let it grow.

Känns som jag har vuxit mycket de senaste dagarna. De kan förstås vara pga. mängden choklad jag satt i mig under och efter julen, eller mina muskler som växt efter allt springande (det blev 100km på två veckor) eller också att jag har lärt mig mer om hur relationer funkar (och inte funkar)... Vill tro att det kommer gå bra, för vilja finns.

Inatt sov jag 14 h och drömde mycket. Jag hade ro att sova, välbehövt. Kanske också pga. att jag har minskat på mitt kaffedrickande. Under hösten har jag druckit 4-6 koppar kaffe per dag å det är icke bra. Inte för nattsömn, inte för humöret...

På tal om sömn så ska jag läsa en kurs om drömmar och sömnens betydelser för psyket i vårvinter, ser verkligen framemot det!

Efter en löptur å en lyckad kväll ska titta på en BBC serie, ett historiskt kostymdrama som min kämppis Johi tipsat mig om: Desperate Romantics. Låt inte namnet avskräcka er, gillar ni kostymdrama lär ni gilla även detta! Kolla in dessa kläder, kolla in denna stämning, kolla in det på IMDB, gör som jag å sök upp det och titta!

alla passar med samis glasögon.

Ikväll var det positivt att vi hade julemiddag med världens bästa JG-vänner. Här är lite bilder från kvällen å från dagens tema "alla passar i samis glasögon".

calm.

Lugn. Så känner jag mig. Spänningen jag känt de senaste dagarna släppte. Bearbetar, har bearbetat å den andra stöten känns inte så hård som den första. Jag är starkare nu. Jag var förberedd. Men jag har hoppet inbyggt å är nästan naivt hoppfull. Det är svårt när man bryr sig mer än vad som är gott för en.

Men jag kan inte pusha någon till något om de inte är med, det handlar fortfarande också om mina känslor. Jag vill stöda å finnas där, men det går inte om allt hänger på mig. Även om jag tar det mindre personligt denna gång så är det inte gott för en att låta någon behandla en fel. Relationer skall vara uppbyggande, inte nedbrytande. Jag är inte en person som om å om tillåter samma sak bryta ner mig totalt. Folk som känner mig bra vet detta å kan häpnas över mitt balanserade sinne även i tider när allt rasar samman. Det är inte helt sant, för även jag faller ihop ibland. Men jag tar upp mig rätt snabbt också. För mig handlar helande om att kunna bearbeta sina känslor, låta tiden göra sitt och söka någon att diskutera med. Sen kan jag stå stark igen. När det finns ett härligt liv att leva och så mycket att uppleva kan jag inte bara vältra mig i olyckor som är lika mycket livets självklarhet som allt det härliga.

Detta sagt betyder det ju inte att det känns bra, att det inte skulle göra ont. Men jag är bara trött nu och vill fortsätta. Det tar mycket energi att bearbeta, men det är viktigt att göra det, så man sedan kan gå vidare. Man kan inte bara skuffa åt sidan saker som gör ont eller förtränga sina känslor, för då lämnar det å gror inom en och hindrar en från att leva livet. Men man kan inte heller låta såret blöda öppet, det måste få läka i sin tid å bilda ett ärr som man inte sen en vacker dag tänker mer på hela tiden. Tar nya tag och lever en dag i taget.

Börjar detta projekt med en lång, avstressande springtur, kaffe med kära å lite mellandagsshopping med mamma.

Julfrid.

Julfriden infann sig 04.00 en söndag, annandagsjulsmorgon. Bättre sent än aldrig, antar jag. Det har bara varit så svårt att få frid när en massa saker är ogjorda, men nu är det gjort å nu pustar jag ut. Vilka aha-upplevelser, perfekt inför ett nytt år!

Jag har haft en annorlunda jul, en med många vuxenpoäng; ätit det jag för kallade äcklig vuxen-jul-mat (fisken, de tråkiga såserna), inte räknat antal julklappar, vaknat för julotta å varit med mina underbara syskon å vänner. Å superroligt att träffa alla dem som man inte träffat under året på melodys golv! Tror bestämt jag ska börja på en danskurs i åbo nästa år så jag får dansa av mig.


min fantastiska syster Daniela just innan hon hoppar på tåget efter julfirandet. Älskar dig!

Nu blickar jag fram med mer erfarenheter för det nya året än tidigare år, å med dessa erfarenheter i bagaget kan det bara bli bättre!

julafton.

Jag borde gå å sova eftersom jag skall vakna före sju (på juldan!) för att gå på jul-otta kl. 8. Pappa ska spela orgel och det ska bli julstämning.

I år firade vi jul som tidigare år, men lite speciellt blev det:
-min systerson Emil har lärt sig vem moster heidi är :)
-min farfar (82år) skaffade facebook!
-min mormor (80år) skrattade åt min kjol och sade att den liknade ett lakan (hon är dement men kanske hade hon en point)

-vi tittade på kalle ankas jul i en kvart, men delade endast ut en (5 euros) julklapp per pers, förutom lille Emil som fick massor av juleklappar.
- alla åt för mycket å jag vill inte se konfekter eller choklad i annan form på ett år.

-vi satsade på gemenskap å jag inser hur lyckligt lottad man får vara för att vara omgiven av mänskor å familj som man tycker otroligt mycket om på julafton! :)

Merry X-mas

all I want for Christmas is...

farväl, god jul.

