Helgen i åbo-trakterna

Ni kan gissa att jag var trött när vi äntligen kom i säng i natt vid 1-tiden! Trots 2 energidrycker och 3 koppar kaffe hade jag svårt att hålla upp ögonen mot slutet. 

Men före det hade jag en jättetrevlig kväll med vänner. Vi grillade, gjorde å åt vattenmelonstårta och avslutade kvällen med att se på fyrverkerierna i hamnen å gå till "pargas-netti" för lite musik. 

Idag vandrar jag trött genom gatorna i åbo, som fylls av internationell matmarknad. Provsmakar godsakerna och stannar vid cafe art för en moccachino, vilket råkar vara den dryck som jag första gången prövade här för 7 år sedan! Tiden går så snabbt. 

Åbo by morning

Åbo efter en tuff natt. Efter stand-up med alfred backa, ett snabbt svept vinglas och en sen middag på indigo lade jag mig ner för att sova vid midnatt. Efter 1,5h sömn var det dags att ta bussen till långnäs, sedan i en kylig, högljudd q-hytt för ett par timmars sömn. Så ni får ursäkta det filosofiska flummeriet, som sagt, 4h sömn. 

Väl framme i åbo känns allt ändå rätt lätt. Självklart. Jag hälsas av ett gäng (kring100 totalt) soldater, de har tydligen nån militärbåtsträff här i helg.. 

Jag går efter ån totalt i nuet. Möter löpare efter ån och det känns halvt surrealistiskt att jag en gång varit en av dem. När blev jag utanför? 

Morgonsolen gör att mina ögon börjar rinna och sätter sitt sken över stan på ett sätt så att jag efter en stund inte kan avgöra om jag gråter solskenstårar eller känslomässiga. Jag har så lätt att bli sentimental att jag blir less mig själv, ändå kan jag inte trycka bort det vemod jag känner blandat med glada minnen. 

Klockan närmar sig 9, men jag hinner ta ett varv via torget där folk redan pratar högljutt, frukten säljs till ivriga köpare och en del tar en latte på utomhusserveringen. Jag går in i matbutiken vi brukade handla i, ser lägenheter vi bebott. Den märkliga känslan när staden som en gång var vår glidit i väg ur händerna. 

En gång hade jag lägenhet, fritid, arbete, vänner, studier, föreningsliv, församling ...här. Å nu finns väldigt lite spår av det kvar. Ändå finns staden kvar, oförändrad så gott som. 

Jag tar en frukost på Stockmann, så anonymt som möjligt. Får gröt som min mage av okänd orsak längtar till. Äter mig mätt, läser tidning och känner mig vuxet ensam på ett helt nytt sätt. Men det känns ok, sorgligt, men ok. Vi måste alla lära oss att förhålla oss till avsked och ensamhet med mognad och kärlek, omsluta det och gå vidare med dem vid vår sida. Bejaka ensamheten, lära oss att trivas med den. Å inse att det är ensamhet som för oss närmare andra mänskor, bara för att vi delar den. 

Rosenrot

Jag har alltid tyckt att det är spännande med naturprodukter som kan ge effekter på måendet. Även om hälften av effekten skulle bero på placebo ser jag inget ont med det. Idag kom jag över en text om rosenrot som såg ut att vara något för mig;

Rosenrot ger energi, lugn och tålamod, ökad prestation.

 

Ökar energin i hjärnan

Stänger av stresshormon

 

Ökar mängden dopamin och serotonin

 

Rosenrot minskar nedstämdhet.

 

Rosenrot förbättrar hjärnans kapacitet

 

Bättre stresshantering redan två timmar efter intag av Rosenrot

Låter väl ganska bra va? Jag köpt en flaska som jag nyss börjat testa, så ska se om jag blir en supermänska nu ;) 

Angstar.

Usch nä. Att inte veta. Stå ut med osäkerhet. Inte min styrka. 

Känslan av att jag gjort fel. Att inte kunna vända det till gott igen, fast jag nu vet bättre. Eller gör jag?

Nästa gång. Ska jag fråga en gång för mycket än för lite. Kräva svar. Vara jobbig först. För det är lättare, än känslan av att jag har gjort fel. Som inte släpper fast jag vet att rätt och fel inte är svart och vitt. Gråzoonen jag hatar att leva i. 

En vecka kvar. Erkänna vad jag kan och inte kan ta kontroll över. Mitt ansvar och det som inte är det. Å att se det som att jag gör mitt bästa. Trots allt. 

Smärtan i att vara vuxen. 

En fin helg

En fin å skön helg med Emmi på besök. Vi har tagit det rätt lugnt, cyklat till järsö, lagat god mat, varit på 3 olika caféer å sett på x-antal friends. Igår hade vi skitkul när vi var ute, sjöng karaoke å dansade till stängning. 

Tog lite bilder från stickstugan:

Ålandspannkaka! mums! 

 

3:e veckan med stronglift

De e nu den tredje veckan med stronglift, vilket jag kört 3ggr/v. Jag har nått platåer några gånger, mest pga att jag kört ett stronglift pass i samband med ett annat pass. Jag strävar förutom till ökad styrka, uthållighet och rörlighet också till så varierad och rolig träning som möjlighet, så därför har jag svårt att begränsa träningen till bara stronglifts varannan dag. 

Viktigt med rätt mat när man kör stronglifts ;)

Som sagt har jag inte nått något tak ännu , men hittills har mina framsteg sett ut så här (notera dock att startvikterna inte var

min maxvikt, men ger ändå en bild av hur utvecklingen går). Alla övningar sker med fria vikter (stång) å viktor brukar övervaka så jag sköter tekniken å kör fullt ut rörelserna.

Squat: från 30kg --> 57.5kg

Bänkpress: 20kg --> 32.5kg

Rodd: 20kg --> 30kg

Over head press: 20kg --> 27.5kg

Marklyft: 40kg --> 60kg

Så, inget dramatiskt men kurvan går uppåt och mer blir det. Programmet är ju 12v så vi ska se vart jag kommit om 9v. till :) 

 

Roliga saker

Har mycket roligt att se framemot de närmsta veckorna. För det först blir de stand-up kväll med alfred backa med arbetskompis nu på fredag på pub bastun. Kul med lite österbotten på åland :D 

Senare samma kväll/natt tar jag bussen till långnäs, varifrån jag har hyttplats på båten till åbo. Väl framme i Åbo ska jag njuta av "storstadslivet" å av sånt som jag tidigare gjort, som att gå längs ån, besöka cafe art mm. På eftermiddan drar jag på Malins grillfest till pargas, där vi sen ska dansa, festa å slutligen övernatta. På söndag rör jag mig mot åbo igen, tar till mig det jag ännu saknar å kan tycka om för att slutligen ta båten tillbaka (med hytt) till åland. Fullt upp denna helg med andra ord!

Annat jag ser framemot är kommande höst, då jag anmält mig till kurser i simteknik å i en kreativ målerikurs! Detta hoppas jag ska fungera som bra motvikter till graduskrivandet! En resa till geneve å paris finns också med i planerna, vill ju passa på å hälsa på Malena som är där på utbyte. Sen blir det väl ännu hälso- å matmässa, chokladmässa i Stockholm. Vi ska också till åbo på kräftfest med V å jag funderar på att ta mig till Stockholm för att se Sophie  Zelmani! 

Livet är fantastiskt, vilken fantastisk höst jag har framför mig! :)

måndag ångdag

Idag är en sån där måndag då jag märker att jag inte riktigt hunnit vila upp mig tillräckligt i helg. Jag snoozar i en å en halvtimme, hinner varjen äta frukost eller tillaga lunch, varför lunchen består av ärtsoppa på burk. Å mjölken e förstås slut så jag får ta sojamjölk, som förstås skär sig med kaffet....yum. not. 

Hela arbetsdagen har gått till att få lite klarhet i mitt huvud, ringa samtal för att reda upp sånt som förra veckan ännu vae frågetecken. Arbete inom psykiatrin är ständiga frågetecken, kan jag bara säga. 

När jag väl kom hem hade vi ingen mat men jag var vrålhungrig så jag fick nöja mig med quorn värmd i mikron med ketchup på. Smakar typ sågspån men lär ju vara hälsosamt...

Efter maten fick jag till min förskräckelse se att de bara har 3 säsonger friends på netflix å jag pga helgens marathon sett alla :( vet ju att man kan se resterande på annat håll men de e ju inte samma sak. Ska man se på friends ska de va lätt.

Efter en snabb vila blev de att handla på sparis. Cyklade dit de 3km i regn, handlade en hel del för liten peng. Släpade två proppfulla kassar hem.  När jag kom hem ville jag på länk, klädde på mig träningskläderna, men fastnade i sängen med simulerad magont som en ursäkt för min lathet. Men de e måndag å jag e trött. Så nu ska jag se på idol å vänta på en mer energisk tisdag. 

ps. det har varit en rätt bra dag ändå. 

