Vi kommer aldrig att dö

Viktor har lyckats få biljetter till oss till Kents avskedsturne. Min första stora konsert, vilket känns lite häftigt. Deras sista konsert, vilket känns lite sorgligt.

Samtidigt; deras låtar kommer alltid att leva vidare. Deras ande kommer att leva vidare. Precis som vår ande lever kvar lite här och var när vi dör.

Jag har tänkt på döden de senaste dagarna. Kanske för att det är påsk och Jesus dog på korset och allt det där. Men mest för att jag hörde på en podd där man pratade om rädslan att dö pga glädjen att leva. Å kanske lite för att min mormor levde senast jag var här och för att hon är död nu. Men jag märker hur mycket vi flyr att tänka på döden när jag  tycker ordet död klingar för hårt för att ens nämnas i en blogg.

Något som gjorde mig så smärtsamt medveten om döden och livets korthet var även det 20-tal brev min mormor sparat, återfunna bland hennes saker, skrivna av min 20-årige mor när hon just flyttat till Åbo med pappa. När jag läser dem är det som om där och då suddas ut och blir här och nu. Men allt är förändrat. Mormor som var den primära mottagaren är död, medan vi barn som inte då levde nu är mottagarna.

Att vi inte tycker om att tänka på döden måste ha något att göra med hur bi ser på livet efter den. Troende eller icke-troende ser jag ändå tröst i att vi lever kvar i breven vi skriver, i dagböckerna, i våra livsverk, om nåm förvaltar dem.  Kanske lever vi kvar i en blogg. Kanske i varje människa vi möter. 

Början

Godmorris! Första dagen av ledigheten å jag vaknar kl 5 på morgonen av att jag tänker på arbetsrelaterade frågor. En tydlig indikation om att jag behöver semester! 

 

Började min semester med frukost och 90min löpning. Kände mig så hurtig när jag klev ut ur lägenheten kl 7 på morgonen och direkt i spåret. Benen kändes lite mosade efter bodypumpen i torsdags men det lättade snabbt. Körde i jämnt tempo hela tiden min gamla hederliga "söndagsrunda". Till min stora glädje orkade jag för första gången springa upp för varje backe utan att vila, vilket ju visar på att träningen ger resultat även på backlöpning. I platta Finland finns ju knappt backar, men här är det mycket mer kuperat. 

Nu blir det dusch, packning å mat, sen beger jag mig mot city för lite shopping innan det bär i väg till plattlandet. Ses å hörs ikväll förhoppningsvis! :) 

En liten bit av min fina söndagsrunda.

Loooov <3

I måndags kände jag att den här veckan skulle bli mödosam å tuff. Min motivation var noll å jag kände mig som ett offer för att jag måste jobba. I tisdags var det så fortfarande, vilket ledde till att jag skippade kören och for ut å springa istället. Där nånstans vände min vecka. I onsdags hade jag en fantastiskt effektiv dag med vårstädning å brödbak, å i går hann jag med både morgonträning å en hel del arbetsrelaterade måsten. Å framförallt hade livslusten å arbetsglädjen återvänt, till viss del tack vare det plötsliga, soliga vårvädret. 

Å nu är då fredagen jag väntat på! Påsklovsstartfredagen! Å det känns så bra!!! :) Idag ska jag ta det riktigt lugnt på kvällen när V redan begett sig till Hesa. Kanske blir det en vända till Kungens Kurva å shoppa lite födelsedagsgåvor åt två syskonbarn å mamma. Kanske orkar jag packa, eller så int. 

Vem bryr sig egentligen, eftersom...

 

Om konsten att säga JA

Ofta talas det om vikten av att kunna säga NEJ, eftersom gränser och begränsningar behövs för att vi inte ska bli överarbetade och överbelastade. Det verkar rent av finnas en allmän bild av att om vi duktiga flickor bara lär oss att säga NEJ, så kommer alla våra problem lösas. 

Men på senaste tiden har jag insett en minst lika viktig färdighet är att kunna säga JA till saker! Det finns så många som "NJA:ar" sig genom livet och aldrig går riktigt in i något. Man undviker saker, för man känner inte riktit att man har resurser till ännu en sak, eller känner sig osäker kring om det är "värt besväret". Men vet ni, då blir man aldrig heller bättre! Då går man miste om livet! Då missar man chansen! 

