Jag njuter av att se vintern förändras till vår, även om det innebär att mina ursäkter för att sitta inne en hel kväll inte känns lika befogade. Förändring är också ett tema jag inte kommer ifrån på jobbet heller, jag träffar varje dag personer i olika stadier av förändring.
Ofta när man talar om förändring pratar man om hur det svårt det kan vara att motivera en person till förändring. Å även om motivationen och insikten i dess nödvändighet finns, kan förändringen vara skrämmande. Det man inte lika ofta pratar om är hur skrämmande eller provocerande en förändring kan vara hos ens närstående. Även om närstående kan vara en stor resurs, kan de även bli ett hinder för förändring.
Även en positiv förändring, t.ex. förbättrade kostvanor, minskat alkoholbruk eller en mer givande fritid kan för en del närstående kännas som att de inte längre känner igen personen. Plötsligt har frun som alltid ställt upp börjat kräva EGENTID. Plötsligt har maken som fungerat som en dörrmatta börjat säga NEJ. Plötsligt är maken som inte vill dricka längre inte lika SPÄNNANDE. De nya behoven och insikterna, förändringarna, leder inte sällan till konflikter. Trots allt bygger vi ofta upp vår tillvaro och finner trygghet i att vissa personer beter sig på ett visst sätt i vissa situationen. Förutsägbarhet ger trygghet, även om den är negativ.
En annans förändring kan också upplevas provocerande för att den ofta kräver att man själv också måste förändras. Hur ofta skylls inte ens oförmåga till förändring på kontextuella faktorer, inte sällan ens partners eller nära anhörigs problematik. "Jo, jag skulle nog ta tag i det här, om det inte vore så att han/hon alltid..." Den andras problematik kan tjäna syftet att skuldbefria och ta ansvaret den andra. Vissa väljer omedvetet att helre vara offer än ansvarig för sitt liv.
Det kan också handla om vad förändring innebär i fråga om var man hamnar inom poolerna inom en relation. I en långvarig problematik är det inte ovanligt med polariserade relationer i form av t.ex. patient-vårdare, god-ond, klok-dum, framgångsrik-passiv, hjälplös-hjälpsam, svag-stark. Om den andra alltid är svag och dålig, blir den andre kanske sedd som stark och god. Vad händer när den "dåliga" inte längre är lika "dålig"? Kan förändring i den andra innebära att ens roll som den goda föräldern då hotas? Kan förändring innebära att ens roll som den starka då bli ifrågasatt?
Vi kan ändå inte skylla på att den ena orsakat problematiken, ofta skapas dessa konstellationer av båda parterna stegvis och omedvetet. Båda har med tidens gång anpassat man sig till den andras "problematik" för att göra situationen uthärdlig, i mönster som med tidens gång börjar upplevas som trygga, i och med deras förutsägbarhet. Förändringens skrämmande sidor finns därför mycket i dess oförutsägbarhet. Vi vet vad vi har men vi vet inte vad vi får om något förändras. Förändringen i andra är trots allt ofta inte den vi tänkt oss.
Föräldrarna kan bara sätta fröet, de kan inte bestämma utkomsten. Vännerna kan vattna plantan, men de kan inte garantera dess växtkraft. Partnern kan fungera som solen som lyfter upp en, men den kan inte bestämma växtriktningen. Terapeuten kan ge extra näring, men de kan inte garantera att näringen upptas och rå för hur den används. Att ge en annan frihet att forma sitt livs väv kräver mod och tålamod, men utan den kan personen inte utvecklas till fullo till en egen, vuxen mänska. Kanske därför är förändringar ofta ensamma processer. Men om vi kommer genom dem, även om vi gjort det helt själv, kan vi gå vidare som helare mänskor.