En bra fredag

Emmi kom på besök! 

Naturligtvis for vi på kaffe.

De var så gott så gott.

Tills getingarna kom å insåg det också...

Å landade i mitt kaffe.

Efter detta blev de lite shopping å Emmi fick se samtliga butiker i mariehamn.

På kvällen blev de "feelisbussen" till stallhagens bryggeri, där vi firade 10 års jubileum, pratade med pensionär från  motorcykelgäng å träffade jobbkompis.

Nivån på såväl mat, dryck å musik var hög. Däremot kanske det där med att vänta tills efter midnatt förrän "trötthetsbussen" kommer efter en ut i skogen inte e så kul, men de gick. 

En ny dag.

 

Vi hade storm i natt. Fönstren blåste upp. Huset skakade. Sov på soffan. Inte alla fick sova i natt. Sömnen är en gåva, lugnet eftersträvansvärt. 

Senaste dagarna. Börjat prenumerera på Ålandstidningen. Vaknar för att läsa tidningen istället för att stressa. Druckit kaffe före jobbet, minst en kopp. Packar matsäck; mjölk, grönsaker, protein. 

Cyklar till jobbet. Har på min nya rosa jacka. Regn- o vindtät. Som jag älskar den. Känner mig fin i den. Mogen. 

På jobbet lugnt. Äter kex och werthers original. Accepterar bristerna i såväl mig som i andra. Träffar någon klient, läser e-mail, tar en kaffepaus. Tolkar testresultat. Journalför. Inser ansvaret och riskerna. Ändå lugn. 

Efter jobbet. Lagar mat åt två. Vilar på maten. Tar det lugnt, läser, är utan krav. I något skede  hård träning. Efteråt proteiner.. Lagat smoothies varje kväll. Sett på friends. Å idol. Sover. Å så samma sak imorgon igen. 

Krukväxt

Alltså. Ibland kan jag nog bara sakna åbolivet så otroligt. Å inte då egentligen åbo utan allt det där runt det: att vara studerande, länkarna runt å -stranden, att bara ansvara för sig själv, vännerna... Jag har det så nära när jag ser på bilderna, det blir en saknad som kan kännas överväldigande. 

Ändå kan jag sätta mig i den jag var då, minnas det som var jobbigt, minnas saknaden bort, osäkerheten, pressen, stressen, känslan av att något saknas.. 

När hittar man egentligen hem? 

Kommer det ett ögonblick när alla pusselbitar fallit på plats? När längtan vidare inte är lika stark som stanna kvar? 

Finns det en plats, ett sammanhang, ett hem som på alla sätt känns som mitt? 

Ibland undrar jag om jag aldrig eller alltid sökt, men aldrig eller alltid hittat vägen och målet. Det är många som under min praktik frågat mig "känner du att du är på rätt, har du hittat din grej?" Å jag svarar "det känns ok, kanske inte den här inriktningen men jag trivs med jobbet."

Jag undrar om jag riktigt tillåtit mig att tvivla. Om det lönar sig. Om jag ens vågar. För jag är rädd att om jag tvivlar, så mister min fina yrkesbana sin glans. Jag blir då en osäker sökare, en som halkat mellan. Å kan en sån bli en bra psykolog? innebär det att jag gör det jag gör halvhjärtat? eller tvivlande på min lämplighet, intresse och kompetens? 

Tvivel är varken bra eller dåligt, däremot är det nödvändigt. Jag tror och känner att jag kan använda min psykologiska kompetens rätt någonstans, men vet inte ännu var och hur. Kompetensen behöver utvecklas, min egen professionalitet behöver växa. Men jag har ett frö som växer och det torkar aldrig ut. Jag har hittat mina rötter i psykologin, oavsett vart trädet grenar växer. 

träning mm.

Shoppingen igår i Stockholm fick oss att gå hela 25832 steg. Fyndade en hel del kläder, men bara träningskläder. Min plan är att börja träna mer fokuserat i höst å vad är inte mer motiverande än en ny tränings-bh, två toppar och ett par supersköna byxor?!

Den här från röhnish kunde jag inte låta bli. 

Idag blev det däremot över 20km cykling med Beth, för jag ville ju visa upp vackra åland. Vägen mot järsö är fylld av vackra havsvyer, hästar i sagoskogs liknande hagar å söta stugor.

