Imorse ville jag ha något grönt och fräscht till frukost så det fick bli en grön smoothie! Riktigt uppiggande och god!
Gjorde den bara genom att mixa:
2msk avocado
1 näve färsk spenat
1 rivet äpple
3 msk citronsaft
2dl oatly kokosmjölk
1 tsk vetegräspulver
1 tsk hampafrön
Jag skulle kunna berätta om alla låtar som spelades så jag fick gåshud. Eller om hur det känns när närmare 50.000 personer sjunger tillsammans. Jag skulle kunna beskriva sångarens energi som fick mig att undra varför jag inte ful-dansar mer. Jag skulle kunna gå igenom låt för låt eller beskriva den mest makalösa ljusshowen jag nånsin sett.
Men oavsett vad jag berättar så är det ju inte en bråkdel av den känsla som konserten gav. Den starkaste känslan var kopplat till någon form av känsla av mening. Att jag pga flera tillfälligheter just nu står här med det band som gjort musiken som tröstat mig och glatt mig och funnits med mig alla dessa år - det kändes stort. Som att alla de där tillfälligheterna inte bara var tillfälligheter. Musik kan verkligen beröra.
Hursomhelst. Så tacksam att jag fick vara del i den showen och se Coldplay (och bl.a. förbandet Birdy) uppträda.
Jag har lätt att känna frustration över att jag inte är så bra på något som jag skulle vilja vara. Ibland känns det som att vägen till målet bara blir krokigare och längre ju längre jag går.
De flesta framsteg vi gör sker så gradvist och försiktigt att det är svårt att se dem. Det är också så lätt att glömma var vi började och hur långt vi faktume har kommit. Som att: i höstas var jag totalt lost med vad mitt jobb egentligen går ut på. Jag gjorde 1 utredning på samma tid som jag gör 10 idag. I höst hade jag även tappat löpformen å löplusten och fick ibland kämpa för att springa ens 5km. Idag känns det inte varken fysiskt eller psykiskt motigt att springa 18km.
Det är så viktigt att inte bara titta på vad vi inte klarar av och älta vår ofullkomlighet eller våra misstag. Det är genom jobb, framåtsträvan och misstag vi utvecklats! Så länge vi fortsätter kämpa så kommer vi imorgon kunna blicka bakåt till idag och inse att vi har utvecklats. Ju mer mätbara våra framsteg är desto lättare är det att se dem, även om jag inte tycker vi ska stirra oss blint på siffror.
Fråga dig istället hur du mår idag i förhållande till tidigare när du gör något. Känner du dig tryggare i att du kan ditt arbete? Känns det lättare när du tar dig upp för den där backen? Har du ett större lugn i dig själv?
Den framgångsrika når inte alltid sina mål, men den färdas ständigt i riktning mot något som upplevs meningsfullt.
Idag hade jag tänkt ta ett långpass löpning men vädret tyckte annorlunda. Av någon orsak har det regnat just under de timmar av dygnet då jag haft tid att springa. Å nej, jag tränar inte på den nivån att jag springer 18km i regnet, om det finns ens lite hopp om att det är övergående. Så jag tog en bokstavlig rain check på det löppasset och simmade i poolen istället.
Som tur kom Johanna hit till Stockholm och vi fick en gemytlig brunch på restaurang Fågängan (vädret hade ju förstås klarnat till dess). Trots den fina vyn skulle jag inte rekommendera brunchen: finesserna saknas och det förväntar man sig för 300kr.
Länge trodde jag att om jag förmedlar den perfekta lösningen till andras problem så kommer resultaten bli de bästa. Å strategin fungerade precis lika länge som jag kunde förmedla den perfekt. Det vill säga inte alls länge. Å plötsligt blev jag mer hjälplös än den jag skulle försöka hjälpa, min kreativitet försvann och jag fastnade i den grop jag själv grävt. Mitt till synes osjälviska försök att hjälpa andra blev på alla sätt själviskt, eftersom den var sprungen ur mina egna bekräftelsebehov.
Jag hade inte lärt mig att jag måste erkänna min ofullkomlighet för att kunna hjälpa andra att hjälpa sig själv. Jag hade inte accepterat min egen mänsklighet och därför öppnade jag inte möjligheten för den andre att upptäcka å älska mänskligheten i sig själv. Det enda jag visade med mitt beteende var att misstag kan inte förlåtas och mänsklighet kan inte accepteras.
Vad jag vill säga är väl detta: Vi behöver erkänna vår mänsklighet för att förstå att vi behöver varandra. Vi kommer inte orka förmedla empati mot andra i långa loppet om vi inte också kan förmedla den till oss själva. På något sätt tror jag att minskningen av empati i världen också är resultat av en minskad tillåtelse för att göra fel, en minskad tolerans för det avvikande och en kollektiv upplevelse av övermänsklighet hos mänskligheten.
Låt mig aldrig glömma att jag är mänska och därmed kommer att göra misstag. Låt mig aldrig tro att jag bör eller ska vara något annat.
När alla lägger uppdateringar om att nu är det sommarlov och man själv har 2v kvar tills det vill man ju bara dra ngt gammalt över sig. Avis, nå joo. Har jobbat varje sommar sen jag var 7 år så sku väl kuna få ledigt nån gång.
Men samtidigt. Jag känner mig helt avkopplad och det är helg. Å jag har en flaska rött som väntar på att öppnas och en pool som väntar på att badas i. Å jag har, som tidigare nämnt, väldigt trevliga helgplaner.
Perspektiv: Det sku kuna vara värr.
Ååh, vilken härlig helg det ska bli!! Den innefattar bl.a.
- Brunch på Fåfängan, ngt jag länge velat
- Coldplay - konsert, min första riktiga konsert å med ett band jag följt länge!
- Ett långt löppass på 18km, behöver verkligen få känslan för att springa långt igen, har lite tappat det sen maran.
- Lite shopping, skulle behöva bl.a. nya simglasögon då mina förra har försvunnit i flyttarna. Sen ska jag utveckla min simning vidare till nästa nivå!
- Fick dessutom höra att Gilmore Girls ska börja sändas på Netflix globalt, så tror jag ska se serien från början till slut för typ 5:e gången!
Trevlig helg åt alla!!