Idag tog Jossan å jag avsked av LBB som tydligen har gått i konkurs å vart sista dag öppet är 28.12. Vi åt bakelser å skrattade högt. Som förr i tiden.

Nu är det så kallt att VR:s lok har gått sönder. Jag vet inte hur men den har. Å därför hämtar jag min syster Daniela två timmar senare än tänkt. Men sen börjar julen, för familjen är samlad och juleklapparna är packade. Ska hjälpa farmor med all julgrejs som ännu behöver göras. För på julen ska man vara snäll, fast man int får julklappar :)

det mörka nattetid.

foto: PrivatVaknade i natt av en hemsk dröm. Den skakade mig med dess känsla av realitet och jag trodde inte längre att drömmar utan blod och död eller hot kunde skrämma hjärtat i halsgropen på en men denna dröm kunde. Jag trodde att drömmar om spöken inte längre kunde skrämma mig, men denna kunde verkligen. Jag tycker det är fantastiskt att min fantasi kan skrämma mig på detta sätt, samtidigt blir man ju smått rädd för sig själv. Det kändes som en insyn i mitt omedvetna jag inte ville se och återigen häpnas jag av det omedvetnas makt över mänskan. Freud har talat!



En annan sak jag lärde mig under natten är att inte börja grubbla eller lösa problem nattetid. För det första går man miste om behövd nattsömn (som inte alltid går att kompensera med att sova till tolv), för det andra känns alla problemen helt hopplösa och grubblar man bara tillräckligt länge får man det riktigt jobbigt. Lyckligtvis kunde lite nattmat och en bok få mig att dra mig loss min onda tankebana och somna in efter 3 timmars vakande. Å på morgonen inser jag hur överdrivna alla bekymmer var.

del 5.

Är så otroligt trött på den här kylan så jag vet inte vad. I brist på bättre värme-element springer jag 13km på mattan och ser på film under täcket.
Å jag vill inte skotta snö, bara för att jag inte vill förfrysa fötterna. Det har inget med min lathet att göra.
Men jag beundrar de vackra snöflingorna.

Publicerar sista delen, del 5 av uppsatsen. Såja. Efter detta ska ni få roligare bloggar, men åtminstone fick jag ju publicerat uppsatsen i något format, vilket föreläsaren önskade.

Hur vågar han! Jag intalar mig själv att jag inte är som min mor. Jag skulle aldrig bli som hon, ursäkta, jag skall aldrig bli som hon. Kommer inte att bli det, inte som mitt liv ser ut nu. Mitt liv har aldrig sett ut som hennes och ändå... Jag är inte som hon. Jag gjorde klar min utbildning i den tid man skall, varken före eller efter. Fick inte barn, löser inte problem med bullbak och ordlös förlåtelse. Ändå gifte jag mig tidigare än medeltalet, men inte vid 18. Vi var inte tvungna, vi gjorde inget förhastat. Min far vet inget om mitt liv, hur skulle ha, han har ju aldrig frågat!

Jag behöver frisk luft, går ut på balkongen. Balkongen har alltid varit lite av en helig plats för mig. Den är inglasad och kanske är det just därför det känns som att inget dåligt kunde nå mig här. Jag kan varken höra om någon ringer eller om någon knackar på dörren. Jag kan inte känna blåsten eller regnet utanför glaset. Jag tittar ner för balkongen och tränger tillbaka en impuls att hoppa. Hur vågar far säga något sånt när jag bara försökte säga något helande för hans del. Jag förstår inte. Jag är arg för att jag blivit så svag igen, varför ringde jag. Jag borde bara ha hållit mig inne i mina 45 kvadrats lägenhet, även när det gäller samtal.

Jag tittar ner mot gatan. Skyltarna talar om det samhälle vi lever i och påminner mig om mitt val att hålla mig borta, icke-levande. Skylt 1: bantningsmedel X (för att du är görbar, låt oss skapa dig). Skylt 2: en smal kvinna iförd randig klänning (för att du vill se ut så mig och för att utseendet är vad som räknas). Skylt 3: Magnus temptation glass, (för njutning i stunden). Det är jul och ingen bryr sig ändå om inget annat än hedonism och asketism, estetism och visualisering, individen och det förvanskade självet. Det är därför julen förlorat sin mening, traditionerna är ett skämt. Som att samlas kring ett rött julbord skulle återskapa den gemenskap som aldrig existerat. Nej, det är därför jag är ensam, jag mår vara svag men jag är åtminstone ärlig mot mig själv.