 På kvällen kände jag mig trött, men efter att ha vilat halvt sovande, fick jag tillräckligt energi för att ta ett varv via gymmet på 5x5 programmet. Å de e alltid lika skönt, hoppas verkligen de fortsätter kännas så här bra :)

Kommande vecka lär å bli en hel del träning, eftersom jag bokat in mig på en massa pass jag aldrig provat. Varför, frågar ni? Jo, den som prövar flest pass vinner en tävling som gymmet ordnat. Å jag tänker försöka vinna den :D

på väg

På bussen mellan kapellskär och stockholm. Två trötta resenärer. Vaknat sex, duschat, packat väskan, i väg mot hamnen. Frukostbuffe ombord. Bacon, plättar och bär. Honung och grädde. Kaffe på kaffe. Öppnar knappen på jeansen. Tror vi skippar lunch.

Det är en lördag som får gå åt att utforska. Att visa en stockholms-oskuld det jag uppskattat mest. Turistmåsten. Shopping. Fika. 

På åland säger man annars "fika". Tycker det är konstigt. Så svenskt. Men så e ju åland de också. 

Jag tror mig ha anpassat mig till åland, känner mig mer hemma för varje dag. Samtidigt växer längtan efter något mer. Det här räcker inte för mig för livet. Nu, men inte länge till. 

Bussen stannar i stockholms cityterminal. Är vi närmre "något mer" nu? 

5 x 5

V har fått mig motiverad att pröva på en speciell forms styrketräning, närmare bestämt 5x5 stronglift upplägget. Det bygger alltså på att man bara kör 5 reps 5 set a. samma 5 övningar, uppdelat på 2 gånger, 3 träningstillfällen i veckan. Varje gång ska man öka belastningen, men endast 2,5 kg åt gången. När man kommer upp till en platå (klarar ej en vikt 3 ggr) minskar man med 10 % och fortsätter på samma sätt... 

Jag har nyss börjat programmet, så de ska bli intressant att se var min första platå är. Det jag måste vara noga med är att få tillräckligt med vila å återhämtning, när jag ju helre skulle köra på för fullt mest hela tiden. 

Mitt mål är främst att se hur långt programmet passar mig och om jag får några resultat med det. 

Nu ska jag se om mina bröd är klara :) 

prestationsångest och misslyckanden.

Jag har för mycket på gång på praktikplatsen just nu. Å jag hatar det. Jag stressar och pressar mig. Oavsett hur mycket jag försöker blir det inte rätt. Känns det som. 

Vid känsla av att jag gjort fel. Min hårda stränga röst som gör mig rädd. Trycker ner mig, Besvaras av problemlösaren som försöker hitta en lösning, skylla på någon annan, bara inte erkänna att jo, jag gjorde fel. För fel betyder skam, skuld, ångest. 

Jag vaknar om nätterna å ältar mina misstag. Frågar mig själv vad som är det värsta som kan hända. Svarar att misslyckas och att andra ska bli arga på mig för det. Även om de inte säger det. Noterar min bristande empati för mig själv. Hur ska jag lära mig förlåta mig själv för mina misstag? Hur ska jag lära mig mer självtröst och empati?

Svaret är ansvar. Att sluta skylla på andra. Att inse att jag är handlare. Aktiv mänska. Jag gör val och agerar, även när valen och handlingarna misslyckas.

 Finns det ens misslyckanden? Är de inte bara möjligheter att lära? Möjligheter att ödmjuka sig. 

Prestationsångest fortsätter in i arbetslivet, den lämnar inte en efter studierna. 

Jag behöver gå i terapi. 

 

sommaren är kort

Hade skrivit ett långt inlägg, å så raderades den. Men ni får en kortversion med bildbetoning. 

Igår blev de avskedsfest med våra kära vänner som gjort denna sommar på åland toppen. Utan dem hade det varit så så mycket ensammare och tråkigare.

V var generös och bjöd mig på de godaste drinkarna jag prövat. Jag som sällan dricker drinkar ens, men många har jag ändå provat och kvällens var topp 3! 

