Nytt hopp

Den här våren känns så hoppfull. Så mycket är bra. Inte bara i mitt liv utan även hos många av mina nära. Saker reder ut sig. Även det mest hopplösa.

Ibland när det är så här bra blir jag rädd att diskrepansen mellan min och en del av mina patienters liv blir för stor, så att jag inte kan känna äkta medlidande för dem som har det svårt. För dem som kämpar dag för dag, år för år, inte bara då å då. Jag är rädd för att min lycka ska övergå i stolthet och högmod. Att jag på nåt sätt ska tro att jag gjort mig förtjänt av det här livet genom min egna insats. 

Jag brukar då påminna mig själv att vi alla kom hit till jorden helt tomhänta, men blev givna gåvor längs vägen. Utan vår förtjänst. 

Andra saker som håller mig ödmjuk: misstagen jag fortfarande ständigt gör, minnen av hur det en gång var å den oundvikliga smärtan av att vara människa. Å förmågan att känna tacksamhet över allt jag fått. 

Samtidigt vill jag inte skämmas för min lycka. Behövs inte också vi som visar att livet inte behöver vara en ständig kamp?Som vill tro och bär erfarenheten av att det blir bra till slut. 

Jag tror det.