Man får perspektiv på saker och livet när man är i situationer man inte kan göra något åt, kan bara hoppas. Å är oerhört tacksam för att det finns mänskor kring mig som kramar om, stöttar och lyssnar på mig utan att jag behöver be om det när det är som jobbigast, när inte tårarna tar slut. Riktiga vänner. En dag i taget säger ni.
Försöker ta tag i livet igen. Pratar om jag blir frågad, ler till när andra ler. Gör vad man ska göra, utan energi och engagemang men jag gör det.
Tid.
Jag förstår inte varför men jag förstår känslan. Och jag hatar detta varför.
Idag har vi sits och jag ska försöka ha roligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar