Att flyga och landa

Förändringar i livet kan vara som en flygtur. Du har bestämt dig länge, samlat mod å pengar för din färd, förberett dig mentalt, packat väskorna. Du står vid terminalen alltför länge och väntar, otålig och vill bara iväg. Önskar du redan var framme, du ser resmålet framför dig men inte vägen dit..

För även om du vet precis vart du vill, vad som står på din biljett och vem du åker med, så kan du aldrig varken före eller under resan veta hur din resa blir o vart du landar. Kanske hamnar du mitt bland moln som gör din väg oklar. Kanske blir du bländad av solen. Kanske tror du att du landat men märker sedan att det bara var en mellanlandning i Frankfurt. Kanske krockar du med en mås. Eller blir påskiten av den. 

Att flytta till åland och praktisera var det andra stora steget i mitt liv. Det första var att flytta till åbo och studera. Lika ute och ensam känner jag mig nu också. Men en stor skillnad är att jag inte är ensam. Å att jag är här på obestämd tid. De gränser å villkor jag skapar, de väljer jag själv. I've got the power, så att säga. 

Nu är jag inne i ett stadie där jag tror jag landat en stund, efter några påskitningar av måsar och några varv via moln. Men likväl kanske jag bara mellanlandat i frankfurt. Bara tiden kan svara på det.

I Goethes spår

Författaren Goethe rekommenderar en bit skönhet varje dag. Så här kmr min bit, en dikt som blir min bit av skönhet, en dikt av Karin Boye. Å kanske en påminnelse i dagens hekt å otåliga samhälle. Ett samhälle som till det yttre är tryggare än någonsin, men som samtidigt upplever otrygghet känsligare än förr pga den växande inre otryggheten.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.

Midsommar

Firat midsommarn på tumis i år med V. Hade planer att åk på fest med de blev av olika omständigheter av, å ganska skönt är ju de faktist. Vi tycker båda om att vara hemma, speciellt efter att veckan varit hektisk på många sätt å vis.

Efter träning å allmän vila for jag på en 2h länk å njöt av mariehamn medan v tittade på fotboll. 

En vacker kväll var de. 

Å god mat åt vi som vanligt  ;) Vi har kalasat i lax å jag gjorde debut i creme caramel (mums). 

Å mitt hemmagjorda surdegsbröd är ju sagolikt. Ska se om jag får till några semlor då A-L kanske kmr hit på måndag, det vore jättekul :)

Ikväll blir de kanske en annan fest ändå, så helt osociala e vi inte :)

3 mån uppehåll slut

Nu räcker det med uppehållet.

Jag började ju ett par bloggar till men de kändes inte som jag. 

Å just nu är jag inne i en period där jag behöver påminna mig om vem jag är. 

För de senaste 3 månaderna har inneburit mer förändringar i mitt liv än jag kunnat förstå. Vips är jag helt ur mitt sociala sammanhang, helt utan kontakt med de flesta personer som utgjort min fritid å vardag, alla de saker som utgjorde min vardag, de tider å rutiner, å i dessutom ett helt nytt ställe, i ett helt nytt hem, med nya möbler, dagligen i kontakt med mänskor som kan kännas mer främmande än finnarna jag tidigare inte kunnat identifiera mig med. 

Så. Här är jag. Förvirrad, förlorad å vilse. Påminner mig om att man måste vara vilse för att hitta sig själv på nytt. Å kanske det att jag nu återerövrar bloggen är en steg i den riktningen. Eller så är det för att jag bara e feg å vill hålla fast vid det gamla, vilket också förstås är sant. 

Jag vet ju förstås nu inte om min blogg kan bli det den var en gång, för mig eller för er, men den risken är jag beredd att ta. För jag behöver någon som lyssnar till mina ord. Jag behöver ett bollplank. Jag behöver skapa dialog ur min ensamma monolog. För mig själv, mer än för någon annan. 

Mitt farväl

Ja, det här är mitt farväl till bloggen hidinsideout. Hid = från engelskans hidden samt från mitt förnamn och inside out från att visa insidan ut å utsidan av insidan. Å här kommer då symboliken in, ni har förhoppningsvis fått läsa om vissa saker om mig som jag inte annars delat med mig eller åtminstone mina filosoferingar ;)

Men ja. Med över tusen inlägg under över 4 år så har jag ju verkligen hunnit lägga många ord hit. Å det har varit min sköna stund på dagen ofta, alternativt har jag känt en liten press över att få något nedskrivet så att mina läsare ska ha något nytt att läsa varje gång de tar upp

min sida. 

Å det har varit terapeutiskt, själv-validerande å gett mig insikter. Å det har varit härligt när någon har läst min blogg å sagt det, eller när någon okänd kommenterat nåt inlägg ibland :)

Min ambition har aldrig varit att få många läsare, snarare att hålla kvar något intresse hos de som bekantat sig med den. Å jag har försökt att så öppet som möjligt beskriva de känslor jag har inför vissa saker.

Sen finns det ju gränserna. Censureringen. En del saker hör inte till min blogg. Bilder på de flesta närstånde, t.ex. Förutom i undantag. Eller vissa delar av mig. Allt behöver och skall inte bli offentligt. Det finns sunda gränser för exhibitionisten i mig. 

Slutligen vill jag tacka mina läsare. Tack ni söta som kommenterat att ni tycker om mitt sätt att skriva. Tack för uppmuntrande ord. Tack för de som reagerat på något jag skrivit, som sett vad jag behövt genom att läsa min blogg. Tack för att ni har följt mig. Å tack min kära V för att du läst min blogg, för viljan att ta del av mina tankar å mitt liv i bilder. Tack för att jag fått skriva, skrivandet har gjort mig mer hel som mänska. 

"Jag är sjuk i min själ, men den är hel och den är min."

Avsluta bloggen?

Jag har tänkt...hur svårt det än...är att det börjar vara dags att avsluta bloggen å dess offentliga version och bara hålla den privat. Materialet som finns i denna blogg är ändå 4-5 år gammalt, så det innefattar en hel del som både känns för privat å en del som känns som att jag inte står för längre. Plus att jag i och med min kommande yrkeskarriär känner att gränser för privatlivet kan vara ännu viktigare. Det finns ganska många saker som inverkar, egentligen.

 Min tanke är ändå att jag vill fortsätta blogga i någon form. En vision har växt fram, så vi får se. Jag kommer att hålla detta inlägg framme ett tag, å när nya bloggen skapas kan den som e intresserad få addressen. Känns sorgligt men rätt. 

är det här så kallad vardag?

Dag två av psykologpraktikantens vardag. Perfektionisten i mig får ge vika. Efter nästan en timme övertid hade jag fortfarande svårt att lämna ifrån mig min diktering. Ordval blir så mer än bara ordval när man vet att de står på papper för utvalda andras läsning en lång tid i framtiden. Men att sitta i mer än 3h å fila på något, det måste ju liksom finnas en gräns... å vi hade just pratat om dessa gränser med min handledare före.

Å ja. Jag har lite svårt att hinna å orka med annat i livet än arbetet. Så igår var det V som fick aktivera mig för kvällssimning. Å de va jättebra, för annars skulle jag nog ha legat i sängen resten av kvällen. Nu ligger jag mest å drömmer om en virknål, men butikerna här stänger ju fem generellt... men imorgon då kanske. 

Å handledning via skype om en timme. Ledig tid, vad är det?