Länge trodde jag att om jag förmedlar den perfekta lösningen till andras problem så kommer resultaten bli de bästa. Å strategin fungerade precis lika länge som jag kunde förmedla den perfekt. Det vill säga inte alls länge. Å plötsligt blev jag mer hjälplös än den jag skulle försöka hjälpa, min kreativitet försvann och jag fastnade i den grop jag själv grävt. Mitt till synes osjälviska försök att hjälpa andra blev på alla sätt själviskt, eftersom den var sprungen ur mina egna bekräftelsebehov.
Jag hade inte lärt mig att jag måste erkänna min ofullkomlighet för att kunna hjälpa andra att hjälpa sig själv. Jag hade inte accepterat min egen mänsklighet och därför öppnade jag inte möjligheten för den andre att upptäcka å älska mänskligheten i sig själv. Det enda jag visade med mitt beteende var att misstag kan inte förlåtas och mänsklighet kan inte accepteras.
Vad jag vill säga är väl detta: Vi behöver erkänna vår mänsklighet för att förstå att vi behöver varandra. Vi kommer inte orka förmedla empati mot andra i långa loppet om vi inte också kan förmedla den till oss själva. På något sätt tror jag att minskningen av empati i världen också är resultat av en minskad tillåtelse för att göra fel, en minskad tolerans för det avvikande och en kollektiv upplevelse av övermänsklighet hos mänskligheten.
Låt mig aldrig glömma att jag är mänska och därmed kommer att göra misstag. Låt mig aldrig tro att jag bör eller ska vara något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar