Mitt hälsosamma leverne har liksom lite gått i kras under min vecka hemma hos föräldrarna. Inte nog med att man får i sig MER än vanligt, man får också i sig ohälsosammare grejer än annars. Fast så är det alltid så då är det liksom lite att bara acceptera och motivera sig att köra lite extra hårt när man på nytt får börja det vanliga livet. Å så får man ju lite till "material" att jobba med.
Inser nu efter att jag skriver det här att jag skriver om kroppen som om det vore ett projekt. För det är ju lite så vi blir lärda att se på våra kroppar. Det är där för att formas, omarbetas, utbytas, manipuleras. Make-over. Ten years younger. Puolen vuoden superdieetti. Biggest loser. När vi börjar göra våra kroppar blir kroppen något utanför oss. Vi uppskattar inte kanske den för vad den är utan vi ser bara vad den borde vara. Jag kommer aldrig dit med kroppen där den borde vara, i alla fall i det yttre. Kanske beror det delvis på mina oskonsamma hemmabesök. Till sist blir kroppen min värsta fiende, den som hindrar mig från att leva, att tycka om mig själv, det som får mig att känna mig dålig för mig själv. Ibland.
Jag tror att om vi istället lär oss uppleva våra kroppar som del av oss, som något som möjliggör att vi kan göra fantastiska saker. Hur klyschigt det än låter så måste man lära sig att bli vän, istället för fiende, med sin kropp. Min kropp möjliggör att jag kan gå på en alldeles underbar slalomresa med min kära, jag kan springa ett halvmaraton och känna mig stolt, jag kan leka och stoja med mina syskonbarn, herregud, en dag ska ju min kropp förhoppningsvis föda mitt älskade barn!
Kroppen är inte fiende, den är inte ett projekt, det är inte något utanför mig, det är ingety hinder. Det är det som är mellan öronen som sätter hindret, skapar projektet, försöker säga mig att kroppen är ful och opassande istället för att upphöja dess briljans för att den lyckas med det min hjärna inte själv klarar av. Kanske hjärnan är lite avundsjuk för allt kroppen kan som den inte kan? Framförallt måste jag lära se kropp och psyke som en helhet. Utan det ena är det andra inget. Det finns kärlek för båda, ibland.