Det är från ärlighet vi måste börja för att överleva i dagens samhälle. Vi måste erkänna att det inte finns fasta sanningar, att allt kommer alltid att ha en slags ambivalens över sig. Erkänna paradoxen i vårt varande, se det goda i det onda, se det onda i det goda. Se det flytande i livet. I kärleken. Vi måste erkänna att det som varit kommer aldrig att vara igen. Vi måste våga gå vidare. Vi måste våga sörja. Jag sörjer det jag som en gång var men som aldrig mer kommer vara. Jag sörjer den kärlek som en gång kände så rätt men som aldrig mer kommer uppstå. Jag sörjer de människor och gemenskaper jag en gång var bunden till men som aldrig kommer bli del av mig igen. Jag sörjer till och med de misstag jag gjort som aldrig kommer att göras på nytt. Jag sörjer de dagar av mitt liv jag inte levt. Jag sörjer de kilon jag förlorat för att bli något jag aldrig skulle bli. Jag sörjer den identitet jag en gång hade som inte längre är jag. Jag sörjer min mor och den relation vi kunde haft men aldrig hade. Jag sörjer att min far aldrig lärt känna mig. Jag sörjer de ord som aldrig sades. Jag sörjer de ord som sades. Ja visst kan jag sörja och kanske är det ändå jag sitter ensam julen 2009 och längtar efter fysisk beröring och närhet mer än jag någonsin längtat efter julklappar. Jag dricker den sista skvätten ur min flaska Frontera Cabernet Savignon, medelfyllig, smidig, vaniljig och slänger på mig ytterkappan. Mina steg går mot ytterdörren. Jag kan inte förändra det som varit, men jag kan förändra morgondagen. Det är dags att börja leva igen och skapa mening ur meningslösheten. För det är så vi gör, vi postmoderna.

Del 4.

Jag har inte riktigt fattat att jag har jullov, eller snarare att jag får stanna i jeppis/larsmo i längre än ons-måndag vilket har varit det längsta lovet sedan sommaren. Nu när man är här har man så mycket tid, speciellt då det inte finns arbete. När man är van att vara ändå relativt aktiv är det svårt att koppla om. Så jag bestämmer mig för att skotta snö, pyssla, baka, träffa så mycket mänskor som möjligt och bara njuta.

Å här är del 4 av uppsatsen. (Den har nog ett slut så håll ut, så om ni läser denna så läs också tidigare)

Jag klarade av att hålla kontrollen tills jag upplevde dess meningslöshet. Inget hade förändrats mellan Alf och mig. Min kropp var omgjort men mitt liv var ingenting värt. Jag njöt inte längre av det jag tidigare njutit av. Snarare handlade om en kamp där jag undgick att känna smärta genom att inte känna något alls. Jag trodde mig ha gjort en tjänst för min och Alfs förhållande. När Alf ändå inte reagerade trots att 10 cm minskat från min midja och 12kg försvunnit blev jag tvungen att konfrontera honom. Ser du inte vad jag gjort för dig? Ser du inte att jag försökt göra allt för att du ska älska mig? Han såg på mig för första gången med avsmak. ”Du kanske har ändrat ditt yttre och kanske är du mer lik dig på det yttre än du var då. Men inte är du i alla fall den kvinna jag förälskade mig i.”

Det som är skrämmande är att jag inte på några grunder kan förneka det Alf sade till mig. Jag har ingen som helst aning om vem jag var då i jämförelse med den jag är idag. Jag kan inte återkalla den person jag var till det inre då, såren har förändrat mig. Livet har förändrat mig. Jag förstod tidigt att det aldrig räckte med att bara vara jag för att bli älskad, även kärlek skall förtjänas. Min far såg jag inte mycket av i min barndom, han vara bara med i familjens yttre tillställningar och traditioner, aldrig på det känslomässiga planet. De få gånger jag fick hans uppmärksamhet var han bara intresserad av hur skolan gick för mig, som om allt jag betydde för honom var en bekräftelse på att hans intellektuella gener gått vidare. Jag vågade aldrig säga annat än bra och för att inte ljuga lätjag det också gå bra. Prestera och du skall belönas. Men jag blev aldrig belönad, inte heller straffad och denna avsaknad på känslor gjorde det lättare att lämna hemmet. Han protesterade aldrig, ringde aldrig efter eller kommenterade saken. Kanske var det en lättnad för honom att han slapp oroa sig för hur jag skulle prestera, när jag blivit självständig.

Jag har alltid haft lätt för att prestera väl, även när rädslan för att göra min far besviken släppte. Jag kom in på första försöket till handelshögskolan och ut efter fem år med fläckfria papper. Det var min förtjänst och jag skäms inte för att erkänna hur stolt jag är över min förmåga. Mina prestationer i arbetslivet har alltid varit vad de skall vara och jag har alltid haft lätt för att identifiera mig med den ambitiösa, hårtarbetande arbetstagaren som sakta men säkert klättrar mot det ultimata målet. Tidigare tänkte jag att min fars prestationstankar var ett sätt att undgå den emotionella makten vi hade över honom, eftersom vare sig vi var älskade eller inte, var del av hans blod. Nu ser jag med klarhet i hur han egentligen gjorde oss mottagliga och hårda för den verklighet som råder i samhället. Han visste hur mjukt närmande sätt till världen hans fru hade och ville härda oss. Samhället är inget för de veka, survival of the fittest gäller ännu. Och de som överlever i denna verklighet, i dagens samhälle är inte de som lik min mor väljer att leva omtöcknade i bekvämlighet utan de som är beredda att förändra sig, förbättra sig och prestera mest. I insikten väcks en impuls att ringa far och berätta att jag förstår. Hej, det är jag. Elina. Jag ville bara säga att jag förstår varför du varit så kall och prestationsinriktad, att du egentligen bara ville oss väl. Du ville bara förbereda oss för den kalla världen? Visst var det så? Han svarar inte. Jag är som du far, jag är stark. ”Stark”, skrattar far. ”Du är precis som din mamma, ger upp så snabbt du möter motgångar. Det är inte att vara stark, Elina.” Han lägger på luren.

del 3.

