äntligen.

Äntligen börjar det bli bättre tider. Inte vid uni från morgon till kväll vill säga. Inte stress tent och sömnlösa nätter. Uppmärksamheten har brustit och jag har förvandlats till en yrboll.

Detta har varit en av mina hat-kärleks objekt:





På fredag slipper jag hemhem för första gången på två månader, vilket känns som en evighet, men en väldigt bra evighet. Äntligen får jag se mitt lilla syskonbarn Aleksi!


Vi ses!

Ett såhär fint kort fick jag i luckan :)