Resan som började i en lägenhet i helsingfors, följde med vid sidan om ett år i åbo och som fick vara mitt tidsfördriv under hela hösten, framtill nu. Som liksom ett förhållande som är på väg att ta slut men vägrar släppa taget, som tar fram det fulaste i en, i kasten mellan hopp och förtvivlan.
Jag är verkligen redo nu. Det finns ingen återvändo. Ingen alls. Det är i morgon det lämnas in. Å så vitt jag vet kan inget kännas bättre än det.
Ps. Hittade en dagboksanteckning från när jag fick veta att jag kom in på psykologin:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar