...och känner mig salig över att det är lördag och jag får bara vara. Samtidigt finns det en viss rastlöshet i mig, en känsla av att helgerna går alltför fort och jag måste bara få vara ledig!
Konstaterade igår när jag fick startnumret till halvmaran att det är bara 2 v tills det!! Känns nog lite pirrigt, å det känns nästan mer som att jag borde ägna mig åt mental än fysisk träning inför loppet. Inte då för att jag ska springa snabbare utan för att jag ska känna mig nöjd både under och efter. Det är så svårt att komma ifrån prestationstänket när man vet att folk kommer att fråga om tider, men kanske mest för att jag själv kommer att jämföra med mina PB för 3, 4 och 5 år sen. Samtidigt vet jag ju att jag inte kommer att vara ens i närheten av dessa tider, men jag känner ändå som att jag måste försvara mig för det.
Jag skulle hoppas att jag kom igenom loppet med en känsla av glädje och tacksamhet. Med en känsla i kroppen att jag vill springa mer och delta oftare i olika lopp. Jag vill helt enkelt känna att jag accepterar var jag är just nu, men att jag ändå vågar och vill utmana mig själv. Å om nån frågar om min tid, tänker jag beskriva känslan under loppet och glädjen för att springa.
För att min kropp kan springa är viktigare än hur snabbt den springer.
För min glädje är viktigare än bekräftelse.
För vad löpningen gör åt min hälsa är viktigare än vad den presterar på lopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar