Att ta sig genom det jobbiga

Igår låg jag och läste mina inlägg från ett år tillbaka, från tiden när jag höll på med min gradu. Å jag har tydligen glömt bort hur jobbigt det var, för nu när jag läste igenom det fick jag sån ångest och blev så stressad på nytt så jag inte kunde somna. Verkar nog verkligen ha varit en traumatiserande upplevelse, hehe.. 

Det jag däremot gladdes åt, var när jag hittade det här skrivet:

5 saker som jag vill ska hända innan året tar slut

 - jag har blivit klar

- vi har köpt lägenhet å flyttat till stockholm

-  jag har fått mitt första psykologjobb

- jag trivs på jobbet och känner mig trygg i min psykologroll

- jag har hittat flera roliga intressen 

HALLÅ! ALLT HAR JU SLAGIT IN!!  

Vardagen är ju tyvärr inte alltid så fantastisk, trots den insikten å trots att drömmar uppnås. Att skriva långa utlåtanden å stirra i en skärm är inte alltid roligt. Jag är långt ifrån bekväm i alla sammanhang. Ibland känns det som att jag knappt hunnit andas ut före jag ska å jobba en dag igen. Å motivationen dagar som idag är extremt låg för att gå ut å träna när man kan vara inne i värmen å lata sig. 

Så även om livet inte alltid är så fantastiskt, så är det ju ändå det. För att drömmar uppfylls, även efter att vi går igenom det där riktigt jobbiga. Eller kanske för att vi gör det. För vi går ofta igenom det där jobbiga, stressiga, ångestfyllda, för att vi har en drivkraft, för att vi vill att det ska bli bättre i framtiden. Eller bara för att vi måst gå igenom det. 

Allt för ofta får vi höra att vi kan bli vad som helst, vilket ger en falsk bild av verkligheten. Borde vi inte istället säga att vi kan få allt som vi jobbar oss fram till (i bästa fall)? Å borde vi inte då se det där jobbiga som något nödvändigt, framom något vi ska gömma under mattan? 

Allt gott.