I år har jag sagt JA till mycket. Jag har sagt JA till att leda kurser jag aldrig lett förut. Till att föreläsa om saker jag inte helt behärskar till fullo. Till att köpa en lägenhet, även om man nu har lån man aldrig kommer kunna betala av. Till att sätta mig i sammanhang där jag ingen känner. 

Jag har sagt JA till saker jag inte varit speciellt bra på och inte heller alltid lyckats så bra med, men ändå ångrar jag det inte. För något händer när vi säger JA. Ett "nej" grundar sig ofta på regler å begränsningar (Jag kan inte/ Jag borde inte / Jag törs inte), ett "JA" öppnar möjligheten till utveckling och livskvalitet. 

När jag säger JA till något som utmanar och/eller glädjer mig har jag något relevant att backa upp mina NEJ med. Tror jag på att jag har något värdefullt att fylla mina dagar å lägga mina resurser på, blir det lättare att säga NEJ till saker som inte tillhör den kategorin. Jag behöver inte längre fylla ett tomrum inuti med att söka bekräftelse från andra. Jag uppskattar och tar mitt liv på allvar, alltså är det värt att avsätta tid å energi på. Därför blir jag inte heller fast på arbetet, därför behöver jag inte heller dricka mig full, därför behöver jag inte vara bitter. Jag behöver inte detta, eftersom jag tar mina behov på allvar!  

Idag anmälde jag mig till Lidingöloppet och Womens Health Half Marathon. Det var att säga JA, även om jag är rädd. Men ännu räddare är jag för att gå miste om livet. Ännu räddare är jag att leva någon annans liv. 

Vårstädning

Idag var det så himla fint å varmt. Sol å 10grader å vårjackan åkte fram. Efter cykelturen hem fick jag inte nog av solen, så det blev en promenad i jakt efter årets första utomhus-glass! Det är våååår!

Sen for jag hem å i glad vår-anda vårstädade jag hela lägenheten, putsade lite extra å ordnade det mesta. Sen blev det ännu brödbak förrän jag nöjt satte mig framför Sveriges Mästerkock.

Skönt att få saker ordnade inför påsklovet! Två dagar kvar och jag får putsa ut. 

Magi på löpspåret

Framtill denna vecka har jag nött asfalten med tunga steg i nästan pinsamt långsam fart. En sån fart som antagligen någon energisk power-walkare skulle hänga med i. Å tack vare den här långsamma farten har kroppen å knoppen förstått att "hej, det här med löpning var ju inte så farligt, heller". Å likaså är jag i spåret snabbt igen, med bara måttlig ångest inför ett löppass.

Förstå mig inte fel, jag älskar att springa. Men det är sällan jag bara slänger på mig löpskorna utan minsta velande. Jag kan längta en hel dag efter att få springa, å ändå blir jag nästan paralyserad strax före jag borde gå, å försöker hitta alla möjliga ursäkter för att låta bli. Plötsligt känns det lockande att städa lägenheten.. 

Idag kände jag mig lite nere och deppig av oklar orsak efter jobbet. Min instinkt var bara att ge upp, sätta mig framför tv:n å tröstäta å känna mig dålig å hoppas på en bättre dag imorgon. Men jag kände en rastlöshet i kroppen, å därifrån nånstans fick jag energin å lusten att trots allt gå ut å springa. Efter 10min var kroppen uppvärmd för intervaller å så körde jag på så gott jag kunde i 1h. 

Under löpturen insåg jag att under min deppighet låg en hel del ilska och irritation. Men när jag släppte fram den å använde den som energi för mina intervaller kunde jag känna hur jag ilskan släppte, å därmed kunde jag släppa även deppigheten. Samtidigt blev även löpstegen lättare, farten snabbare å känslan helt ny. 

Löpning är magi. 

Behovet av ledighet

Nää hööni. Börjar vara i sånt behov av ledighet så att.. Orkar int med nå mer jobb alltså. Har redan mentalt fari på ledighet och känner bara blää..  Hur ska jag ork med det sista av veckan? De här senaste veckorna har jag bara int känt att jag hunnit ladda batterierna efter helgen..

Jag försöker tänka på de 3 saker jag mest ser framemot:

1. Umgås med nära och kära. 

2. Träna.

3. Vila.

Det är märkligt hur jag egentligen tycker mig ha rätt mycket fysisk energi så där överlag tack vare vårvädret, men är ändå tom på mental energi. Jag behöver en total omladdning, behöver få släppa jobbet och de 157 uppdragen där.

Imorse var himlen fin i alla fall.