så länge.

Besvikelsen från ett misslyckat lopp håller på att ge vika. Ibland vill det bara inte. Ett hopkok av fysiska och psykiska orsaker ligger bakom. Är det inte alltid så med allting? Försöker så gott som jag kan förtränga att det inte känns så surt som det gör, men det gör det. Har alltid haft svårt att misslyckas, antar jag. För även om folk säger att det viktiga är ju att man kom i mål så är det ju inte så det känns. När någon frågar hur det gick kan jag inte dölja min besvikelse. Helst vill jag inte prata om det. Men att skriva det här känns ganska ok, så är det slutdiskuterat.

Mitt bästa knep för att komma över besvikelsen är att fokusera på det jag lyckats med i år istället. Att inse hur bra livet är ändå och att besvikelser och misslyckanden hör till livet och gör livet rikare och utvecklar en.  Å möjligtvis en revansch.

Ett år. Så länge har älsklingen och jag varit tillsammans. Tacksam för att få ha nån så fin nära mig.