens. Min kropp skriker efter näringsrik mat, god mat, matmat, men kroppen vill inte ta emot. Jag måste lyssna, allt kroppen alltid krävt av mig är att jag lyssnar till den. Samma gäller träningen. Den vill inte träna förrän jag är helt frisk. Men när den är frisk, så vill den träna på bästa, roligaste, finaste, kroppsskonsammaste sättet. Mer variation och mer efter vad kroppen kräver just nu, än att följa ett strikt program. När jag blir frisk ska jag lyssna mer på kroppen.
Samma gäller andra saker. Back to basics och fråga vad som egentligen är viktigt här i livet.
måndag 1 april 2013
forever young
Jag är för tillfället sängliggande med 39 graders feber och alla typiska febertecken. Tacksam ändå för att jag inte har spysjuka. Den 15 km länken jag planerade göra igår blev inte av och jag vet inte heller när nästa blir av. Sjukdomar har inget säkert slutdatum. Träningsstopp kan jag hantera, så länge jag blir frisk och kry, tänker jag.
Vi tar det så förgivet. Friskheten, ungdomen, hälsan. Att vi ska ha det bra ännu imorron. Att våra närmaste ska gå bredvid oss. Att vi alltid hinner säga "jag älskar dig" en sista gång. De senaste veckorna har jag fått flera exempel på att det inte är så självklart. Det är bara del av en illusion om vår "odödlighet". Kanske speciellt när vi är unga, förrän vi mött eller gått hand i hand med döden eller svåra sjukdomar.
Jag har hört om vänners kära som trots sin ringa ålder insjuknat i cancer. Jag hör om bekantas föräldrar som dör, mer eller mindre plötsligt. En vän for till studenthälsan och fann att en prick på armen visade sig vara svårartad hudcancer.
Odödlighetsillusionen håller oss lagom vaksamma, vi oroar inte oss hela tid. Framförallt vore vårt liv mycket tyngre om vi hela tiden såg hoten kring oss. Det vore deprimerande och ångestfyllt att se världen som hotfull, vi skulle låsa in oss och undvika livet. Studier visar att icke-depressivas världssyn är egentligen överdrivet positiv, sanningen är mörkare än vi ser den för att vi ska orka.
Men hur ska man göra då? Kan man acceptera dödligheten och ändå vara lycklig? Kan jag, som vet att jag ska dö någon dag och att mina kära också gör det, ändå tro på ett fulländat liv före döden? Eller vore det lättare att bara tro på Påskens budskap om ett liv efter döden?
Det jag finner väldigt upplyftande i mörka stunder är att höra om personer som plötsligt insjuknat och varit nära döden säga, att deras sjukdom fått dem att leva ett bättre liv. Att njuta av och vara tacksam för varje stund med sina nära, varje stund med en själv, varje andetag, varje tugga mat, av att få röra på sig, av att bli berörd. Det är något jag önskar jag skulle känna utan att jag behöver bli sjuk för att göra, men mina kortvariga förkylningar påminner mig om det.
Vi tar det så förgivet. Friskheten, ungdomen, hälsan. Att vi ska ha det bra ännu imorron. Att våra närmaste ska gå bredvid oss. Att vi alltid hinner säga "jag älskar dig" en sista gång. De senaste veckorna har jag fått flera exempel på att det inte är så självklart. Det är bara del av en illusion om vår "odödlighet". Kanske speciellt när vi är unga, förrän vi mött eller gått hand i hand med döden eller svåra sjukdomar.
Jag har hört om vänners kära som trots sin ringa ålder insjuknat i cancer. Jag hör om bekantas föräldrar som dör, mer eller mindre plötsligt. En vän for till studenthälsan och fann att en prick på armen visade sig vara svårartad hudcancer.
Odödlighetsillusionen håller oss lagom vaksamma, vi oroar inte oss hela tid. Framförallt vore vårt liv mycket tyngre om vi hela tiden såg hoten kring oss. Det vore deprimerande och ångestfyllt att se världen som hotfull, vi skulle låsa in oss och undvika livet. Studier visar att icke-depressivas världssyn är egentligen överdrivet positiv, sanningen är mörkare än vi ser den för att vi ska orka.
Men hur ska man göra då? Kan man acceptera dödligheten och ändå vara lycklig? Kan jag, som vet att jag ska dö någon dag och att mina kära också gör det, ändå tro på ett fulländat liv före döden? Eller vore det lättare att bara tro på Påskens budskap om ett liv efter döden?
Det jag finner väldigt upplyftande i mörka stunder är att höra om personer som plötsligt insjuknat och varit nära döden säga, att deras sjukdom fått dem att leva ett bättre liv. Att njuta av och vara tacksam för varje stund med sina nära, varje stund med en själv, varje andetag, varje tugga mat, av att få röra på sig, av att bli berörd. Det är något jag önskar jag skulle känna utan att jag behöver bli sjuk för att göra, men mina kortvariga förkylningar påminner mig om det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)