Svacka

Usch då. Svacka i måendet. Tycker allt jag gör bara suger. Ifrågasätter min kompetens totalt. Ifrågasätter min person nästan lika totalt. Hur hamnade jag här? I en blandning av självförminskning och självömkan.

Försöker påminna mig om det är bara en dålig dag, en dålig tanke, en dålig känsla.. Inte ett dåligt liv. Inte ett dåligt jag. 

När jag mår som sämst saknar jag mest min aktiva tro. Jag saknar en tid då vi samlades i grupp och bad för varandras motgångar, svårigheter och sårbarheter. Satt i en ring men handpåläggning och bad för varandra. Saknar hur det alltid kändes bättre efteråt. 

Ibland undrar jag om vi mår sämre tidvis så vi inte ska tappa kontakten med vår inre sårbarhet, så att vi börjar tro att vi klarar allt ensamma, så att vi insjuknar i styrka. När jag är som svagast inser jag mest mitt beroende av andra, å kanske just den insikten är viktigt för mig.