vems ålderskris??

I ungdomens fagra år (som det så vackert låter sig kallas) känns ålderdomen långt långt borta. Det är något vi vill förtränga, för att vi tänker att vi är unga, odödliga, energiska och symtomfria (förutom söndagmorgnar i krapula, men det kan väl förväntas). Vi vill inte inse att också vi kommer att skrutta ihop en dag, inte äga dansgolvet och inte längre behöver visa ID vid alko vilket vi ännu vågar klaga på. Kommer vi att vakna upp någon dag fyllda av ångest över att våra fagra ungdomens dagar är förbi och att vi bara är...gamla??

Jag skall ge några exempel. Är dessa normala reaktioner för alla åldersgrupper är det endast vår generations reaktion på vår borttränga ångest inför att åldras som tar sig uttryck på åtminstone dessa sätt:

1. vi tycker Geir Rönning är för gammal för Idol. Ok att han kan sjunga, men är han inte redan så långt i sin personliga utveckling att Idol borde vara beneath him??

2. vi tycker det är mer eller mindre obehagligt när kvinnor 60 + dansar seduktivt i "ungdomliga" kläder och desto värre när de taffsas av en 30 år yngre man.

Vid närmare eftertanke inser jag att känna så för dessa personer beror på att vi projicerar (överför) för ålderskris på dem och ser dem som de som har en ålderskris (även om det kan ligga något i det).

Kanske borde vi bara låta gamlingarna köra sitt race, väntar på att vi själv är 20 år äldre och förstår att man är endast så gammal som man känner sig och skatta oss lyckliga när vi om 20 år nöjer oss med att göra det vi tyckte om att göra när vi var unga. Det är fel att låta sin ålder bestämma vad man bör eller inte bör göra, men det finns en gnutta vishet i att leva med sin generation så att man inte senare behöver leva med den efterlevande.