Osocial vila

Semestern börjar lida mot sitt slut och 6 dagars effektiva socialiserande har satt sina spår: det finns inget jag längtar mer än just nu än lugna stunder mer mig själv. Samtidigt känns det sorgligt att det här är sättet jag är social och träffar mina närmaste nu; i korta, sällsynta, knyckiga kvalitetstimmar.

Motstridigheten för hembyarna växer sig större. Lättheten balanseras upp av allt som känns tungt. Rättigheterna med skyldigheterna. Frustrationströskeln. Längtan närmare, ångest vid närhet. 

Imorgon blir det hemåt igen. Å för varje gång vi rör oss ditåt blir det allt klarare för mig att det är mitt hem just nu. Framtiden, oklar. Hemmet här och där.