Saker jag saknar

 Jag har, i och med sommaren, börjat allt mer sakna löpningen. Eller kanske det egentligen inte är så mycket löpningen jag saknat som löparen jag en gång var. Då annan träning inte var så nödvändig, men löpningen var allt. Då jag kunde lägga en timme på att planera en löprutt eller bara spontanlöpa åt valfritt håll.

Jag saknar hur jag identifierade mig som löpare utan att tveka. Jag saknar hur lätt jag sprang. Jag saknar mitt driv. Jag saknar de bekanta löpspåren i Åbo och i Larsmo, Jeppis och var jag nu sprungit. Jag saknar hungern efter en riktig tuff länk. Jag saknar drömmen om ett glas iskall dryck eller dusch som är som starkast just innan man är hemma.

Jag saknar min löparkropp och mina löparfötter. Jag saknar hur jag aldrig hade 

en ursäkt stark nog för att inte springa.  Jag saknar hur alla problem blev mindre efter 15min löpning, och hur jag kunde springa bort ett brustet hjärta på två timmar på löpmattan. Jag saknar det skydd jag hade av att se mig själv som löpare, ursäkterna det gav, tryggheten. Jag saknar gemenskapen och jag saknar ensamheten man känner som löpare. Jag saknar enkelheten, innan jag gjorde löpning till något komplicerat. 

Jag saknar den person löpare gjorde mig till. Självsäker, närvarande, livsbejakande. Jag saknar hur ingen utmaning kändes stor nog. Å jag undrar om jag kan bli den personen igen. Jag har undrat i fem år nu och inser att det kanske inte är möjligt. Utveckling tenderar ju att gå framåt, inte bakåt. 

Jag hoppas att löpningen igen ska få den plats den en gång hade och att jag ska hitta mitt sätt att löpa. För något i mig har tänts igen för löpningen som jag inte känt på flera år. Å jag hoppas den lågan ska brinna starkare för varje dag. 

Megaspännande

Nu är jag inbokad för ännu en arbetsintervju! Vilken tur att jag fick bokat det till Ålands självstyrelsedag så jag inte behöver ta mer ledigt från jobbet, har redan tagit ut så mycket ledighet att de dagar då jag väl är på jobbet blir mer än fullsatta... Effektivt, men blir ganska tungt i längden.

Det som gör det extra spännande är att de som intervjuar mig är riktiga gurun inom det område som arbetet gäller! Har redan hört på flera poddar där personerna i fråga pratar så inväntar mig bli något starstruck.. Kommer nog att vara mer nervös inför den intervjun än den i tisdags, känner att jag verkligen skulle vilja ha det här jobbet! Så jag har pluggat på ämnet och tänker ha en allmän researchdag imorgon samt förbereda mig mentalt på alla de frågor som kan komma. Känns ärligt talat som ett extremt tufft inträdesprov!! Men ja, lite nervositet å spänning behövs 

för att prestera optimalt. Å kul ska det bli!

Lite annat då. Har varit på massage idag och köpt jordgubbar å vaniljglass. Å så har jag fixat klart så jag snart sitter även med en svensk legitimation i handen.  Riktigt sommarfeelis med det fina vädret och ungdomar som kommer i fina kläder på sin skolavslutning. :)

Napp igen!

Åå så har man blivit inbjuden på ännu en intervju i Stockis. Så tydligen kan jag skriva ansökningar när de 2/2 som jag skickat in ansökningar till de senaste veckorna och sen jag blev legitimerad har nappat. Jag kan ju det här med att skriva gott om mig själv som ni märker, hehe.

Men det börjar kännas mycket redan nu, när en intervju kräver en heldag i Stockholm... Å inte nog med det, vi ska söka lägenhet också. Å lån. Å så måste jag få min legitimation "översatt". Å så ska man ha referenser. Å ja. Jag försöker komma ihåg att det här är ROLIGT och SPÄNNANDE, men det är inte så LÄTT då man samtidigt ska sköta ett jobb och då det samtidigt är UTMANANDE och TUFFT. 

Men ja. Jag försöker påminna mig om att det är onödigt att oroa sig och att det ordnar sig. På ett eller annat sätt. Å att bara vi tar en sak åt gången så blir det mindre kaos. Å att jag i egenskap av sökande har möjlighet att välja det JAG vill och inte MÅSTE ha något absolut nu. Jag får välja och ha krav. Trots att jag är ny. Trots att jag är relativt oerfaren. Trots att jag har massor att lära mig ännu. För jag kan, jag vill och jag vågar.

