Ett värdigt avslut

Den här helgen har helt klart varit den bästa helgen på länge! Från en skön fredag, till en marathonfokuserad lördag, till en härlig söndag med cafebesök och bio (Dressmaker - se den!). Å så denna ljuva måndag, då jag bara fått ta det lugnt. 

Eller jaa, helt lugnt har jag ju inte tagit det. Först cyklade jag till kungens kurva och köpte en pulsklocka, vilket var en gåva till mig själv för att jag klarade av ett maraton! Jag köpte också en basketboll, samt ett badmintonset så vi har lite uteaktivitetsgrejer. Dessutom köpte jag en picknickfilt som är vattentät och kan vikas ihop till en väska = lätt att ha med sig.

Efter shoppingen for Viktor och jag till Kungsträdgården på Stockholm Food Festival. Fanns alltmöjligt att äta och dricka men vi var mest sugna på pulled pork, så då fick det bli det! Efteråt strosade vi runt i det fina vädret och köpte varsin kardemummabulle från Fabrique till kaffet. På vägen till tunnelbanan mötte vi på en parad med excentriska klädda mänskors vars syfte med paraden fortfarande är oklart.

Hursomhelsr fick denna minnesvärda helg ett värdigt avslut. Nu är det lätt att gå tillbaka till jobbet!

Tack Sverige

Glad Sveriges nationaldag!!

Tack Sverige för att det är ledigt på en måndag!

Tack Sverige för att du välkomnade oss hit och tog emot oss med öppna armar!

Tack för att du möjliggjorde att jag fick mitt drömjobb och fantastiska kollegor.

Tack för att ni litade på oss tillräckligt så vi fick låna pengar från er bank och köpa ett hem som vi trivs så otroligt bra i.
Tack Sverige för att det hemmet har en pool även om du kanske inte hade så mycket med den saken att göra.

Tack Sverige för att jag fick springa marathon i er fantastiska huvudstad som jag aldrig tröttnar på.

Tack Sverige för att skulle någon ha sagt till mitt 15-åriga jag att om 10år lever jag det liv jag lever idag skulle jag ha skrattat högt. Inte för att jag inte trott på drömmars uppfyllelse, utan för att jag inte vågat drömma så stort då.

Tack!!

PS.  Morgondopp ska bli en ny vana. 

Vill redan springa nästa

Idag har jag känt mig mörbultad från topp till tå, smått bränd och magen klarar bara av små mängder mat åt gången. Ändå är det bara en sak som jag känner: jag vill springa marathon å andra lopp igen och igen!

Jag vet att alla lopp inte är lika fantastiska som ens första marathon, å jag vet att precis som förr kommer min prestationskurva att plana ut ju längre jag håller på och ju bättre jag blir. Men det fantastiska är att jag är 26 år och om jag bara är snäll mot kroppen så har jag möjlighet att springa marathon i 50 år till. För eftersom jag är som mest lycklig när jag springer så kommer jag göra allt för att vara den där mommon som springer ännu när andra tycker hon borde flytta till ålderdomshem. 

Det sägs att många löpare som har ett lopp de siktat in sig på under en längre tid kan känna av runner s blues eller nån typ av deppighet efter ett lopp, har själv känt det efter mina tidigare lopp. Den bästa medicinen mot den är dock att ha ett nytt lopp att springa eller ett nytt mål att sikta in sig på. Jag ska naturligtvis ta det lugnt ett tag nu å lägga in lite mer alternativ träning, men därefter blir fokus på
1.  Jakob HALVmarathon
2. Lidingöloppet.

Så tacksam att jag får vara med i gruppen löpare igen. För löpare måste man väl få kalla sig när man har sprungit ett marathon? Det tycker jag!

Jag klarade det! Mitt första MARATHON!

JAAA! Lyckades inte bara med maran utan med mitt "guldmål" dvs att klara maran på en tid mellan 4:30-4:45; kom i mål på 4:42!
Är så nöjd med själva loppet, tiden och med känslan jag hade under loppet. De första 21KM gick superlätt och min hastighet var riktigt bra under den halvan. Var i total flow under denna och vid 15-19km hade jag runner s high å kände mig väldigt känslosam och lycklig. Fick en bättre tid på den halvan än jag fick både på Womans Health halvmarathon och på Jakob halvmarathon 2013, å då pressade jag mig inte det minsta!!

Efter 25 blev det tuffare och det sammanföll med att banan även blev något mer krävande. Men själva utmaningen börjar efter ca 30 km, det är där man verkligen får sätta in en insats. De sista 10 var en mental kamp mellan den sidan som ville gå å den som ville springa strongt till slutet. Det blev en kompromiss där jag gick på tuffare partier och vid vätskekontrollerna. Men sista kilometern lyckades jag ändå få till en spurt så det visar ju på att själva utmaningen ligger mellan öronen, inte bara i benen.

Så i sin helhet: hemligheten är att lyssna på kroppen framtills den blir riktigt trött och då får man söka krafterna från ren viljestyrka! Kan väl fundera ifall jag gick in för hårt under första halvan trots att jag gick på känsla, men samtidigt var det just vetskapen om att jag kmr få en bra tid som fick mig att orka intill slutet. Aldrig under loppet kom tanken på att ge upp.