Jess, nu har jag äntligen fått julfelis. Om det var för att jag fick förtida julklappar eller för att jag var på min femte julfest för i år eller för den vitvita snön som faller perfekt ner medan solen lyser utan för eller för alla gamla kompisar man träffar i stan...Men något är det för nu är den här! JUL (eller 4:e advent i af). Idag vill jag åka pulkka, bara jag får med mig någon till en stor stor backe :)

Å här tillkommer del 3, så vill ni förstå den i min fiktiva kontext får ni läsa tidigare del 1 & 2, annars är det väldigt lösryckt.

Jag är ännu fast. Kanske kan vi aldrig bli fria? Även om jag helt skulle kunna släppa Alf skulle den nya friheten skapa en rädsla inom mig som skulle försöka klamra sig fast i något annat; ett beroende, en psykisk störning, en religiöslik dyrkan av något eller någon. När jag insett min bundenhet skulle mönstret upprepa sig igen. Jag skulle försöka skapa mening genom expropriering, bygga upp en illusion och tro att jag verkligen känner något när mitt inre i själva verket fylls av tomhet. Ibland kan jag inte annat än roas av människors ständiga sökande efter livets mening. Hur vissa tycks sätta ett likhetstecken mellan livets mening och målet med livet. Handlar inte livets mening om vad som gör att jag, just idag, väljer att fortsätta att leva, även om döden vore ett alternativ? I den bemärkelsen kan väl rädslan för att dö lätt bli ens livsmening... Och är inte döden dit vi alla ändå är påväg, men utan att den för dess skull blir livets mening. För om livets mening söks som ett övergeneraliserat mål ämnat för alla, en absolut sanning som håller, vad har vi då att sträva efter? Har vi inget att sträva efter saknar väl livet ett mål (för att vi redan är där) och således även mening.

I min ungdoms illusion av säkerhet hade jag klara mål. Jag var ung, hoppets bärare och allt kunde hända. Allt som jag ville kunde hända, alltså. I och med att jag trodde mig veta allt om livet och hur jag skulle skapa mig det liv jag ville ha kände jag mig stark, som om allt var i mina händer. Jag blev gud av mitt liv, gud av min verklighet. Det enda jag kände mig hotad av var Alf, för att han genom att han kommit att bli den viktigaste personen i mitt liv, hade makten att krossa mig i vilken stund som helst genom att ifrånta mig sin kärlek. Jag sökte med alla metoder återta den kontroll han hade över mitt liv, försökte riva ner de barriärer som skyddade honom från att jag skulle se vem han egentligen var. Han lät sig otydliggöras genom att alltid hålla vissa saker för sig själv, ständigt mystisk med sin cyniskhet för världen. Med åren gick jag till överdrifter i min desperation för att se vem han var, trodde att om jag blottade mig själv helt och hållet skulle också han avslöja sitt sanna jag, så att vi genom att se varandra såsom vi är skulle kunna skapa en oupplösbar symbios för två. För varje steg närmare honom och genom att allt mer kräva hans frihet kände jag hur avståndet mellan oss växte och hur jag för varje dag istället insåg mig veta allt mindre om honom. Jag önskade mer än allt att han skulle älska mig precis som jag är för att i bitterheten inse att när jag blev fullständigt synlig för honom älskade han mig inte längre. Att vi gifte oss gjorde inte saken bättre, tvärtom kände jag att om vi trots vår offentliga symbios inte funnit tillbaks till en äkta, verklig, intensiv kärlek, så skulle vi aldrig göra det. Vi hade förändrats för gott och inte bara vi, utan också vår kärlek.

I två år höll jag denna vetskap i mitt undermedvetna men försökte ständigt borttränga den, både från mig själv och från Alf. Vi delade våra dagar och nätter utan att dela våra liv. Jag visste att han inte såg på mig som förut, de få gånger han ens såg mig. I ett försök att återskapa tryggheten som vi en gång hade försökte jag återskapa det jag som Alf en gång förälskat sig i. Det började med små steg; mitt hår färgade jag ljusare, jag sökte fram de kvarvarande kläderna från tiden vi träffades för att inse att de inte rymdes. Jag provade olika dieter, alla verkade så lovande först, men jag klarade aldrig av kontrollen. Jag började gå på ett gym, även om jag hatade det de första gångerna. Men efter ett halvt år var jag fast. Gymmet blev mitt nya hem, de andra på gymmet blev mina syskon. I denna subkultur kände jag mig trygg, jag var accepterad och del av en gemenskap. Vi delade en hemlighet som var unnat oss till synes starka som varje dag, oavsett hur trötta vi psykiskt och fysiskt var, kom dit för att träna. Jag blev erkänd och fick nya vänner. Förklädda i en kamp om att förändra våra feta, abjekta kroppar till estetiskt vackra kroppar kämpade vi mot samhällets hegemonier, det var VI mot DE. Vilka de var visste vi inte, det viktiga var att vi gjorde detta tillsammans. Asketiska värden blev vår principer och när vi insåg vilken kontroll vi kunde ha över våra kroppar överfördes denna falska kontroll-illusion åter en gång till mitt liv.

del 2.

Det är så kallt i jeppis så jag håller på att frysa till en isbit. Inte desto mindre vill jag sitta inne med en kopp kakao å se på film, alternativt glögg och ett fat med olika ostar min pappa fått till julklapp. Men först blir det ett obligatoriskt varv på stan, kanske lite uppsatsskrivning å kanske lite gottgott.