Det här med barn

Så spännande att min vän Beth har bejbifödande på gång!!! Hon är först av mina kompisar som får barn så det känns stort! Jag minns när hon var här för ett år sen då vi prata om det här med barn, å nu mittiallt finns det ett barn i världen vilken minut som helst! Tänk så snabbt livet kan förändras :)

Jag har själv dragits för att skriva om det här med att få (egna) barn. Mest för att jag inte tycker det angår någon annan än mig och personen som jag skulle kunna ha barn med i framtiden, men också för att inte ge förhoppningar åt någon eller avskräcka någon annan... Å även om jag inte har det jag skulle kalla baby-feber eller aktuella planer i den riktningen kan jag ibland undra om inte den biologiska klockan påverkar även mig. 

Exempel 1. När vi var i södern så observerade jag att barnen var extra söta. På arbetet sa de att det var ett tecken på babyfeber, själv avvisade jag det som att barnen var ovanligt välklädda å väluppfostrade å nöjda eftersom de hade semester. 

Exempel 2. Jag har plötsligt börjat se en massa gravida kvinnor runt om mig, å jag måste erkänna en viss längtan efter deras fina fina magar. Återigen avvisar jag det som att min åsikt är att gravida kvinnor är bland de vackraste å jag tycker graviditet är något så stort. Att bara vara svälld i magen efter en vecka av god mat å mängder av vitt bröd på semestern tycker jag däremot inte är så fagert. 

Igår på arbetsintervjun så nämnde jag att vi inte har barn. "Jaa men det kan ju ändra snabbt", sa intervjuaren med en blink smiley. Själv tänkte jag att just så, det är så man förväntas göra i den här åldern. Å det är därför vi kvinnor har svårare att få fast anställning. För vi kan ju bli gravida, sådär bara. 

Själv ser jag det här med barn som något som inte bara händer snabbt. För mig känns det som en lång mognadsprocess som börjar i det relationella å psykiska, går via det socioekonomiska å slutar i det fysiska, i att ens ha förmågan att få barn.

Borta bra men hemma bäst (om vi bortser från vädret)

Trots den finfina resan å det tråkiga vädret så e de skönt att vara tillbaka i det bekanta, tyvärr har vi inte kommit till hemön ännu. Vi spenderade natten på restandfly flyghotell på Arlanda, vilket var ett bra beslut. 

Sen åt vi lunch i Södermalm varefter jag drog iväg på arbetsintervju. Tycker faktist intervjun kändes bra, även om jag inte förberett mig väl pga jag ställt in mig på att arbetsplatsen inte skulle vara något för mig. Men det visade sig vara lite annat än jag tänkt mig, på gott. 

Så nu funderar jag vad jag skulle göra OM jag skulle få jobbet. Jag undrar hur långt utanför min bekvämlighetszoon jag vågar gå och hur mycket det här jobbet kräver mig att stiga ut i "det okända". Samtidigt vet jag ju att den största utvecklingen kräver det största hoppet. Min fråga till mig själv är: vågar jag, vill jag, klarar jag, kan jag?

Samtidigt tror jag att även jag växer in i de skor som i början känns för stora. Så var de ju för mitt nuvarande jobb och det finns inget som säger att det inte är så nu. 

Får se vad det blir av det hela. Det ordnar sig på ett eller annat sätt.

Corfus bästa (å sämsta)

Funderade på vad som är bäst med Corfu:

Å med resan i stort:

Hehe.. maten i fokus som vanligt ;) Men seriöst, man missar hälften om man missar maten. 

En bättre avslutning får man söka

Igår var vi på vår avslutningsmiddag på Anthos Restauranth, som tripadvisor gett det fina vitsordet 5/5. Å de var stället verkligen värt!! Vi åt en helt oförglömlig trerätters på en mysig liten gata. 

Förrätten var en blandning av chark, mozzarella, bruscetta å tomater. 

Till huvudrätt åt V tonfisk och jag skaldjursrisotto...

...å till efterrätt valde vi creme brulee å crema kota. Säger bara yum yum!!

Idag far flyget 21.30 mot Stockholm. Där spenderar vi natten för imorgon ska jag på arbetsintervju - igen! Ska bli kul! :)