Hiss filosofier

Att bo på femte våningen i ett niovåningshus har get mig nya insikter. För det första är det väldigt roligt att titta på folk som går nedanför ens balkong och känna sig lockad att fylla en vattenballong och slänga ner den. För det andra kan man inte undgå att ha en viss kontakt med sina grannar som bor i höghuset på andra sidan gatan när man ska sola sig. En lördaskväll tycks till och med finländare våga hälsa på sin granne (dock verkade det som om killarna i fråga hade en förfest på gång, vilket förklarar det glada vinkandet, tur att ingen "vinkade" över balkongräcket).

Ja, vi finländare är inte bra på att hälsa. Inte heller på small-talk. Detta är något som syns speciellt i vårt "hiss-beteende".

Hur bär du dig åt när du stiger på en hiss med en okänd person? Eller är det så att den okända egentligen är din granne vars dygnsrytm du redan känner till tack vare tunna väggar, men som du aldrig vågat säga hej åt? Vad vore i så fall en lämplig "ice-breaker" när du stiger på hissen.. "Jag hörde dig o frugan i natt, lät som ni hade det bra?"? Kanske inte.

I vanliga fall (om du råkar vara finländare och skilt om du bor i en större stad) så gör man inte alls så här. Det finns som jag ser det tre "socialt accepterade" sätt att spendera de pinsamma tio sekunderna i en hiss.

1) stig på hissen. Ignorera totalt att det finns en annan person i hissen.

2) stig på hissen och titta ner i golvet hela resan. Grymta till när någon håller upp dörren för dig.

3) stig in, mumla något ingen hör och gräv i din väska/fickor tills hissen är nere. Säg inget mer.

Jag skriver detta inte för att göra skämt om den finska sociala (o)förmågan. Jag skriver för att detta är vad jag har upplevt av mina medpassagerare. Jag är inte sällan lika dålig.

Jag önskar själv att jag alltid skulle kunna öppna min mun och se människan. Så jag gjorde det idag som ett socialt experiment och diskuterade det underbara vädret med kvinnan jag aldrig mött förut i hissen. Varför hade ingen gjort såhär förut??? Vad är vi rädda för egentligen? Alla vill vi ju bli sedda och mötas! Inte konstigt att folk känner sig isolerade i storstäder när vi inte ens vågar se varann i ögonen som en vänlig gest.

Från och med nu tänker jag alltid då ett lämpligt tillfälle och offer för min hiss-socialiseringsprocess säga hej. se i ögonen. le. och kanske får jag lära känna människorna jag mer eller mindre bor med.