Å här k0mmer fortsättningen på uppsatsen, rekommenderar att ni läser del 1 först.

Jag har också valt att hålla relationen till min mamma ytlig, så långt man nu kan hålla det ytligt. Försöker hålla henne på ett visst avstånd. Släpper jag henne nära, tillåter jag henne beröra mig händer det mer än ofta att jag inte får henne därifrån. Hennes röst ekar som cymbaler i varje syndig tanke som en besviken röst, samma röst som en gång grät efter mig när jag flyttade hemifrån vid 17 år. Redan det att jag anser vissa av mina tankar som syndiga berättar om hur hon präglar mitt liv även om jag försöker hålla henne på avstånd. Hon tycker jag gett upp för lätt och det gör henne besviken. Ja, jag hatar den rösten inom mig men den rösten lämnar mig aldrig. Jag kan bara fortsätta förtränga den.

Min mamma förstår sig inte på samhället idag, hon skäms över min och Alfs skiljsmässa, fastän hon inte säger det till mig rakt. Hon tror att allt blir bra bara man bakar en plåt med tant hannas kakor och dricker det med ett glas mjölk. Kan inte acceptera att vissa problem inte går att lösa, att våra problem inte är en fas. Hon väljer att inte öppna ögonen för verkligheten, lever i en bubbla av bullar, gudsfruktan och julrea. Gifte sig när hon var 18 år med första bästa kristna man som visade henne intresse, födde två barn, blev aldrig klar med sin utbildning och har nu i 30 år tjänat sin del av hushållskassan som biträde vid den lokala hantverksbutiken. När hon inte skötte oss, mig, min syster och vårt hem, vill säga. Det är inte konstigt att hon inte förstår sig på dagens samhälle med de livserfarenheterna, med den naiviteten. Hon har aldrig upplevt det verkliga livet, dagens oskönade samhälle. Där relationer är inget annat än en illusion eller ett bytestorg av tjänster där vi alla valt vår yrkesroll; psykolog, massör eller hora.

När blev relationer komplicerade? Hade jag vetat att det var såhär det skulle bli åtta år efter att Alf och jag träffades i den skumma musikaffären hade jag bara vänt ryggen till den långa mannen med bruna lockar som sökte ögonkontakt. Men när jag var 16 år var allt annorlunda.Trodde jag undgått den form det lilla samhälle vi längtade oss bort från så bestämt skulle trycka oss i. Inga relationer (förutom dem till de där hemma) hade krävt mig annat än ett ömsesidigt varande i dem. Jag trodde att orsaken till att relationen till dem där hemma var komplicerad för att det var en relation jag aldrig valt, utan en jag tvingats genomlida. Eftersom valet var mitt i denna möjliga framtida relation, hoppade jag orädd utan hjälm på hans motorcykel när han bad mig. Döden hade jag mött på förut och jag trodde att det var det värsta en människa kunde råka ut för. Jag inser nu mitt fel, ett dyrt misstag. Det värsta för en levande är inte att dö, utan att mista livet och ändå fortsätta leva.

Misstag. Jag smakar på ordet och låter det blandas med smaken av det medelfylliga vinet. Livet fylls av misstag. Som yngre valde jag att bejaka mina misstag, de var ett skämt och inget att ta på största allvar. Vad gjorde de om hundra år egentligen? Men när man närmar sig ett fjärdedels sekel och fortfarande sitter, fången av sitt förflutna, sina dåliga val, sina misstag och inte vet mer om vart livet är på väg än för tio år sen känner man inget behov av att skämta bort dem. Att flytta hemifrån var både ett misstag som ett nödvändigt ont. Jag ville friställa mig mina föräldrars auktoritet, det var tid för mig att välja att leva mitt eget liv, tyckte Alf. Bli fri, se världen! Så enkelt det lät då och hur sorgligt det är att i efterhand märka, att i samma stund jag valde att sparka mig fri blev jag mer fången än någonsin tidigare. När vi inte längre är bundna av något yttre blir vi bundna av vårt inre. Vi flyttade till den stora staden. Jag inser nu hur jag, rotlös, identitetsskapande och osäker, valde att binda mig vid den enda fasta punkt jag kände till: Alf.

del 1.

Tack för LYSAnde LYSA och en rolig kväll och natt ni inblandade.

Ok, jag vet att det här är något obloggerskt och kanske gör jag bort mig totalt. Men så må det då vara. Jag har bestämt mig för att publicera i min blogg en uppsats i socialpsycka som min föreläsare bad mig skriva. När den var klar och hon läst den tyckte hon jag skulle göra den till novell eller teaterpjäs, publicera den i någon form. så nu ska jag publicera den i bloggform. Den är inte självbiografisk, om än något personlig. Och den är 100% fiktiv.
Jag vet mycket väl att jag inte är någon författare, men om texten väcker några tankar inom er så gläder det mig. Alltför många håller för sig själv sånt som borde ut.

