Om rädsla.

I dessa mörka tider är det många som är rädda. Å likaledes är det många som säger att vi inte ska vara rädda, eftersom det är det terroristerna vill. För att rädsla föder hat och vice versa. Å jag håller med, vi kan int gå runt å låta det som sker begränsa våra liv. För ju mer vi begränsar, desto räddare blir vi. 

För två dagar sen fråga V mig vad jag är rädd för. Jag funderade länge men kom inte fram till att jag skulle vara rädd för något. Men jag funderade lite om det var sanningen ändå, för även jag har väl perioder då stressen nästan kan kännas som ångest.

Nå, jag somnade in den natten men vaknade sen i smått panik. När sömnen tagit bort mina logiska spärrar så kändes det som om terrorn var alldeles intill oss. Jag såg för min inre syn hur drömmar krossades, familjer splittrades, liv förlorades. Vår säng å bostad kändes plötsligt väldigt otrygg. Jag skakade å frös ett tag, tills jag sen somnade in. 

På jobbet igår hade min kollega haft ett liknande uppvaknande. Hon ville inte gå på en konsert hon längtat till pga rädsla. 

I natt drömde jag även. Men denna gång var det att mina chefer å kollegor diskuterat och kommit fram till att min arbetsprestation inte var tillräcklig. Jag hade inte motsvarat deras förväntningar vare sig i arbetsprestation eller till personlighet. Jag skulle förlora jobbet. Å jag som så sagt till mig själv å andra att förlora jobbet inte skulle vara hela världen.. Men det skulle onekligen kännas som ett misslyckande!

Så på frågan om jag är rädd. Ja, jag är rädd att misslyckas, men jag tror inte att misslyckanden skulle krossa mig. Jag kan alltid börja om. Å ja, jag är rädd för terror å krig, men jag tänker inte acceptera dens makt över mitt liv.