Kris!

Jag tänkte att det återigen var dags för en återgivning av den senaste veckan. Å jag märker ju hur jag ständigt känner behovet av att förklara mig för att jag skriver så sällan och kanske också för att jag skriver överhuvudtaget. Men så ligger det till och allt det beror på krisen jag hade i våras, som fått mig att ompröva flera områden i livet. Å bloggskrivandet och relationen till den blev en sak.

Å det har gått en så lång tid till dess att jag har tillräckligt med distans för att berätta om den. Eller överhuvudtaget namnge den, erkänna den. Men en kris hade jag nog.

Kris är ett så negativt ord att vi lätt blir rädda för den när den når oss. Å ändå tror jag att det är det bästa som kan hända oss. Krisen möjliggör förändring, förbättring och självinsikt. Den skakar om oss för att vi ska stanna upp och bygga om vårt tegelhus som är vårt liv på nytt, denna gång med mer flexibla tegel, med mer färg, med mer styrka. 

Det värsta vi kan göra är att undvika krisen och klamra fast i det som alltid varit. En anpassningsbar individ är en individ som klarar av att ta kriserna, kantstött men hel. Å en anpassningsbar person kan leva livet. Leva i upplevelsen av att hen lever. Å finna mening, förståelse, sammanhang. Krisen möjliggör den, ta den. Använd den väl.

Uppdatering.

Tänkte skriva ett litet inlägg helgen till ära. Konstaterar att det inte är lika roligt att skriva blogg med telefonen, men eftersom min energi int räcker till att slå på laptoppen så får de bli så här nu... Men i höst kommer det säkerligen fler inlägg eftersom jag då ska jobba på gradun å de är med sådana uppgifter jag blir extremt bra på att göra annat som jag i vanliga fall int gör, typ. vika servetter. avkalka kaffekokaren. stryka strumpor. 

Hur som helst. Det är fredag, Viktor har nyss inlett sin semester och vi mår jättebra. Hade besök av anna förra helgen å de e int klokt hur länge jag lever på ett sånt besök, behövde verkligen umgås med en vän!

(på besök i stickstugan)

 Å jag ser väldigt mycket framemot att fara till jeppis om en vecka, att få se vänner och tömma alla tankar på arbete. Men jag har definitivt blivit bättre på den biten också i arbetet, så nu tar det int lika mycket energi att bära på alla känslor och intryck från jobbet. 

(ut å yrar i stockis)

I helg ser jag framemot cafebesök, cykeltur och allmänt lugn. Vi har haft ganska mycket program de 3-4 senaste veckorna så en "tråk-helg" är precis vad jag behöver! 

Vändning

Det finns tillfällen i livet när jag inser att mina resurser inte ska gå till att lägga dem på att vara besviken, ledsen eller arg på personer som helt enkelt inte gjort sig värda min tankemöda, min energi. 

För efter att jag satt namn på mina känslor för dessa inser jag att det är dags att skifta fokus på saker som ger mig glädje, kärlek och mening. 

Peace.  

Att flyga och landa

Förändringar i livet kan vara som en flygtur. Du har bestämt dig länge, samlat mod å pengar för din färd, förberett dig mentalt, packat väskorna. Du står vid terminalen alltför länge och väntar, otålig och vill bara iväg. Önskar du redan var framme, du ser resmålet framför dig men inte vägen dit..

För även om du vet precis vart du vill, vad som står på din biljett och vem du åker med, så kan du aldrig varken före eller under resan veta hur din resa blir o vart du landar. Kanske hamnar du mitt bland moln som gör din väg oklar. Kanske blir du bländad av solen. Kanske tror du att du landat men märker sedan att det bara var en mellanlandning i Frankfurt. Kanske krockar du med en mås. Eller blir påskiten av den. 

Att flytta till åland och praktisera var det andra stora steget i mitt liv. Det första var att flytta till åbo och studera. Lika ute och ensam känner jag mig nu också. Men en stor skillnad är att jag inte är ensam. Å att jag är här på obestämd tid. De gränser å villkor jag skapar, de väljer jag själv. I've got the power, så att säga. 

Nu är jag inne i ett stadie där jag tror jag landat en stund, efter några påskitningar av måsar och några varv via moln. Men likväl kanske jag bara mellanlandat i frankfurt. Bara tiden kan svara på det.

I Goethes spår

Författaren Goethe rekommenderar en bit skönhet varje dag. Så här kmr min bit, en dikt som blir min bit av skönhet, en dikt av Karin Boye. Å kanske en påminnelse i dagens hekt å otåliga samhälle. Ett samhälle som till det yttre är tryggare än någonsin, men som samtidigt upplever otrygghet känsligare än förr pga den växande inre otryggheten.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Midsommar

Firat midsommarn på tumis i år med V. Hade planer att åk på fest med de blev av olika omständigheter av, å ganska skönt är ju de faktist. Vi tycker båda om att vara hemma, speciellt efter att veckan varit hektisk på många sätt å vis.

Efter träning å allmän vila for jag på en 2h länk å njöt av mariehamn medan v tittade på fotboll. 

En vacker kväll var de. 

Å god mat åt vi som vanligt  ;) Vi har kalasat i lax å jag gjorde debut i creme caramel (mums). 

Å mitt hemmagjorda surdegsbröd är ju sagolikt. Ska se om jag får till några semlor då A-L kanske kmr hit på måndag, det vore jättekul :)

Ikväll blir de kanske en annan fest ändå, så helt osociala e vi inte :)

3 mån uppehåll slut

Nu räcker det med uppehållet.

Jag började ju ett par bloggar till men de kändes inte som jag. 

Å just nu är jag inne i en period där jag behöver påminna mig om vem jag är. 

För de senaste 3 månaderna har inneburit mer förändringar i mitt liv än jag kunnat förstå. Vips är jag helt ur mitt sociala sammanhang, helt utan kontakt med de flesta personer som utgjort min fritid å vardag, alla de saker som utgjorde min vardag, de tider å rutiner, å i dessutom ett helt nytt ställe, i ett helt nytt hem, med nya möbler, dagligen i kontakt med mänskor som kan kännas mer främmande än finnarna jag tidigare inte kunnat identifiera mig med. 

Så. Här är jag. Förvirrad, förlorad å vilse. Påminner mig om att man måste vara vilse för att hitta sig själv på nytt. Å kanske det att jag nu återerövrar bloggen är en steg i den riktningen. Eller så är det för att jag bara e feg å vill hålla fast vid det gamla, vilket också förstås är sant. 

Jag vet ju förstås nu inte om min blogg kan bli det den var en gång, för mig eller för er, men den risken är jag beredd att ta. För jag behöver någon som lyssnar till mina ord. Jag behöver ett bollplank. Jag behöver skapa dialog ur min ensamma monolog. För mig själv, mer än för någon annan.