Detta är del 1. fortsätter sedan med del två, tre osv.
Förmågan att sörja är en av nutidsmänskans viktigaste egenskaper och kanske är det just avsaknaden av denna förmåga som förklarar varför jag sitter här ensam julen 2009 och längtar mer efter fysisk beröring än jag någonsin i min barndom längtat efter julklappar. Jag har inte lämnat min lägenhet på en vecka och har inga intentioner att göra det heller. Så förstå mig inte fel, det är mitt val att spendera julen 2009 ensam medan grannarnas skålande och skrattande överröstar Kalle Ankas jul på tv. Det finns alltid ett val och valet är mitt. Jag kunde alltid ha tackat ja till inbjudan till den stilfulla julfesten på Slottsgatan 13, Henrik-och-Millas julmiddag i deras röda hus med vita knutar eller min systers anti-jul fest. Jag valde ändå att sitta här ännu en dag, i höghus 31B och dricka en flaska Frontera Cabernet Savignon, medelfyllig, smidig, vaniljig, medan Kalle Ankas jul visas på tv för 50:e året i rad.

Frågan blir då varför. Varför väljer en 24-årig, nyskild, fullt funktionsduglig kvinna att titta på Kalle Ankas jul istället för att gå ut efter det hon mest längtar efter eller överhuvudtaget gör något annat än att vara ensam? Det kunde vara för att jag är 24 år men känner mig betydligt äldre. Samhället må kalla mig ung; fyrtio är det nya trettio, trettio det nya tjugo och framförallt är det hur gammal du känner dig som är avgörande. Isåfall känner jag mig som sjuttio, hopplös och ointresserad (för att inte tala om ointressant). Att jag är nyskild och bör således ta avstånd till alla relationer kan också vara orsaken till att jag skapat min egen gated community på 45 kvadrat, eftersom relationer i grund och botten är ett skämt och den ensammes illusion som egentligen handlar om att den ena parten utnyttjar den andra. Men om det att jag sitter en julafton ensam i min lägenhet inte beror på att jag är en känslomässigt gammal 24 åring eller på att jag är nyskild så beror det kanske på att jag är en fullt funktionsduglig, intellektuell, självständig kvinna som inte behöver andras bekräftelse eller traditioner och gemenskaper för att erkänna min existens? Jag orkar inte grubbla, julen har länge varit förstörd som koncept ändå. Allt skulle kunna vara så annorlunda, men jag kan knappast förändra något så det är bäst att inte göra något. Alltså hålls jag inne.

Samtal. Svara eller inte svara. Det kanske är Alf. Oh.. Hej mamma. Du är väl inte ensam? Nej mamma, jag är själv, inte ensam. Ensam låter så definitivt, så sorgligt. Jag bor i en storstad, i en stad med över 100 000 invånare. I de fyra våningarna ovanför mig bor trettio mänskor. På julafton är tretton av dem på plats. Bakom väggen till vänster om mig bor en man och hans hund. Bakom den högra väggen en kvinna och hennes barn. Under mig tio till. Jag kan omöjligen vara ensam i en storstad mamma, bara själv. Du förstår inte. Ja, jag mår bra. God jul.

nostalgi i byin.

Jahapp. Så sitter man här i sin barndomssäng med en långsam pc i sin famn å dricker ett glas vatten ur en mugg med texten "kiltti tyttö"(=snäll/duktig flicka) som jag druckit och inhämtat info om hur små flickor bör vara från i 17 år.

Jag hämtades från stationen igår av min far, for via bennäs stolthet = mysinge och sedan hem med mina tre resväskor som jag med möda och inte utan att ha förfrusit fingrarna transporterat från vårt härbärge på eriksgatan till tågstationen i åbo. Väl hemma får jag min födelsedagspresent av mamma,
bla. en FRIDA tidning... Tidningen jag läste då jag var 12 år. Jo mamma det var ju 21 jag fylld, inte 12...Men det sa jag inte högt, istället log jag och tackade så mycket, för visst blev jag ändå glad för hennes omtanke, och insåg att jag alltid kommer att i hennes ögon vara den lilla flickan som läser om att justin bieber är en player(han är ju pytteliten, o har hånglat i en bil oh nooo), sex första gången, hur man "haffar" killen i vinter...huh, hard core stuff liksom.

Men mest ångest fick jag över tidningens chefredaktörs ordval som "superbraiga" och"perfa" (inte konstigt de unga int lär sig proper svenska med sådan ordmisshandel i skrift), samt samma skämt som de var i frida tidningar för 9 år sedan då jag faktiskt läste den.

Nu är frågan vad man gör när man läst till slut tidningen. Jag har nämligen ingen aning vad man gör i larsmo vintertid. Vad hade jag egentligen för liv här, vad brukade jag göra, hur fick jag mina dagar att gå??? Jag inser att vännerna man hade då inte bor här längre, tvn inte lockar mig det minsta fastän jag saknat tv helt i åbo, böckerna i bokhyllan skriker tonår och för övrigt... int så mycket mer.

Det sagt kommer jag på att jag verkligen vill göra roliga vintriga saker och det finns så många mänskor jag vill träffa. Jag ser framemot detta å skall aktivera mig med något mer givande, men först ska jag läsa FRIDA till slut.

Ikväll blir det bra på Svenska gården i Jakobstad, med Victor Sågfors (och bänd) som har sin d-kursexamen aka LYSA! Check it out on facebook!

Baj baj åbo, hej hej Jeppis

Jullov :)
Två tenter de två senaste dagarna har gått skit trots mer eller mindre idogt (e det ett ord?? wiki: jo det är det) studerande den senaste veckan. Jag är slutkörd men orkar samtidigt inte bry mig, för nu är det lov lov lov (som de sjunger i alla kärlekslåtar)..

