Ständig längtan.

En bloggare jag följer flyttade till Åland från jeppis samtidigt som jag. Nu har ett år gott och hon flyttar tillbaka. Jag vet inte, men det får mig lite ledsen. Det kändes bra att det fanns någon annan på ön med liknande bakgrund som jag som förundrades över samma saker som jag och gick igenom flytta-till-ett-nytt-ställe-faserna i samma takt som jag.

Jag har under den här korta vistelsen i jeppis känt hur jag verkligen verkligen skulle vilja stanna kvar här så mycket längre. Jag skulle så gärna vilja umgås mer med min familj, följa med mina syskonbarn när de växer upp och inte vara tanten som man initialt alltid är lite osäker om man känner eller inte. Jag skulle vilja ta en helt vanlig kaffe med mina vänner oftare. Jag skulle ha velat spendera en dag på villan, löpa en av de där länkarna jag brukade förr och ha en bastukväll med kompisar. Jag känner lite ilska över att jag inte får något riktigt sommarlov, att jag inte hinner med allt jag vill här och att avskeden avlöser varandra. Å jag frågar mig om jag nånsin kommer att sluta längta till de ställen där jag inte är?

Men jag tröstar mig med att trots att Stockholm är ett steg "bortåt" blir det även ett steg närmare. Det är inte längre 14h resa "hem" om vi flyger. Vi har flera vänner där. Vi är inte så isolerade från omvärlden. Och kanske mest: vi har då äntligen nått vårt mål och kan förhoppningsvis pusta ut lite. Å jag tror jag ska försöka komma hit oftare, ett halvt år kändes allt för länge.