Långt ifrån men ändå här

Att springa fortare anses bättre än att vara långsam och långsiktig. Att vara expert på ett visst område i arbetet anses bättre än att vara medioker på mycket. Att köpa ett större och finare hus anses bättre än att äga en liten lägenhet. Att vara vältränad och smal anses bättre än att vara lagom och tidvis lat. 

Jag säger inte att jag inte vill utvecklas. Men just nu. Just nu vill jag inte ha alls bråttom fram. Just nu vill jag bara vara här, å trivas med vad jag har. För om vi alltid tror att lyckan, lugnet och meningen finns där och då, blir det väldigt svårt att älska och hinna med livet här och nu. 

Vi lever i ett samhälle med ständig växtkramp. Bli snabbare, bättre och mer effektiva. Att ständigt utvecklas. Att ständigt vilja ha mer. Vi har chefer och kollegor som är supermänskor, men som orkar i sin position i några år tills de byts  eller bränns ut. 

Kan jag få tillåtelse att vara lite skit ibland? Göra lite misstag ibland? Tveka och känna mig osäker? Få vara lite lat ibland? Att inte vilja vara snabbast men ha som roligast? Inte alltid, men liksom ibland. Jag blir så trött på den ständiga utvecklingshetsen ibland att jag bara vill flytta till ett munkkloster och sälja all min egendom, leva ett enklare liv där utveckling inte är framåt utan på djupet. Kommer nån med mej? 

Å ibland vill jag bara dansa på bord å stolar med mina kollegor, precis som 2010 med andra psykologstuderande.