begränsningar

I jobbet med mänskor får jag ständigt känna av mina begränsningar. Jag kan inte perfekt finska eller engelska. Jag vet inte allt om det jag ska föreläsa om, berätta om, diskutera om. Jag kan inte vara hundra procent säker på att källorna jag funnit infon ifrån är felfria. Jag minns inte allt och jag vet inte hur jag ska möta alla mänskor på rätt sätt. Allt jag har är min kunskap, mina försök, mitt språk och mitt sätt att arbeta. Det är långt ifrån perfekt och långt ifrån okritiserbart. Jag är ingen att säga hur du ska lösa dina problem eller leva ditt liv. Jag håller ju först på att lära mig själv hur jag ska och vill leva mitt. 

Men jag kan inte låta mina begränsningar hindra mig. Jag kan inte låta dem tysta mig. Jag kan inte låta min långtifrån felfria finska eller andra brister hindra mig från att stöda unga, från att försvara mig mot en kränkning eller förändra världen. Jag kan inte vara så rädd för mina misstag och begränsningar att jag slutar leva, slutar försöka, slutar skydda de värderingar jag har. Så jag slutar tro på det jag tror på. 

Jag tackar mina begränsningar för att det gör mig mer ödmjuk, mindre stolt och mer öppen för ny kunskap och för nya mänskor. För att de tillåter mig säga, jag vet inte allt, jag kan inte allt, jag är felbar, men inte misslyckad.