Det jag ser och du ser.

Jag finner en konstig njutning i att studera människor. Att se på hur de uttrycker sig, klär sig, pratar. Det är som om man för en liten stund skulle bli inbjuden i någon annans liv, att försöka fundera ut vad personen tänker, känner, ser. Samtidigt inser jag hur lite jag vet om deras liv, vad de tänker och känner. Det jag ser är inte vad de ser. De lever i ett sammanhang av sina erfarenheter och det är något jag inte kan greppa fast jag skulle studera personen en hel dag. Om du märker att jag lämnar och stirrar på dig är det just detta jag gör, studerar dig. För du är intressant och jag försöker lära mig.


När man delar minnen med en vän som delar minnerna kommer man till samma insikt. Vi har visserligen varit på samma plats och träffat samma människor, men ändå är minnena så olika. Vi minns olika saker som gjorde intryck på oss, vad vi njöt av, vad som sårade oss. Det är berikande att inse hur lite av vår omvärld vi verkligen greppar, även om det är på sätt och vis sorgligt. Mina perceptioner är en sån liten del av sammanhanget.

Samtidigt är det skönt att veta att även om jag tycker jag gjort bort mig totalt är det knappast någon annan som tycker det är så farligt. De lever i sin värld, omsluten av sina problem och misstag. Jag önskar ibland vi kunde se på varandra med någon annans ögon och lämna vårt eget perspektiv för en stund och se den andras situation i sin helhet. Så vi kunde förstå varför vissa gör som de gör, för att se att vi inte är så hemska mänskor som vi ibland får känslan av. Så vi skulle förstå.



Öppna samtal ger en inblick. Se. Lyssna. Tala. Var ärlig och låt dig berikas av den andras värld.