När jag kom till mål var min första tanke något i stil "åh vad skönt att det är över!".. Det blev inga glädjetårar som det till den första maran tillhör, men jag kände mig väldigt glad å tacksam resten av kvällen.

Hur fantastisk är inte kroppen när man lyssnar till den? Hur är det möjligt att gå från en temporär soffpotatis till marathonform på 4 månader? Det här har varit så mycket mer än en fysisk resa, den har ju framförallt varit mental. Det som gjorde att det lyckades så här pass bra för mig tror jag definitivt är att jag vågat ta det lugnt från början, aldrig känt att jag pressat kroppen till olust. Jag kan även känna att jag har fått så mycket till mitt liv genom den strukturerade löpträningen, det har varit en livlina när annat känts skört.

Efter loppet blev det premiärbad i vår pool (helt fantastiskt, älskar vår lägenhet ännu mer nu!), middag på den lokala italienaren och lite vin mm med kompisar! En fantastisk dag i sin helhet!

En av många inte så fagra bilder som togs på plats. Gick igenom alla bilderna och skrattade, de var nog inga foton man vill hänga på väggen eller skicka som julkort precis, haja! 

Snart gäller det

Hallå!
Dagen före maran, wihoo! ! Ska bli jättekul (när det är över!)! Haha, nämen ser nog framemot att springa men nog blir det ju lite roligt sen när det är över också! :)

Har just laddat med en kebab (ni hör kanske att jag försöker ta det rätt lugnt med förberedelserna) efter den sista löpturen före maran. Tänker ta det lugnt med både mat å dryck, inga överdrifter!

Imorgon drar jag till Stadion, där hämtar jag min nummerlapp och sen är det bara att hålla huvudet kallt tills det är dags..

Iiih, så kul att jag ÄNTLIGEN får göra det här!! Håll tummarna för mig!

Bluffsyndromet

Ni vet den där rädslan som många lider av, rädslan av att bli avslöjad och bestraffas för att man inget egentligen kan, att det är tur och inte skicklighet som gjort att man nått sina framgångar. Jag tror jag kanske lider av det. Bluffsyndromet som det så fint heter drabbar framförallt "duktiga flickor" och personer som har väldigt höga krav på sig själv. Check, check.

Som ett resultat av bluffsyndromet ältar jag vidare på arbetsrelaterade uppgifter då jag undrar huruvida jag gjort rätt bedömning, vilket skapar stor stress. Jag vet att jag gör ett bra arbete på en del områden, men jag känner samtidigt att jag aldrig kan ha full kontroll, jag måste alltid acceptera ett visst mått av osäkerhet, att jag faktist inte alltid vet. Men det är så svårt.

Saker man kan göra för att minska denna tendens:

- öva sig på att vara "good enough", acceptera att man gör misstag

- förträng inte dina självkritiska tankar, utan besvara dem med självmedkänsla dvs med samma medkänsla som man skulle t.ex. rikta mot en vän.

- glöm inte att njuta och leka emellanåt, inse att du är värd att få släppa allt vad arbetet innebär. 

- ta till dig när andra säger att du gjort något bra, men lev inte på andras bekräftelse.  Lär dig att bekräfta även dig själv.

På tal om nåt helt annat. Godaste kvälksbiten :

Hur är formen?

Senast igår frågade man hur min form är nu inför min första marathon,  då det verkligen gäller. Jag sa att jag inte riktigt vet, för jag vet inte riktigt vad marathon form är.
Kan ju inte säga att jag känner mig "fit" som i låg fettprocent, lätt kropp och tonade muskler. Kan inte heller säga att jag aldrig känt mig starkare eller sprungit snabbare, det har jag. Kan inte säga att jag känner mig självsäker eller mentalt fokuserad, det har varit väldigt mycket distraktioner den senaste tiden. 

Så om jag på något sätt ska beskriva min marathonform 2016 så är det så här:
- Jag är ivrig och väldigt motiverad att springa loppet, ser framemot att vara både på gång med det och att vara igenom det.
- Jag tror inte jag kommer få någon bra tid, men jag tror verkligen att jag kommer klara av det.
- I övrigt känner jag att kroppen är snäll med mig och jag är snäll med kroppen. Har nyligen fått lite skavsår men inget värre. Har inte haft långvarigt ont någonstans, har inga skador och inga tecken på överträning.
- Har tyvärr en väldigt stressfylld period på jobbet med svåra utredningar. Detta tar tyvärr fokus från löpningen. Som tur har stressen inte påverkat min sömn men det känns lite som en tidsfråga...
- Känner mig nöjd med min träningsmängd (500km feb-maj) även om mängden kunde vara mer.. men det är bra, då finns det utvecklingspotential.
- Min fysiska och mentala uthållighet känns bra!

Har ännu inte satt in mig så mycket i planer inför The big Day,  men tror det blir bra. Funderar på att lämna ut info här på bloggen så att den som vill kan följa mitt lopp i realtid genom sms, finns det intresse?

Nu ska jag ta ett avkopplande bad och sen se på Sveriges yngsta mästerkock, enda serien jag följer, haha.