Gnäll och tvivel

Jag blir ibland så frustrerad på folk som säger "sluta oroa dig, det blir nog bra", när jag har något jobbigt framför mig. Klart det blir "bra", förr eller senare. Andra världskriget tog ju slut och det blev ju "bra", men knappast var det någon större tröst före slutet för alla de drabbade (erkänner, dåligt exempel). Det är bara den tunga perioden strax före det jobbiga som man måste orka genom och då måste man få gnälla på hur jobbigt det är.



Men ska man nu orka gnälla om allt? Jag har sällan tillräckligt med pengar, fritid eller mod för att göra det jag VERKLIGEN skulle vilja göra. Inser att det som saknas mest är ändå tron på att det goda väntar också på mig! Ändå tvivlar jag och det är just tvivlet som hindrar mig. Det blir en ond cirkel och jag undrar varför jag (trots att jag är medveten om detta) ska tvivla på allt.



Idag vågade jag hoppas på något gott och se det hände!



Så fr.o.m. imorgon börjar jag med mitt sociala experiment: inställningen att allt gott väntar mig! dvs, tro att folk vill mig väl och att möjligheter öppnar sig för mig bara jag tar dom (och naturligtvis ta dem)..



Rapporterar sen resultaten, så håll ut ;)