den perfekta partnern

På öt stod fanns idag en artikel där det framkom hur otroligt vanligt det blivit med skiljsmässa( http://www.ot.fi/Story/?linkID=108942), vilket nog inte är överraskande för någon. Desto intressantare var debatten (kommentarerna) efteråt. Det är väldigt lätt att se kritiskt på skiljsmässor; de "skadar" barnen, är "enkla" val hos personer som inte orkar lösa problem, bygger på en tro att gräset e grönare på andra sidan etc. Jag tror verkligen inte det är lätt. Och jag tror definitivt alla som valt att skilja sig har tänkt en gång på sina barn förrän de gjort valet. På vad samhället ska tycka. Vad vänner och familj skall tycka. Hur man själv ska klara av det... Kan man någonsin älska någon på samma sätt på nytt? Var det ens kärlek man delade, när han/hon som skulle vara min livskamrat gjorde så mot mig? Finns det någon för mig ännu där ute?

Har på senaste tiden utforskat det här med kärlek, samt när kärleken dör ut. Jag har varit föreläsningar om parförhållanden och börjat inse hur lite "verklig kärlek" stämmer överens med den bild vi får från filmer och böcker. Det finns förstås undantag, men hur många gånger oftare ser vi inte en film där romantiken sprudlar och paret får varandra till slut för att leva lyckliga i alla sina dagar, än en film där vi verkligen får se vad som hände i alla "lyckliga" dagar...Vad hände sen när de fått varandra?

Det är inte helt "riskfritt" att låta filmerna skapa våra bilder av kärlek och förhållanden. Ibland känns det som att vi är mer efter vad vi tror gör oss lyckliga eller vad vi borde vilja ha än att faktist bara följa det vi vill. Både i kärlek och i livet i allmänhet.

Jag pratar från erfarenhet och utifrån diskussioner med andra (kvinnor) när jag säger att det tycks vara så lätt att finna varför en potentiell livspartner inte möter våra förväntningar eller är som "den rätta" ska vara för oss, istället för att fråga oss varför vi inte själv gör något åt saken. Jag menar inte att vi ska välja någon huxflux och förändra honom/henne till den vi vill han/hon ska vara, utan att vi ändrar vårt sett att se på personen vi delar vårt liv med. Att vi börjar se vilka goda kvaliteter personen har, istället för att se vilka personen saknar. Att vi försöker förstå personen istället för att tycka personen är hopplös eller oförmögen att förstå oss.


Ibland tror jag vi har sådana förväntningar eller tankar på hur vi vill att den rätta ska vara för oss att vi inte ens märker att personen redan finns där, om vi bara öppnade ögonen. Om vi bara ville arbeta för att älska mer, istället för att jämföra personen med något vi tror kunde vara bättre. På andra sidan...

Detta i tankarna vill jag förstås betona att var och en vet nog själv när det inte är värt att fortsätta ett förhållande. Men man måste väl vara beredd på att arbeta, både före man avslutar ett förhållande och före man hoppar in i ett nytt. Och väga om man är beredd att satsa allt. Det måste jag också.