Ett tack å farväl, men inte för alltid

Hade igår mitt liiiiivs sista arbetsdag med min arbetsplats sedan två år tillbaka. Som förebyggande missbruksarbetare/ungdomscoach har jag fått lära känna så otroligt fina mänskor å haft de mest fina upplevelserna tillsammans med arbetsvänner å ungdomar. Visst har det funnits mycket ångest också inför att ställa sig framför en grupp med unga å prata något så laddat som alkohol, drog å tobaksanvändning, men jag har lärt mig att ju mer "äkta" man är, desto mer trovärdighet får det man vill förmedla också. Att vara "äkta" handlar mycket om att våga vara i gråzoonen å våga erkänna att man inte vet allt. 

Min egen inställning till rusmedel har defintivt formats genom arbetet. Inte till att bli mer fördömande, utan till mer ifrågasättande. Jag kan se allt fler perspektiv till att missbruk uppstår, men utan att för den skull rättfärdiga eller fördöma, det är aldrig min uppgift. Snarare handlar det om att erbjuda de alternativa perspektiven när ungdomar märker att livshanteringen brister. Å helst redan vid det skedet att livshanteringen inte hunnit brista, före man börjar göra sina val. 

Som avskedspresent från några av mina underbara arbetskompisar fick jag detta: 

Men minnena från när vi förra sommarn tillsammans sprang Paavo Nurmi tian, eller spenderade en vecka i norraste lappland 2012 kommer att lämna kvar mycket längre än chokladen (som redan är halvt uppäten).