utmaningen.

Jag har börjat läsa Paolo Coelhos blogg på nätet. Han är cool, för han har lärt mig mycket om livet och fått mig att utforska mig själv. Ibland tycker jag han är lite överflummig, men det tjänar ett syfte, för i en persons flummighet och oklarhet finns det rum för en annan persons egna tolkningar.

"Sluta inte leva tills du vet hur långt du kan nå i livet."

Detta skrev jag i en tidigare blogg i juli. Följde det å nu är jag bara glad att jag gjorde allt jag gjorde. Jag vill helre känna smärta och liv genom mina ådror än inget alls. Det är det de handlar om, slutet är aldrig målet, utan vägen dit och då spelar det egentligen ingen roll hur det slutade. Jag njöt på vägen och jag har känt mig väldigt levande. Tillåtit mig känna hela känslospektret i en trygg miljö. Det är en gåva.

Men tillbaks till framtida drömmar. Min envishet ska finna sin rätta form i år också och jag har funderat vad jag vill göra i år som känns som utmaningar för mig... Å det här är bl.a. vad jag VILL och KOMMER att göra i år.

[ ] göra helhjärtat eller inte alls.
[ ] söka ett sommarjobb utanför det jag tidigare gjort.
[ ] springa halvmarathon på under 1:45
[ ] resa till åtminstone ett land jag aldrig tidigare besökt
[ ] ...

...Ja, det där var ju inte så många utmaningar, men de känns ändå som utmaningar. Å de kommer fler. Ja, å så till er alla bloggläsare lovar jag att försöka göra allt bättre bloggar, för bloggande gör mig glad. :)

Å just nu så passar Melissa Horns låtar perfekt. Vackra ord. Såhär kände jag igår och såhär har jag känt alltid då å då... Men idag känns det såhär.