Förändringen, förbättringen

Idag har varit en bra dag. Utan att avslöja desto mer, kan nämnas att det nu i slutet av min första psykologiska behandling har gott så bra för min klient att jag bara kan glädjas med hen. Det känns så fint att få ha varit delaktig o stött en persons livsförändring; ja det är nog det här man vill uppnå med sina klienter!

Samtidigt vet jag att med många klienter å fall jag kommer att ha i framtiden kommer att komma mer motgångar, mer hinder, mer svårigheter, mer komplexitet. Å jag vet att jag, inte ens denna gång när allt slutat så väl, kommer känna att allt jag gjorde i behandlingen var perfekt eller ens bra... 

Men vet ni vad, det är okej. Jag är människa jag också. Å det får man påminna sig om hela tiden i det här yrket. För så fort vi börjar tro att det är vi psykologer som gör jobbet eller gör att behandlingen ger resultat halkar vi i diket. Det är aldrig vår förtjänst när en mänska lyckas förändra eller förbättra sitt liv. 

Visst, vi har ett ansvar och en viktig del i processen, men det är aldrig vi som individer som orsakat förändringen. Å i detta ligger en tröst och en trygghet, men kanske mest en stor dos av ödmjukhet. En ödmjukhet i att vi inget kan, om människan inte är beredd att förändras.

Å min första klients framgångar kommer jag alltid att minnas som stora och viktiga, å känna tacksamhet för att jag fick följa med personen en liten på vägen.