Ok, jag vet att det här är något obloggerskt och kanske gör jag bort mig totalt. Men så må det då vara. Jag har bestämt mig för att publicera i min blogg en uppsats i socialpsycka som min föreläsare bad mig skriva. När den var klar och hon läst den tyckte hon jag skulle göra den till novell eller teaterpjäs, publicera den i någon form. så nu ska jag publicera den i bloggform. Den är inte självbiografisk, om än något personlig. Och den är 100% fiktiv.
Jag vet mycket väl att jag inte är någon författare, men om texten väcker några tankar inom er så gläder det mig. Alltför många håller för sig själv sånt som borde ut.
Detta är del 1. fortsätter sedan med del två, tre osv.
Förmågan att sörja är en av nutidsmänskans viktigaste egenskaper och kanske är det just avsaknaden av denna förmåga som förklarar varför jag sitter här ensam julen 2009 och längtar mer efter fysisk beröring än jag någonsin i min barndom längtat efter julklappar. Jag har inte lämnat min lägenhet på en vecka och har inga intentioner att göra det heller. Så förstå mig inte fel, det är mitt val att spendera julen 2009 ensam medan grannarnas skålande och skrattande överröstar Kalle Ankas jul på tv. Det finns alltid ett val och valet är mitt. Jag kunde alltid ha tackat ja till inbjudan till den stilfulla julfesten på Slottsgatan 13, Henrik-och-Millas julmiddag i deras röda hus med vita knutar eller min systers anti-jul fest. Jag valde ändå att sitta här ännu en dag, i höghus 31B och dricka en flaska Frontera Cabernet Savignon, medelfyllig, smidig, vaniljig, medan Kalle Ankas jul visas på tv för 50:e året i rad.
Frågan blir då varför. Varför väljer en 24-årig, nyskild, fullt funktionsduglig kvinna att titta på Kalle Ankas jul istället för att gå ut efter det hon mest längtar efter eller överhuvudtaget gör något annat än att vara ensam? Det kunde vara för att jag är 24 år men känner mig betydligt äldre. Samhället må kalla mig ung; fyrtio är det nya trettio, trettio det nya tjugo och framförallt är det hur gammal du känner dig som är avgörande. Isåfall känner jag mig som sjuttio, hopplös och ointresserad (för att inte tala om ointressant). Att jag är nyskild och bör således ta avstånd till alla relationer kan också vara orsaken till att jag skapat min egen gated community på 45 kvadrat, eftersom relationer i grund och botten är ett skämt och den ensammes illusion som egentligen handlar om att den ena parten utnyttjar den andra. Men om det att jag sitter en julafton ensam i min lägenhet inte beror på att jag är en känslomässigt gammal 24 åring eller på att jag är nyskild så beror det kanske på att jag är en fullt funktionsduglig, intellektuell, självständig kvinna som inte behöver andras bekräftelse eller traditioner och gemenskaper för att erkänna min existens? Jag orkar inte grubbla, julen har länge varit förstörd som koncept ändå. Allt skulle kunna vara så annorlunda, men jag kan knappast förändra något så det är bäst att inte göra något. Alltså hålls jag inne.
Samtal. Svara eller inte svara. Det kanske är Alf. Oh.. Hej mamma. Du är väl inte ensam? Nej mamma, jag är själv, inte ensam. Ensam låter så definitivt, så sorgligt. Jag bor i en storstad, i en stad med över 100 000 invånare. I de fyra våningarna ovanför mig bor trettio mänskor. På julafton är tretton av dem på plats. Bakom väggen till vänster om mig bor en man och hans hund. Bakom den högra väggen en kvinna och hennes barn. Under mig tio till. Jag kan omöjligen vara ensam i en storstad mamma, bara själv. Du förstår inte. Ja, jag mår bra. God jul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar