Magi på löpspåret

Framtill denna vecka har jag nött asfalten med tunga steg i nästan pinsamt långsam fart. En sån fart som antagligen någon energisk power-walkare skulle hänga med i. Å tack vare den här långsamma farten har kroppen å knoppen förstått att "hej, det här med löpning var ju inte så farligt, heller". Å likaså är jag i spåret snabbt igen, med bara måttlig ångest inför ett löppass.

Förstå mig inte fel, jag älskar att springa. Men det är sällan jag bara slänger på mig löpskorna utan minsta velande. Jag kan längta en hel dag efter att få springa, å ändå blir jag nästan paralyserad strax före jag borde gå, å försöker hitta alla möjliga ursäkter för att låta bli. Plötsligt känns det lockande att städa lägenheten.. 

Idag kände jag mig lite nere och deppig av oklar orsak efter jobbet. Min instinkt var bara att ge upp, sätta mig framför tv:n å tröstäta å känna mig dålig å hoppas på en bättre dag imorgon. Men jag kände en rastlöshet i kroppen, å därifrån nånstans fick jag energin å lusten att trots allt gå ut å springa. Efter 10min var kroppen uppvärmd för intervaller å så körde jag på så gott jag kunde i 1h. 

Under löpturen insåg jag att under min deppighet låg en hel del ilska och irritation. Men när jag släppte fram den å använde den som energi för mina intervaller kunde jag känna hur jag ilskan släppte, å därmed kunde jag släppa även deppigheten. Samtidigt blev även löpstegen lättare, farten snabbare å känslan helt ny. 

Löpning är magi.