Idag är det måndag då jag påbörjar min sista månad på jobbet. Till nästa helg kommer Beth o de tycker jag e helt super, får se vad vi hittar på då! :)

Ressugen

Börjar vara så res-sugen! Vill å utforska hit å dit, å friheten jag har i höst möjliggör egentligen vilken resa som helst... det är bara den ekonomiska biten kvar, å för den finns ju alltid studielån ;) Men jo, ja ska nog fokusera på att få klar min gradu å. Men nåt roligt måst ja nog ha att se framemot! En resa får bli min morot! :)

Ps. Så fruktansvärt skönt med helg efter en lite för jobbig första vecka på jobb efter semester. 

Varför är det så svårt att tycka om sig själv?

Jag möter dagligen mänskor i mitt arbete och läser i bloggar om mänskor som tycker dåligt om sig själv. Alltför ofta är det de yttre dragen som får mänskor att känna äckel, mindrevärde eller till och med hat mot sin spegelbild. Jag hamnar själv också i samma fälla: ser jag en bild där jag inte är i syns i den bästa vinkeln upplever jag "fyy" eller "ta bort", och jag känner att andras reaktioner om att "nejmen det där är ju en bra bild" är en lögn. 

Jag minns t.ex. hur jag än idag inte kan förstå att en fotograf tog studentbilder av mig i min "fula vinkel", kunde hon inte förstå att den vinkeln aldrig funkar för mig, hon som ändå ska kunna se sånt! 

Jag googlar frågan "varför hatar vi hur vi ser ut i bilder" och får detta svar:

"The issue is that we’ve grown up seeing ourselves as nobody else has, in a mirror. Because of this our image of ourselves, the one that we’re used to (even if we don’t like it), is actually a mirror image of what everybody else sees and what a camera captures. The idea is that, when we look at a picture of ourselves, we pick up on the million little asymmetries that don’t match up with what our brain wants to see, so we dislike the image."

Vår perception dvs varseblivning gör alltså att vi har en förvrängd bild av oss själva. Skönheten sitter verkligen i betraktaren!

Jag tror en bidragande orsak är att vi idag, m.hj. av alla selfies, har en tendens att skaffa en ännu snävare bild av oss själva än den vi sett i spegeln i alla år. Å inte nog med det, genom att vi publicerar bilder på oss själva ger vi andra bilden av hur vi ser på oss själva i vår idealbild: magen in, rätt vinkel, rätt ljus. När andra bilder sedan framkommer, ur ett annat perspektiv, i ett annat ljus, blir vi osäkra på hur vi egentligen ser ut. Denna osäkerhet gör att vi känner oss obekväma, onormala, fula. Vår bild av oss förändras och vi kan inte acceptera den. Lite lika som en person som gått ber plötsligt kan fortsätta se sig själv som sin f.d. vikt. Vi är alla med andra ord smått dysmorfobiska och jag tror att både våra förändringar i vårt yttre, liksom vår begränsade bild av oss själva , påverkar synen. 

Mitt tips i hantering av bilder av oss själva som vi inte tycker om:

1. utsätt dig för mer varierade bilder av dig själv, se på bilden och fokusera på det du tycker om.

2. ta bilder på dig själv eller be en vän ta bilder ur en vinkel du vanligen inte själv tar dem ur ett ljus som du kan acceptera. Notera saker du har svårt att gilla, men värdera dem inte som"fult" eller i andra laddade ord, bara acceptera dem.

3. Spegla dig mindre. 

4. Lyft fram sidor hos dig själv som du ogillar. Testa huruvida andra reagerar på dem. 

5.  Lär dig att du inte behöver dölja dig eller tycka varje cm av dig är fantastiskt, du är älskvärd just pga dina brister och imperfektion! 

6. Vår bild - inte lika med sanning! Skönheten sitter som sagt i betraktaren! 

Way to go!

Har fått en riktigt toppenstart på veckan som jag hoppas håller i sig till helgen minst. Har vaknat tidigt varje morgon och fått en lugn och bra start på dagen. Ätit massor av god och hälsosam mat, tränat så alla svettkörtlar jag inte visste kunde aktiveras har brakat loss mer än nånsin (too much info, yep). Däremellan har jag stortrivts på jobbet, även om min go på jobbet är på medelnivå; att vara good-enough, som jag pratat om i ett tidigare inlägg, räcker.

Vädret har varit svettigt och varmt men jag har inget behov av att storkna mer i det än jag gör till å från plats a till b. På helgen finns nog med tid för att njuta av vädret, det är onödig att tro att man blir en lyckligare person bara man tar in varje solstråle för att det sen blir höst. Jag har alltid varit mer en maj och september människa än juli juni, antar jag. 

