Att göra fastän det tar emot

Idag, som tidigare blogg-inlägg avspeglade, kakkapäivä. Efter att jag skrev det inlägget cyklade jag mot gymet, fastän det tog emot. Träffade min V på vägen dit, som var på väg hem. Jag grät ut all min ångest över jobbsituationen (det som inte är hindrat av tystnadsplikten) å han förstod direkt. Just då var det inte träning jag behövde, utan att få prata av mig, samt ett stort mål mat.

När stressen tar över har jag ibland svårt att ta hand om mig själv, precis som så många andra. Glömmer äta, vakar å grubblar, har mindre energi till träning, är mindre närvarande.. Ja, å det sociala vill ju å lämna förstås. Men eV bjöd mig på middag å vi öste ur oss turvis våra frustrationer, men kunde likväl njuta av den goda maten. 

Efteråt blev det det planerade cykelpasset. Med mina nya spinningsskor är motivationen helt en annan. Å även om jag inte kunde släppa jobbet så tror jag den fysiska ansträngningen gjorde något bra: nu kan jag känna fysisk trötthet å känna mig nöjd över att jag följt träningsprogrammet. Att undvika är aldrig bra.

Så sammantagsvis så hjälpte de att se över de fyra så viktiga sakerna: mat, sömn, motion, socialt stöd. Å så kom jag på en liten lösning som tar mig vidare, vilket ger mig hopp om en bättre morgondag!