Att våga vara där jag är just nu.

Om det är nån form av insikt jag har fått under den senaste tiden, månaden, året (?) så är det att jag måste lära mig att acceptera den punkt där jag är just nu. 

Som att; jag kan inte vara den säkraste utredaren eller den bästa föreläsaren eller ens mitt snabbaste jag. Jag kan bara vara där jag är just nu, i min växtkramp, med två steg fram och ett tillbaka. 

Jag kan inte leva på gamla meriter. Jag kan inte tro att jag är bra på allt som andra är bra på. Jag kan inte heller tro att utvecklingen går spikrakt och utan smärta läng vägen. 

Men min styrka är min envishet och min förmåga att kasta mig i något halvgalet just för att det är så utanför min bekvämlighetszoon. Jag har aldrig känt att jag behöver vara bäst så länge jag jobbar för att bli ett bättre jag. Trots att den utvecklingen ju inte heller går spikrakt framåt.. 

Idag gjorde jag något som jag kan känna mig stolt över tack vare den här halvgalna, envisa sidan och sprang en halvmara i eget regi. Den första på 3år. Det gick inte speciellt snabbt å föret var inte det bästa med slask å is, men jag höll en bra form å lyckades av någon orsak å utan större ansträngning springa den sista kilometern snabbast.

Låt mig även tillägga att före jag for ut å sprang hade jag molande ångest å stress inför några aspekter av den kommande arbetsveckan, men så fort jag kommit typ 5km var allt sånt bortblåst. Det är här jag behöver löpningen som mest. 

Svettades som en gris när jag tog tunnelbanan den sista biten hem, trevligt för alla medpassagerare. Not.