Det är något som är så hjärtskärande nostalgiskt med att åka tåg. Pappa kör mig till stationen, precis som många gånger förut. Varje gång känns det ändå annorlunda, man stannar upp och reflekterar över denna gång. Var är jag nu ( i livet) och vart är jag egentligen på väg?
Jag har lämnat trygga Jakobstad för en stad (åbo) jag börjar känna mig trygg i. Kappsäcken hemifrån är fylld med saker som påminner mig om att det varit en otrolig sommar: böckerna jag inte hann läsa för att regnet aldrig kom, bilderna från resorna vi aldrig trodde skulle bli av, skorna som blivit uppnötta av för mycket spring (men som blivit perfekt utformade efter mina fötter), läppstiftet som en gång passade perfekt med brännan som finns kvar endast på vissa utvalda platser. Störst plats tar ändå minnena från i sommar av de mänskor jag träffat som gjort mig oerhört lycklig bara med deras närvaro, drömmarna jag aldrig trodde skulle förverkligas, ögonblicken som var så perfekta att mitt hjärta dunkar ett extra slag bara jag tänker på dem tillsammans med ett suck om att inget någonsin kan bli så perfekt igen och att jag aldrig får den stunden tillbaka.
En medpassagerare sätter sig bredvid mig. Han tittar ut genom fönstret och låter sin musik genomtränga hörlurarna. Jag skrattar inombords när jag ännu hör låten som förföljt mig hela sommaren på melodys golv dunka genom: ”I´m only gonna break-break your, break-break your heart...”
En enda tår ska jag gråta för att jag lämnar Jakobstad.
