Fullspäckat

Huhhu, vilken lördag säger jag! 

Vaknade vid 6 imorse, såg att det regnade så jag lät löpskorna vara å åt frukost i lugn å ro istället. Tog en lugn lördagsförmiddag till 11, varefter V och jag tog bussen till mat- å vinmässan. 

En himla massa köer senare gick vi bland mässborden och smaskade i oss av smått å gott-tillräckligt för att vi inte ville ha någon separat lunch. Paolo Roberto var också på plats å bad mig ta en bild på honom till bloggen så jag sa Ok då Paolo, men bara den här gången.. Hehe, nå ok, gick kanske inte riktigt till sådär. 

Något seg efter lite alkoholhaltiga provsmakningar for jag ändå med Johi på stan. Vi gick runt i butiker ett tag, men blev sen så trötta å hungriga så vi sökte oss hem. Hann äta, vila å piffa upp oss på en halvtimme förrän vi for iväg till Cirkus, där Kristina från Duvemåla skulle spela kl 19.

Det var en så härlig 3h å 50min av vacker sång, dans å scenspektakel. Jag hittade ialla  fall min favoritlåt: Du måste finnas. Tänk att det var den första och möjligen enda favoritlåt som jag minns att jag nånsin haft, fast jag då inte visste något annat om låten än att någon sjöng den på Sikta mot Stjärnorna 1997! Jag gick runt å sjöng låten hela tiden å ikväll var det den låten som fick tårarna fram. 

"Vem skulle hjälpa mig uthärda livet härute? Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig, jag är så liten på jorden? Om du inte fanns till, ja vad gjorde jag då?

Nej du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig. Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav.
Du måste finnas, du måste, hur kan du då överge mig? Jag vore ingenstans, jag vore ingenting. Om du inte fanns."

Ni som är i/besöker Stockholm: se musikalen!!

Ännu ett helginlägg

Min chef frågar mig varför jag jobbar ännu när klockan är nästan 5 OCH det är fredag. Men det stör mig faktist inte. Jag har inget emot en extra halvtimme på jobbet om jag kan känna att jag har kontroll över det jag gjort under veckan, för det innebär att jag kan släppa jobbet och börja med ett relativt tomt skrivbord på måndag = sinnesro.

För vet ni, i helg har jag riktigt roliga planer. Det blir mat å vinmässa, middag och musikalen "Kristina från Duvemåla".  Sen vi kom hit har Johi och jag pratat om att göra något kulturellt å nu är det äntligen dags! 

En annan förväntning för helgen är att få lite dagsljus, när man jobbar hela dagarna är det mörkt när man lämnar hemmet å mörkt då man lämnar jobbet.. Så i helg ska jag vara ute dagtid så mycket det går. 

Ha en trevlig helg alla!!

Ödets ironi

Igår kväll kom jag på att jag skulle kolla igenom de papper jag fortfarande har kvar från mina studier, dvs anteckningar å powerpoints från föreläsningar mm. Jag har slängt en stor del av materialet, å  bara behålligt det jag värdesatt mest. 

Det som var komiskt var att jag sparat materialet från den kurs jag fått det sämsta vitsordet i. Just den kursen handlade om barnneuropsykologi och utvecklingsstörning, men just den hösten var jag skoltrött och hade allt möjligt annat å tänka på i privatlivet så mitt intresse å engagemang för kursen var ytterst lågt. 

Två-tre år senare skulle jag ha vuxenneuropsykologi och eftersom jag fått så "dåligt" vitsord på den tidigare neurokursen gjorde jag antagandet att jag är urusel på neuropsykologi och själva tanken på en karriär i området är lika med noll. Rädslan för att bli underkänd och det allt växande intresset för ämnet när läraren å timingen också var den rätta gjorde till min stora förvåning ändå att jag fick högsta vitsord i tenten. 

Med det goda resultatet insåg jag att jag hade möjlighet att tillgodogöra mig en karriär i neuropsykologin och här är jag 5år efter den första kursen, jobbar inom neuropsykologi och läser gamla anteckningar och önskar att jag lyssnat lite noggrannare på den där kursen. 

Vad vill jag då säga med det här? Kanske att vi inte ska lägga oss själva i en viss kategori (usel/jättebra) bara för att vi misslyckas/lyckas med något. Å att lyckas handlar mycket mer om vad vi vill kunna än om vad vi kan. Framförallt vill jag väl säga att säg aldrig aldrig och att vi aldrig vet vart livet för oss. Våra svagheter kanske visar sig vara våra styrkor. 

Teknologi utan gränser

Jag avundas prersoner som skypar med sina föräldrar och syskon på andra sidor av världen, mina är inte så insatta i det ännu. Men mina vänner har jag skypat med idag trots vissa smärre problem, bl.a. fick Josso int skype att funka så hon ringde Malena som jag sen videoskypa med. 

Det är ju egentligen helt galet vilken skillnad det gör för ens känsla av saknad att kunna skypa med någon man saknar. Visserligen så saknar jag kramarna å den fysiska närheten, men att redan kunna komma in i någon näras vardagsrum, se någons leende och rörelsemönster.. Det ger ju ändå en känsla av närhet. 

Ett ständigt pillrande med telefoner kanske stör vår närvaro i nuet å i våra relationer, men den möjliggör samtidigt gemenskap och delaktighet. Vi kan själv välja på vilket sätt vi använder den, med lite vett å etikett kan vi få det bästa av två världar. 

