Så likt sig trots att åren går.

Idag har jag varit på kaffe med min tidigare skolkamrat Henrik. Vi har känt varandra sen lågstadiet, gått i samma klass 1-9 och gått i paralellklasser även under gymnasiet. Vi har inte talats vid mer än som hastigast under de senaste 6 åren.

 När vi gick i lågstadiet umgicks vi så gott som dagligen under vissa perioder. Vi lekte butik, byggde hus åt stengubbar och följdes åt hem då vi bodde nästan grannar. Med tiden ändrades lekarna, men det var aldrig komplicerat. Det fanns inget ifrågasättande, inget drama, det bara var. 

Men det finns vänskaper som rinner ut i sanden utan att man egentligen vet varför. Man byter schack, man får nya intressen, man byter ort. Denna vecka var han här, jag noterade det på fb och vi beslöt oss för en kaffe. 

Det är så märkligt hur tiden ändras men relationen känns sig lik. Vi kändes så lika som då. Hur kan vi vara så vuxna och i så viktiga uppgifter (han är snart läkare) och ändå kännas så lika som då? Vi var ju bara barn. 

Vi kommer ut i arbetslivet å vuxenlivet som om vi bar på någon nyupptäckt hemlighet från utbildningen, från de första vuxna åren. Ändå är den största biten av oss den samma som då. Det känns skrämmande, men ändå tryggt. För trots allt: Inte vi heller lät oss rubbas av livets stormar.