Har haft roligaste kvällen på länge i samband med julavslutning med dansande vänner, det blev bastubad, skratt å tjejsnack om allt möjligt. Å lite diagnostisering av våra (och andras) psykiska problem.

Tidigare idag har jag julshoppat å shoppat sena födelsedagsklappar åt mig själv. Å som tröst för tenterna som gick dålit trots att jag försökt.

Å igår var jag på fantastisk Jazz vid Monk igår. Där fick farbror T för att han utmanade mig att lyssna jazz i åbo. Kändes som hemma. Å snart e man hemma, igen. Men först ska jag packa min "lilla" väska.

two cups down, ten more to go.

Är på andra koppen kaffe idag och de lär bli många fler. Kaffet är så starkt att jag blir hyperaktiv och min mage blir i oskick. Men det börjar gå bättre nu: jag klarade ju av att stiga upp och läsa, (men varför jag är på facebook och skriver blogg då kan man ju fråga).

Det känns bättre med italienskan idag, när jag fått lite sömn. Å kanske det beror på lite annat också... Som att man inte är helt bortglömd, trots allt. Ni får ursäkta att jag pratar kryptiskt.

Sista veckan i Åbo för i år, för på onsdag börjar JULLOV!!! 3,5 v med julmat, julmys och österbottniska vänner. Jag längtar.

"Fast he e skit så sku ju kuna va värr"- österbottnisk visdom.

L'italiano. Non mi piache.

Väldigt kyliga känslor inom mig. Jag ska ha död på italienska-boken imorgon så fort jag får skrivet ett godkänt prov så jag får mina 5 studiepoäng och aldrig mer behöver öppna denna förfärliga bok. Hatet för italienska 1 kursen väller inom mig. Känslorna är överdrivna och jag erkänner det, de står för att jag har svårt att acceptera att jag har svårt med något men detta något är italienska och därför hatar jag det. Å för att det gör mig till en sämre mänska. Å för att min födelsedag vore så mycket bättre utan den.

Nu ska jag läsa de sista sidorna, sen ska jag gömma mig under täcket och hoppas jag somnar för att imorgon läsa två timmar italienska, sen barnneuro. Jag vill bara ha tenterna över över över för att jag är väldigt känsloig för stressen just nu.

Det är hormonerna som ställt till det nu igen.

Ja må hon leva.

21 år och visst har jag firat. Efter en natt på Börsen blev det fem timmar sömn för att sedan vakna före tio och traska iväg till universitetet och läsa en halv bok inför tenten på tisdag. Men jag behöver inte fira specifikt en dag, när livet är en fest. Eller hur det nu var. Å jag har fått muffins på café å ikväll blir de ännu mer fest.

Här e en bild på den nyblivna 21-åringen (som tydligen ser ut som 19 om man ska tro en på krogen, men som 21 år om man ska tro sina nyktra vänner).

Karaten som tog bort studiestressen...

...och läsmotivationen.
Jag borde läsa 3 böcker i barnneuro samt en i italienska. Jag tränar 6 h karate istället och far därefter på julfest (också i karate-anda).

Märkte att jag förlorat lite bloggmotivation också, vilket förklarar mina torra bloggar vissa dagar. Förlåt. Jag ska bli en bättre bloggerska nästa år. Det är ett nyårslöfte. Jag skall också börja läsa dikter och besöka biblioteket oftare. Och våga mer.

Motivationen för skönlitterär text och tidningar är dock på top. Samt bra filmer, som "an education."

vinter i åbo.

Det är vinter å jag vill ha jullov. Min rygg, mina ben å min själ kräver det. Tydliga tecken de senaste dagarna. Men två tenter å två julfester ännu före det. Kunde vara värre, förstås. Jag är bara så himla trött. Börjar nog bli gammal. Är ju faktist 21 i övermorgon. Ibland inser man bara hur många bra mänskor man har runt sig. Fastän jag inte riktit alltid kan förstå varför... å att man nog räcker till å bara borde leva, orädd.

upsi dupsi dag.

jag kallar denna dag upsi dupsi för den har gått upp å ner som en berg å dal bana. låt mig beskriva.

-7.00 vaknar ursvulten, vill sova mer men kan inte. märker dessutom att ryggen är sjuk.
+efter mat kan jag äntligen sova igen.
- vaknar senare än jag tänkt å har ännu sjukare rygg än före, ett resultat av gårdagens ouppvärmda yoga.
+oväntat ringer någon på dörren. Blir ett spralligt happy little child när jag upptäcker att det är postiljonen med ett PAKET till mig från världens bästa Josefin å i innehållet finner jag krapulagodis och en anka.
- hittar ingen tentmaterial i bibban trots en timmes sökande
+ hittar ett lugnt hör, å sitter där å pluggar å äter choklad (som råkar vara en gåva av världens enda mänska) å kaffe.
- spiller kaffe på tentmaterial.
+ får besök av en medstuderande å får prata livet. Känns bra.
- kommer hem utsvulten trots choklad.
+ mister min vivi, dvs. vispgröts virginity. de blir rosa å fint.
- stressar.
+ blir vald till klubbhövding för impuls. Jee.
- stressar å fryser. sur för min sjuka rygg.
+ karate är kul ( å de är också karatemänskor)
- gör italienska motvilligt.
+ dricker te å skriver blogg. å äter världens enda klappagrynsgröt (som vispgröt hette på min tid) .