Myspys å höstbrus

Ingen bra början på veckan. Kom till jobbet bara för att inse att alarmet var aktiverat så ingen kunde ta sig in. Fick vänta 1h förrän dagen kunde börja. Satt å skrev utlåtanden hela dan å kände mig allmänt oproduktiv och loj. Å så bussresan hem: resan som annars går på 30 min tog 60minuter!! Fatta att jag kunde ha sprungit hem på samma tid! 

För att int den här bloggen ska drunka i negativitet  ska jag också berätta om några positiva saker:

- Jag köpte världens mysigaste tröja förra helgen som jag har myst i hela dagen! Så vill jag att alla mina kläder ska få mig att känna mig! 

-  Lasagnen jag gjorde idag med lax, spenat och vitlök blev riktigt bra! Rekommenderas!! 

- Min kollega å jag har kommit på att vi ska börja gå ut på löplänkar under arbetsdagarna. Som jag längtar! 

- Det är nu bara 1månad tills vi får tillgång till vår lägenhet!! Så här lär de se ut sommarkvällar vid poolen: 

- Jag har bestämt att även i år ha en nyttig november inför kommande glögg å chokladtider. Inget extremt, bara lite mer medvetenhet över vad jag stoppar i mig å minska på sockerintaget mm. 

Om skam och sårbarhet

Jag tycker att det är så viktigt att vi pratar om skam och att vi lär oss identifiera den i oss själva och andra. Varför? För att skam som vi försöker trycka åt sidan eller fly skapar barriärer både inom oss själva och mellan människor. Om det är något som jag ser folk må psykiskt dåligt av så är det sin relation till sin skam och sin sårbarhet. Ovanstående TED-talk förklarar det bättre än jag själv skulle kunna.

Det fanns en period i tonåren då jag inte heller kunnat acceptera min sårbarhet och var insnärjd i en kamp mot skammen som jag inte kunde vinna med egen kraft. Vad som sist och slutligen hjälpte mig vidare var kärleken. Att andra visade att jag dög som jag var och att jag slutligen också började tro det, jag valde att tro det.

Det är en lång resa och jag tror de flesta kämpar medvetet eller omedvetet i perioder med sin inneboende skam, Hur den tar sig uttryck varierar bara. Jag tror inte vi kan bli helt av med skammen, men vi kan bli bättre på att känna igen skammen när den kommer. Den har ofta ett visst sätt att signalera att den håller på att växa sig starkare, t.ex. när den försöker maskera sig i oskyldiga ord från vårt medvetande. Det kan vara i tankar om att "Du duger inte", "Du är ingenting" "Du är pinsam/ointressant/ful/fet" etc. 

Med tiden har jag börjat förstå allt mer att orden inte är sanningar utan meddelanden från skammen inuti. Å oftast räcker det med att den blir erkänd och att jag tar ännu bättre hand om mig själv. För skammen växer när vi skadar oss själv, när vi tror på lögnerna om att vi inte duger, när vi intalar oss att vi måste vara perfekta för att ha ett värde. Det skammen aldrig kommer att säga, å som var å en som vill lära sig att stå emot skammen måste säga till sig själv, är att "jag duger, jag är älskad och värdefull precis som jag är". Å ja, om du läser den föregående meningen med sarkastisk ton, är det antagligen skammen som talar. 

10 smått märkliga saker om mig

1. Jag har tappat 4 porslinskoppar  i golvet de senaste 2månaderna, varav två var muminmuggar. Jag börjar bli lite orolig över min handmotorik.

2. Det hände sig rätt ofta under lågstadiet att jag förfalskade underskrifterna till mina prov och andra papper. Inte för att jag skämdes över resultatet utan för att jag glömde be om underskriften.

3. Jag vann flera pris i en motionstävling genom att samla poäng när jag åkte skidor till skolan varje dag, även när det inte fanns någon snö kvar utan bara en remsa is längs vägkanten. Tur att jag var yngst i familjen för de skidorna kunde knappast användas mycket därefter... 

4. Jag har sovit en natt i en liten klädgarderob tillsammans med min syster. På ett hotell. Så kan det vara att växa upp i en stor familj. 

5. En gång när jag var liten å vi var på en teaterföreställning sa min pappa att jag kunde gå närmare scenen å sitta för att se bättre. Jag förstod det lite väl ordagrannt å for mitt på scenen å satt mig på Josef och Marias å Jesus-barnets platser när föreställningen skulle precis börja. 

6. I perioder har jag gått rumt med det jag idag ser som hemska huvudbonader, såsom igelkottsmössan, cowboyhatten och fiskarhatten. Nu så hemska, då så älskade. 

7. Jag trodde förr att karamellfärg var en färg, inte en vätska som används för att färga livsmedel.

8. Jag tatuerade mig som 13-åring och tyckte jag var så cool att vara den första med tatuering i högstadiet. Jag har aldrig ångrat mig men skulle aldrig låta mina barn tatuera sig innan de fyllt 18år. 

9. Eftersom jag tyckte mycket om att sjunga å uppträda som barn har jag (av nån orsak) uppträtt med att sjunga "hämä hämä häkki" (imse vimse spindel) framför en fullsatt kyrkosal. Något fel kontext kanske.. 

10. Jag fick under ett par år kväljningar varje gång jag såg en burk med ananas. Färsk ananas hade jag däremot inga svårigheter med.