Mina vacklande steg

Det är fredag eftermiddag och jag sitter i tåget mot Seinäjoki. Ja, ni läste rätt. Pga en skit gps och egen dumhet missade jag bussen till jeppis och den följande bussen var en trög-buss som dessutom skulle komma först om 2h. Så jag valde ett färdmedel jag föredrar mycket mer, dvs. tåget. Dock krävde denna färd då en omväg via seinäjoki, vilket e ju int så hejsan, men att lämna Vasa hjälpte mig hantera min ilska. Jag tycker nog inte om Vasa, helt enkelt. 

Jag avslutade mitt livs sista skolbesök med föreningen som jobbar med förebyggande missbruksarbete. Jag hoppas och tror att jag har gjort något för hur någon ung person tänker kring sina val angående alkohol, tobak och droger. Det har varit ett utmanande jobb, men utmaningar utvecklar en och jag har utan tvekan utvecklats genom detta arbete. 

För de unga har även lärt mig saker, utmanat mig och mina värderingar. Jag vet bättre nu varför jag vill leva ett rikt liv utan att söka mig till olika rusmedel. Jag vet vad i livet som bygger upp en och vad som stjälper en. Vad som är verklig styrka och vad som är falskt och bräckligt. 

När jag tänker tillbaka på de unga jag träffat under dessa två år minns jag bäst de som delat med sig av sina liv. Flickan vars pappa slog henne när han var full. Klassen med så många elever som hade blivit misshandlade redan innan de föddes. De socialt omhändertagna som jag trodde skulle krossa mig, men som istället respekterade mig. Pojkarna vars pappor drack varje kväll som kämpade för att hålla inne tårarna. Ja, man kommer sannerligen nära mänskor när man vill deras väl.

Jag önskar vi kunde prata mer om missbruk, beroende och illamående. Om hur vi ska göra något för vår finländska kulturs alkoholberoende. Det måste börja från mig, tänker jag ibland. Å jag tror att jag redan tagit mitt första, vacklande steg. 

Roskisar

Tycker jag borde bli lite bättre på positiva blogginlägg. Jäkligt kul att läsa en halvdepressiv blogg liksom... Men nä, bloggen blir ibland mitt utrymme för känslor och speciellt för de känslor som jag inte visar utåt i vanliga sociala sammanhang.

Å någon " roskis" för alla ens känslor måste man ha. För vissa kan det vara terapeuten, för andra blir det vänner osv. Är någon inte frivilligt ens roskis så hamnar ofta någon ofrivilligt ta skiten . Det kan vara då chefen, makan, pojkvännen, barnen men kanske ändå oftast riktas svåra känslor inåt. 

Att samla alla känslor inuti och sätta korken på funkar ända tills någon/något skakar i flaskan å allt lik en kolsyrad limsaflaska sprutar ut över en själv och alla inom en meters avstånd. För att inte nämna den mentala tomheten och tröttheten den lämnar efter sig. 

Nåja. Sagt så. 

Idag provade jag annars hur jag skulle passa med långt hår med lite hårförlängning, å visst var de lite sött. 

det halvt okända

Tredje dagen i Vasa och det lugna, stressfria livet fortsätter. Jag märker dock att det är något i att vara bort hemifrån, att på riktigt stanna upp och lyssna inåt, som får mig att känna rätt starkt vemod.

 Jag går in i akademin i Vasa och känner sorg över att jag snart inte är studerande längre. Jag träffar en vän och känner mig ledsen över vi inte ses så ofta som förut och att vi inte är lika unga som vi en gång var. Jag jobbar mina sista dagar på ett jobb som jag tidvis upplevt ångestfyllt, men känner ändå hur svårt jag har att släppa det och de mänskor som jag jobbat med. Jag frågar mig varför man måste bli gammal och hur mycket och många man måste säga farväl till under en livstid.

När jag löper efter halvt okända, mörka gatubelysta stigar märker jag hur på något sätt beskriver hur jag känner mig just nu. På väg framåt, men mot ett halvt okänt, framtid med en förhoppning om att det tar mig fram någonstans, där jag kan känna att här hör jag hemma i den jag är, i det jag gör och med de mänskor jag är. Jag är inte beredd att släppa allt jag byggt upp hittills, inte beredd att lämna vem jag varit. Men jag är beredd att ta steget ut i det halvt okända, tror jag.

När jobb blir ledighet

Dagens jobb gjort å klockan e 11! Sitter å njuter av varsin kaffedryck i café Paris i Vasa. Härefter blir det loppisrunda i jakt efter en klänning till bröllopet. Sen blir det träning på hotellets gym och bastu på det. Int helt illa för en tisdag, eller vad tycker ni? Precis vad jag behövt :)

Trauman idag

Idag har vi haft en heldagsstudier i trauma och mentalisering. Det här med trauma har alltid intresserat mig. För några år sen var de ännu mer på tapeten och jag ville skriva min kandi om EMDR-terapi vid PTSD, men flera på insten tyckte inte det fanns vetenskapliga evidens för denna terapiform. Ni kan läsa mer om denna form genom att googla. 

Istället skrev jag min kand om samband mellan förövarens relation till offret och PTSD symtom vid våldtäkter. För det jag ser intressant med trauma är just det hur situation och samhällsstruktur påverkar vår tolkning av vårt illamående. Är det t.ex. allmänt känt från medier att man får PTSD symtom efter våldtäkt av okänd gärningsman så rapporteras fler av dessa fall och symtom än om gärningsmannen är känd, även om dessa våldtäkter annars skulle se likadana ut och vara objektivt "lika" traumatiserande. Vår tolkning av vårt illamående görs alltid genom samtidens ögon på vad som är "ok" att må dåligt över. Idag är det då kanske speciellt för höga krav (burnout), för frånvarande föräldrar (t.ex. depression), och kroppsideal/dålig självkänsla (ätstörningar, ortorexi).

Nåja. Kort om det, för  nu ska jag iväg till Vasa och "förebygga" ett annat vanligt mer eller mindre accepterat problem; missbruk och beroendeproblematik. Blir kul att få sova på hotell och ha tillgång till gym :)

Stillsamt ensamma

Det är något av den stillsamt ensamma stämningen om söndagarna på denna ö som alltjämt kommer att påminna mig om hur jag var och annan söndag skiljs åt från min kära under denna period av distansförhållande. 

Ja visst har det gått bra men lik spåren på isen möts har vi endast hunnit mötas förrän vi skiljs åt på nytt. 

Som tur är det bara 2 mån kvar. 

Mums o mys

Lite muntrare inlägg här igen :) 

Sitter på bibban å känner mig så där äckligt nöjd som man bara kan efter en långlänk (15km) och en riktigt saftig middag på det. 

Bilder från länken:

Kvack kvack.

Efter middagen bjöd älskling mig på café till bagarstugan son jag så länge velat besöka. Mysfaktorn 10, men bakelserna vi testade var bara 7:or. Gott, men jag kan bättre ;) 

Päron-fudge tårta:

Citrontårta:

Ikväll fortsätter vi mysandet o maten med pizzaaa.