Nu blir de natidags å imorgon hoppas jag min rygg är bättre och att jag blir mindre kvinna, dvs. mindre uppåner. Skämta ba.

the winner takes it all.

Jag är sjuk i min själ, men jag har inte såld den och den är min -
Lars Norén (inspirerad av att sätta i min blogg för att denna vers snurrar på i mitt huvud, vet inte varför).

Jag har vunnit en glöggflaska på ett lotteri jag inte ens visste jag deltagit i, tack vare mina farföräldrar som skrivit mitt namn på det. Precis vad jag ville ha, för russinen och mandlarna saknar något.

Jag har alltid haft tur i lotterier. Visst, jag har kanske inte vunnit stora saker, men mer tur än många har jag haft:
1. lottades vem som skulle bli lucia i dagis, jag vann.
2. vann barbiekläder vid lindex.
3. vann en nalle vid lindex.
4. vann ett datorspel vid prisma.
5. vann mysli för 100 mark på lotto.
6. vann biljetter till Vasalandia eller Borgbacken ett år...
7. ...och till Mumindalen ett annat år.
8. vann hackman grill-och-pizza-bestick i halpa halli.
9. vann tennisbollar, frisbee och sportstrumpor.
10. vann en buu-klubben väska vid åldern 19 då jag skulle jäklas med att skicka in en skitberättelse men de tog det på allvar (eller jäklades tillbaks)
11. vann både en fkf och en Papper t-shirt. vet inte vilken som var värst.

Nu är jag dessutom hundra procent säker på att jag glömt något jag vunnit... anyway, nu ska jag vinna vidare...springa vidare.

en fransk manikyr gjord med man-i-kyr setet jag fick av syrran till födelsedagspresent. :)

för att livet är en fest.

Tillbaks i Åbo efter fem dagar i Jeppis. Har varit kul, gjort mycket. Nu är det bara slutspurten kvar. Sen ni...

Hade svårt att somna i natt. Dels för att jag funderade för mycket och dels för att grannarna hade högljutt 6 överallt i sin lägenhet av att döma av läten (vilket bekräftades av Johanna dagen därpå).

Jag vaknade imorse av snöplogen. Klockan sex. Kunde inte somna om. Steg upp klockan sju. För att komma till skolan klockan åtta och märka att presentationen jag ska ha om en timme icke-existerar på skolans datorer. Så jag fick skriva ihop en ny. Shit happens.

Btw ska ni se ut för blottare i Åbo. Det är nu andra gången som mina kämpisar hamnar ut för blottare i Åbo. Sådär så ni vet.

Idag har jag varit med och ordnat överrasknings förlovningsfest och firat. Länge leve kärleken!

Passar på att sätta upp lite bilder från julfest (30.11) samt inflyttningsfesten hos emmis i helgen.

snyggaste värdinnan

bara ölspeli.

allt dricker man för pengar. eller för ära och berömmelse.
för att man int kan sii normal ut.

julfest. frågan är om inte tomten blev gladare än Emma av att få dela ut klappar.

impuls styssen dansar

väldigt goa mänskor :)

emma, malin och jag. blivande psyko(pa...)loger

min party outfit för julfesten med temat Amerikansk jul. Observera gloves.

Observera att bilderna från inflyttningsfesten är tagna med min nyligen funna kamera som varit försvunnen i nästan ett år men som jag hittade i helg i en gammal vinterjacka. Wei :)

kärlek.

Tydligen är min 4-årige vän Otto kär i mig. Han har pratat om kärlek många dagar nu o vill tydligen gifta sig med mig också, men han är för blyg för att pussa mig. Tyvärr e jag redan lite kär i någon annan...

Jag minns min första kärlek. Han var blond, söt och kär i min syster. Jag var 4 år. Vad visste jag väl om kärlek då, förutom att jag ville krama honom.. Det ville inte han. Han sprang undan och jag fick dränka min sorg över mitt brustna hjärta med mehukatti.

Jag är hemma i larsmo och har jag grävt i mina skåp och hittat saker som påminner mig om livet "förr i vääden". Barndomen, högstadietiden... Jag hittar urklipp från tidningar, fotografier, uppsatser, kärleksförklaringar. Hur kunde jag ha de där kläderna? Hur kunde jag skriva sådär? Å hur kunde jag vara kär i den där??? Pinsamt. Nostalgiskt. Vemodigt.
Är 21 år om 8 dagar. När kommer man att titta tillbaka till den här tiden och tänka pinsamt, nostalgiskt, vemodigt?

14 år.

en relativt bra onsdag.

Om man bortser ifrån att jag har huvudvärk (resultat av gårdagen eller något psykosomatiskt??) och att jag glömt mina italienska böcker hemma är det här en bra dag. Förstås har nån bestämt att det kan bli varmt nog att överleva i Åbo just den dagen jag skall ta tåget till Jeppis för helgen..

Julfesten igår, den var ju suverän! Så roligt, så bra mat, så synd att man inte hade lust "å dra huvo full"... eller kanske endast tur. Jag fick precis vad jag önskat mig av jultomten: Marabou vintervit choklad! :)

Nu är jag dessutom så pass stolt över mitt socialpsycka resultat så jag måste skriva det i bloggen: det blev en ren femma! :))) Detta ska firas med... hmm... tågresa till Jeppis? Nåjaa, det är nog belöning i sig att få träffa sina favoritmänskor igen :)