Jag kokar inombords.

Han var strax under 60år, alkoholpåverkad och storväxt. En man som antagligen levt med spriten som sin närmsta vän i vardagen, antagligen klarat av ett enklare jobb och att försörja sina barn och haft en fru tills hon lämnade honom när barnen växt upp. Sökt sig därefter till allt mer rasistiska och sverigedemokratiska banor för att kunna hitta ett forum för sitt inre illamående, kvinnoförakt och svartvita tänkande. 

Idag vinglade han fram i tunnelbanan. Satte sig ner framför en man av utländsk börd och skällde ut mannen av orsaken "tycker du det är rätt att såna som du får komma hit och ta av vårt". 

Folk började skruva på sig och jag skulle precis ingripa före en kvinna mittemot hann fram och bad honom låta mannen vara. Då vände sig mannen om och satte sig mittemot kvinnan istället och började monologisera i rasistiska toner och kalla henne dum och naiv för att hon tänker i sina feministiska, hjärntvättade tankebanor (fastän hon inte sagt något om vad hon tänker eller tror). Där fick jag nog, satte mig bredvid kvinnan och bad honom lämna henne i fred, eftersom det blev tydligt att det inte gick att diskutera sakligt med mannen. 

Mannen fortsatte sitt tjat, å försökte med alla medel provocera trots att vi åter och åter bad honom respektera vår å medpassagerares humanistiska rättigheter. Jag fick anstränga mig för att inte skrika, för jag blev så arg över att någon tror att man får behandla andra så totalt respektlöst. Det enda som fick mig att tala bestämt och föreslå att platsbyte till kvinnan istället för att skrika var att jag förstod att det inte skulle leda vidare med någon som honom. 

När mannen inte lämnade kvinnan i fred trots platsbytet kom ett annat par och blandade sig i eländet. Paret fick ta över diskussionen och lyckades förvirra mannen genom att peka på komplicerad fakta som mannen inte verkade förstå. 

Till slut gav han upp och jag kände en sån ilska och förakt mot mannen, som trodde sig ha rätt att trycka ner andra och komma med sina populistiska, hatiska och rasistiska tankegångar. 

Hela rumban slutade med att den öppet rasistiska mannen önskade mig å övriga en trevlig fortsatt kväll. Jag hälsade med mittfingret, som i ett svagt ögonblick fick symbolisera allt jag egentligen ville skrika ut. Det är svårt att vara rationell när någon beter sig så man börjar tappa tilltron till mänskligheten... 

Jag vet att han var alkoholpåverkad, men det var ingen ursäkt. Tvärtom, hur många sitter inte med liknande tankegångar utan att ta ett sånt steg fram? Å varför ska vi som tycker annorlunda men lyckas besinna oss i liknande ögonblick bara titta på, när idioter som inte kan bete sig dränker oss med sina förgiftade ord och tankegångar? Jag känner mig arg, maktlös och rädd på samma gång. Men mest kokar jag bara inombords.