Nu: tidningsläsning och vila. Imorgon är en ny dag ! :)

Igår blev de äventyrsgolf. V avslutade med att sänka bollen i vattnet. 

Hämtar hem potten

Jag och mina ambitioner. Ofta svidande höga, tills jag inte längre orkar. Låter det då dra åt fanders, lämnar ansvaret på någon annan. Känner mig då antingen fullständigt otillräcklig eller lägger på "skit samma" attityden. Inte de bästa lösningarna, tyvärr.

Ofta funderar jag ändå bäst på lagom-nivån. Det är då jag lägger ner min själ i något, men inte mitt värde. Jag är intresserad men inte mer prestationslysten än min svagaste prestation. Jag går in för att klara det, men accepterar det ofullständiga, längtar efter vägen framom målet. Kan väl säga att jag ger bollen över till någon annan, till en högre makt, litar på att livet bär och vill mig väl. 

Exempel på när jag lyckats väl med denna strategi är min senaste 10km lopp, i mina psykologistudier och när jag bakar bröd. Intresset och glädjen tar helt enkelt över. Svårighetsgraden är den rätta. 

Exempel på när jag halkat i höga ambitioner alternativt otillräcklighets/skitsamma attityden: mitt senaste halvmaraton, när jag ska stå emot goda ting, i mina försök att utföra en perfekt utredning. 

Vad jag lyckats med idag:

1. vara på ett nytt gym-pass; Switching.

2. plockat 1l bär.

3. hållit ihop min första arbetsdag efter min semester.

Sista semesterdagen och den sista slutspurten.

Vid två i natt kom vi två trötta resenärer fram till vår äckligt varma, men ändå kära hem. 13h resande hann sätta sina spår och vi sov framtill 10, och jag därtill en timme på eftermiddagen. 

Min sista semesterdag har jag firat genom matshopping och storstädning med älskling, en knappa 10km löplänk i ett svettigt värre väder och mot kvällen gjorde jag en stor burk med gurksallad och plockade ca 1liter vildhallon. Älskling tillagade oxfilen som vi köpte ombord på viking, å himmelsk god blev den med svamp-gräddsås och sallad. 

Nu återstår bara 6v av praktiken och jag siktar mig in på att inte ta på mig längre ärenden, eftersom ärendena sällan blir kortare än 5 träffar. Det känns både vemodigt och skönt att det är över. Det har trots allt varit en av de största utmaningarna i mitt liv och jag har både känt mig som en riktigt bra och en riktigt dåligt psykolog(praktikant). Till sist förstod jag att jag ändå är en "good enough"psykolog, liksom jag är en "good enough" partner, löpare och vän. Å vet ni, det räcker!

Peace and love! 

Bussigt med buss- not!

Resa till thailand- 10h. Resa till Åland -13h. 

Ja, ni ska då veta att resan int blir lättare av att vi får åka bennäs-seinäjoki, seinäjoki-tampere med buss pga service av järnvägen el dylikt. Förlänger den redan tröga resan med 2,5h. Utan AC i bussen de första två timmar dessutom. 

Man kan klaga på myki. Men i grund o botten mår vi bra. Vår busstur tar oss int till Auschwitz. Ingendera har smittats av ebola-viruset eller det mer sannolika borrelian. Vi är dessutom båda lediga imorgon. Vi har vatten, är lagom mätta och utvilade. Å hela veckan har för mig varit välsignat av nära som inte glömt bort mig fastän jag bor 13h hemifrån.

Jag tänkte då avsluta detta klagobrev med 3 stora områden av tacksamhet som har betytt mycket för mig under min semester:

1. Gemenskapen

2. Friheten

3. Öppenheten

Osocial vila

Semestern börjar lida mot sitt slut och 6 dagars effektiva socialiserande har satt sina spår: det finns inget jag längtar mer än just nu än lugna stunder mer mig själv. Samtidigt känns det sorgligt att det här är sättet jag är social och träffar mina närmaste nu; i korta, sällsynta, knyckiga kvalitetstimmar.

Motstridigheten för hembyarna växer sig större. Lättheten balanseras upp av allt som känns tungt. Rättigheterna med skyldigheterna. Frustrationströskeln. Längtan närmare, ångest vid närhet. 

Imorgon blir det hemåt igen. Å för varje gång vi rör oss ditåt blir det allt klarare för mig att det är mitt hem just nu. Framtiden, oklar. Hemmet här och där.